parfym

Parfymen jag gillar heter Escada by Margaretha Ley.

Doften har rätt många år på nacken, lanserades 1990. På den tiden var jag en rätt annorlunda tjej jämfört med idag och jag höll mig bland annat upp-daterad på nyheter på parfym- och kosmetikfronten. Haha – idag känns det där som ett skämt; nuförtiden har jag inte en susning om den världen längre, obladi-oblada-life goes on…

Hur som helst; jag föll handlöst.

Läser man beskrivningen låter den rätt förfärlig; orientaliska kryddor, apelsinblom, persika & vanilj. Låter som en hula-hula-babe i Hawaii-natten, inte som den halvsportiga blondin på språng som jag identifierar mig med.

Men ibland blir det korskoppling och något som man inte alls förväntat sig trillar in klockrent. Med den här doften känner jag mig lite mer kvinnlig, lite mer spännande, lite mindre sval & distanserad.

I över femton år har det alltså alltid funnits en flaska Escada i min hylla, ibland tillfälligtvis undanskuffad av något annat men alltid snart åter på första plats. När mina barn blir stora kommer doften att vara förknippad med mig ”så doftade mamma” och det känns bra!

pricka av listan

Kollar på min önskelista från maj månad och måste säga att jag är väldigt, VÄLDIGT belåten med utfallet!

Kan tillägga att det känns lite motsägelsefullt att nöjt bocka av ett antal större investeringar samtidigt som jag just frågat mig hur andra löser sin konsumtion ekonomiskt. Gissar att det finns flera svar men huvudfunderingen ligger runt spontankonsumtion (i motsats till planerad konsumtion) och konsumtion då utgifterna ständigt ligger över inkomsterna. De här två handlingsmönstren är för mig främmande; jag köper sällan något ”utanför listan” och ännu mer sällan något som inte ryms inom budget (ja, vi har en budget i excelformat på datorn!). Jag jagar alltså inte efter att döma den som shoppar!

Hur som helst:
* Huset – det blev vårt!
* Digitalkamera – jag läser testresultat och jämför teknisk data, innan semestern har jag den.
* Hängmatta – ordnat!
* Hörlurar – nedprioriterat.
* Belysning till akvariet – jag tog mig samman, hittade, beställde och bytte. Klart.
* Parfym – Inköpt. Känner mig naken utan min doft.

Materiellt (och på många andra sätt också) är jag mycket lyckligt lottad!

sommar

Kan inte fatta att det snart är juli månad. Sommarsolståndet har passerats, midsommar likaså. Snart kommer det att märkas att kvällarna blir mörkare igen och den skira sommargrönskan som nyss kom är redan på väg att mörkna till en mer mättad grön färg.

Och ändå har min sommar knappt börjat.

Har två veckor kvar på jobbet innan jag får ledigt, men tempot går ner på sommaren. Även om jag sitter i min lilla grå kontorsmodul kommer jag ha möjlighet att slösurfa lite, glo ut genom fönstret och få tillbaka normal vilopuls. Därefter har jag många, långa veckor framför mig när jag ska försöka göra bara sån´t som är snällt & bra för mig och min familj.

Jag hoppas att den här sommaren - trots att den får en sen start - kommer bli så där oändlig som den var när jag var liten. Där ena dagen går i den andra, där regn eller solsken inte spelar någon roll, där dagarna är märkligt lika men ändå inte långtråkiga. Där dagens evenemang är en tur till brevlådan och det känns helt OK att leva på filmjölk, Mariekex och grillad korv.

Att mina batterier som nu blinkar varnande rött laddas fulla.

Att den feta augustimånen kommer att lysa över en familj som är redo för - och sugna på - höst.

mörkaste sidan

Den allra fulaste, mest förbjudna känslan är att vara trött på sina barn. Det som möjligtvis kan vara värre är att vara spytrött på deras svagheter.

Men det är jag.

Sonen som vi kämpat så med under våren. Vi har stretat på:
* för att få skolarbetet att funka
* för att få honom att inse att det är OK att vara annorlunda
* för att få upp honom ur gropen av taskigt självförtroende & misslyckande
* för att som förälder förstå & acceptera hans behov
* för att hålla brorsan vid gott mod
* för att hitta en praktisk lösning med ny skola
* och så vidare och så vidare…

Nu är jag alltså spytrött på honom. Utled på att vränga mig för att få till allt så han ska klara att vara med – inget går liksom av sig själv eller utan anpassning. Vi kan aldrig göra något spontant eller oplanerat. Jag kräks på att ett av symptomen på hans problematik är att han full-ständigt snöar in på en sak och sen pratar ihjäl oss om den. Genomtrött på att tjata om samma saker dag efter dag efter dag. Det går runt i huvudet på mig av att mikrostyra allt. Taggarna vänds mot honom när jag måste försvara alla konstigheter som jag själv inte begriper.

Med brorsan kan man skoja utan att förklara skämtet. Man kan improvisera. Till och med LillStumpan är lättare att ha att göra med, trots att hon är i värsta tvåårstrotsen.

Hur hemskt känns inte det här?

ekonomi

Funderar lite på det här med ekonomi. Utgångspunkten är förståss min egen plånbok samt det jag har med mig i bagaget i form av grundvärdering.

Sedan barnsben har jag fått itutat i mig att man inte ska leva på lånade pengar, att man ska rätta munnen efter matsäcken, att man ska spara för sämre tider… Sparsamhet på gränsen till snålhet. Denna småsippa, Lutheranska inställning har under åren slipats av mot makens grundinställning som går ut på att endast det bästa är gott nog. Varför kompromissa om man kan få det bästa? Kvalitet som håller, aldrig slit & släng.

Förvånansvärt nog har vi haft väldigt få bråk om ekonomin, troligen för att vi båda har tjänat hyggligt. Långt ifrån några konsult- eller bizzenizzelöner men ett par snäpp högre än kommunal & landsting. Vi har aldrig varit tvungna att välja mellan blodpudding eller spagetti resten av månaden, aldrig varit hänvisade till att leva på gröt.

Hur som helst, när jag surfar runt bland bloggarna eller lyssnar i fika-rummet börjar jag undra; vart får folk pengar ifrån? Snackar folk skit? Lånar man upp över öronen? Har alla stora arv och ränte-avkastningar i ryggen?

Jag läser bloggar om folk som å ena sidan låter som vanliga hemma-morsor, men å andra sidan ”inte kan låta bli” att beställa smycken, parfymer och kläder för ett par hundralappar var annan, var tredje dag.

Andra man stöter på ”unnar sig” en ny MP3, telefon eller laptop, för det förtjänar de. Bläddrar jag tillbaka i bloggen var det en plasmaTV förra veckan och något annat veckan dessförinnan.

Rätt vanligt är att lägga ett par tusenlappar per månad på fik- och restaurangbesök; en sittning med för-, varm- och efterrätt och dricka därtill drar iväg rätt snabbt…

På jobbet pratar man om pool på tomten så barnen har något att leka med i väntan på USA-resan i juli. Någon annan köper en ny bil för det GÅR inte att bara klara sig med en bil i familjen.

En weekendresa här, en dag på spa där. En snordyr märkesväska ena dagen, en fantastisk designerfotölj nästa dag.

Nu vet jag inte om jag är rätt person att nosa i hur folk spenderar sina pengar, jag som just lagt ner många sköna tusenlappar på ett litet hus. Grejen är att jag inte vill döma, jag vill förstå. Vi har sparat i många år och haft våra prioriteringar klara; vi har aktivt valt bort vissa utgifter för att kunna få vårt hus. Det är när andra inte verkar göra prioriteringar som jag börjar undra vart pengarna kommer ifrån: när folk småkonsumerar OCH köper kapitalvaror OCH reser OCH renoverar SAMTIDIGT. Folk som jobbar med samma sak som jag och tjänar ungefär lika mycket som jag? Vart kommer alla pengar ifrån?

Ska tillägga att min nyfikenhet är mer på det intellektuella planet än det avundsjuka. Jag är faktiskt rätt nöjd. Klart att jag inte skulle tacka nej till mer men på det stora hela så; jag är nöjd.

första helgen på landet

Det var magiskt att kliva över tröskeln i torsdags kväll.

Huset tog emot oss med öppen famn; nyskurat med doften av Ajax fortfarande kvar. Allt iordninggjort på det sätt bara en riktig husmor kan ordna; varenda millimeter renskrubbad, de kvarlämnade möblerna på parad, gardinerna nystrukna.

Tillsammans inspekterade vi ägorna – gick längs tomtgränsen – och försökte fatta; det här är VÅRT!

Trots den sena timmen var det lätt att lite provisoriskt komma på plats för natten, några madrasser här, en snabbt hopmonterad säng där. Efter lite letande fick vi igång varmvattenberedaren och hittade också de flesta nycklarna. Pojkarna somnade tätt intill varandra så som de inte gjort på många år, LillStumpan lade sig bekvämt på tvären mellan maken och mig. Vi sov som grisar fram till att solen väckte oss…

Sedan dess har det gått i ett; vi har packat upp och installerat oss, utforskat förråd & skjul, deltagit i midsommarfirande med dans & tipspromenad, testat stora grillen som vi fick med på köpet, hittat bästa hängmatteträden, lyckats få igång digitalboxen så pojkarna kunde se fotbollen, hälsat på grannarna, jagat myggor, haft vattenkrig med slangen, börjat fylla skåpen med konserver…

Men mest av allt har vi bara suttit stilla och FÖRUNDRATS över alltihop. Det här är verkligen det vi drömt om när vi åkt kors och tvärs och letat. Det är ett sådant här ställe vi haft i sinnet när tidningen ”Allt om Fritidshus” trillat ner i brevlådan och det är hit vi längtat när stormarna nästan vält omkull oss.

Inför nästa helg har vi en lång lista med saker som vi inbillar oss att vi behöver komplettera hushållet med, men egentligen känns inget bråttom nu. Vi klarar oss bra.

midsommar-stiltje

Midsommartid är inte bloggtid.

Hos nästan alla mina favoritbloggare är det stiltje; antingen har musten gått ur totalt eller så har man förflyttat sig till ouppkopplat område.

Jag sällar mig med skaran och stänger ner; återkommer efter helgen med full rapport om midsommarblomster, hängmatta och vår lilla nyvunna markplätt med tillhörande kåk.

Kram.

tre veckor senare

I början av juni skrev jag ett inlägg om allt jag oroade mig för; stora, tunga grejer summerade på några rader.

Kanske jag har en tendens att ta ut sorgerna i förskott för nu har allt verkligen ljusnat. Vill inte säga att det inte finns moln kvar på himlen, men det mörkgrå har verkligen spruckit upp och låtit solen gnistra fram!

* Sommaren – den har alla chanser att bli den bästa på flera år! Några aktiviteter finns inbokade för storkillarna, i övrigt är det lugnet på landet (hör vad det klingar vackert: PÅ LANDET, VÅRT LAND!) som gäller.
* Huset – det blev vårt! För en överkomlig summa efter noggrann inspektion av besiktningsman så känns det som att varken ekonomin eller hantverkarinsatser kommer att tynga oss, istället kommer vi få vårt efterlängtade andningshål.
* Uppsägningarna på jobbet – nu är det klart och jag är inte en av dem som behöver gå. Tackar ödmjukt och jobbar vidare.
* Fulheten. Man ser ut som man gör. Nu har jag fått lite sol i ansiktet, filat lite på fötterna och haft håret i inpackning – SÅ illa är det inte. Väl?!

Det som jag/vi måste komma vidare med nu är makens sinnelag, han är deppig och låg. Tycker dock att alla de här positiva sakerna ovan påverkat även honom och hoppas nu på en god spiral, att han ska dras med av allt det ljusa runt omkring honom. Dessutom har jag nu större krafter att stötta honom.

Summa summarum; the future is so bright, I got to wear shades.

blod = liv

Som värsta gamla knarkaren sitter jag med stickhål i båda armarna.

Under många år var jag blodgivare, något jag nästan tycker borde vara en plikt för friska människor. Tycker det är tragiskt att man måste ställa in operationer för att massa trötta människor inte orkar sig iväg och släppa efter på den där halvlitern… Stort tack till den vänliga själ som donerade de påsar som jag fick i samband med LillStumpans födelse!

Reglerna för ett par år sedan var (nu är de tydligen delvis ändrade) att man inte får donera blod som gravid eller ammande. Eftersom jag var gravid i nio månader och ammade i två år så var det alltså ett tag sedan sist, men nu var det alltså dags igen.

Med tanke på alla skandaler med smittat blod är jag själaglad för att det är noggrann kontroll av identitet och hälsodeklaration, samtidigt måste det ju finnas något sätt att sköta det hela på ett mer effektivt sätt än vad det görs på den central jag besökte idag. Det var en tant per papper, vänta – vänta – vänta, en annan tant ställde en fråga, vänta igen, dubbelkollande av tant nr två, tappa blod, vänta ännu mer, ojdå hoppsan vi glömde ett extrarör med blod som vi behöver, vänta lite till, sticka och tappa mer blod men nu i andra armen, plåster och sen iväg. Hallå kom tillbaka – här är tre olika sorters järntabletter; vilken vill du ha?

Phu – det hela tog över en timme.

Hur som helst; nu har de en påse finfint blod och jag har (förutom stickhål i både höger och vänster armveck) en Trisslott som visade sig vara vinst med 2x25 kronor!

listor

Skriver långa listor på allt som ska göras, allt jag måste komma ihåg, allt som ska packas, alla som ska ringas…

Det är elbolag, boka lastbil, kuddar & filtar & påslakan till alla, digitalbox för att få igång TVn, fotogenlampor, lagfarten, glödlampor & toapapper, instruktioner till varmvattenberedaren, thé & kaffe så vi klarar flyttdagen, pottan, försäkring…

Egentligen spelar det mesta ingen roll, missar vi glödlamporna får vi väl njuta av sommarnattens ljus, fattar vi inte hur vattnet funkar får vi väl ringa förre ägaren. Banken och mäklaren sköter alla papper – det är mitt eget kontrollbehov som tvingar mig ha med det på listan. Världen rasar inte om inte listorna blir avbockade, vi klarar oss. Det fantastiska i det hela är ju att det här stället faktiskt är VÅRT nu!

Vi har tiden framför oss.

Det kommer att bli en annorlunda midsommar; helgen kommer tillbringas bland kartonger och med tillfälliga sovarrangemang. Vi har beslutat oss för att skynda långsamt, hinna njuta av det utlovade vackra vädret, ta oss tid att gå på sköna promenader och utforska närområdet, våga doppa tån i sjön. Inte jäkta för att allt ska komma på plats direkt. Låta killarna möta stället i sin takt, låta LillStumpan erövra territoriet på sitt sätt.

Tids nog kommer allt komma på plats.

Men ännu är det ett par dagar tills det smäller, så det är väl bara att inse att som terapi fram till dess skriver jag vidare på mina listor!

fundering runt lov

Skolov, och framför allt sommarlovet, är en lycka och en förbannelse.

Hur ska jag ge barnen det där Bullerbylovet jag innerst inne önskar dem? Med sol & bad, skratt & spring och inga värre sorger än skrubbade knän?

Sommarlovet har ju sett ut på samma sätt sedan 1800-talet, antar att det då styrdes av behovet av barnens arbetskraft i jordbruket? Nu har det gått 150 år och de flesta föräldrar blir helt paralyserade över hur man ska fylla tio veckor. Inte ska mitt stackars barn behöva vara kvar på fritids i stan?

Tiden är emot oss; lagen ger heltidsarbetande vuxna fem veckor semester, men på det ska man inte bara klara sommaren utan också höst-, jul-, sport- och påsklov. Ekvationen går inte ihop.

Alla har inte mormor och farfar som gladeligen tar hand om ens stökiga flock ett par veckor på sommaren medan mor och far jobbar och får tillfälle att rå om varandra. Vidare finns strukturer som för ett fåtal hjälper men för de flesta stjälper; man är ensamstående, omgift med någon som har barn (och expartners), man har familjen långt borta… Lycka till att sy ihop det så alla blir nöjda.

Ekonomin är en annan aspekt, att hålla de små liven glada kostar en förmögenhet även om man ”gör ingenting”; en eller annan glass, inträde hit och dit, vattenpistol och cykel – muchos dineros. Ge mig inte skiten om att ”man kan ha med picnic på gården” eller ”med barnvagn åker man gratis på bussen”, pengarna r-i-n-n-e-r iväg när man är ledig.

Ge mig inte heller skiten om att ”det enda barnen vill är att tillbringa tid med sina föräldrar”. Till viss del håller jag med, kvalitet kan verkligen inte ersätta kvantitet, men omvänt gäller också: kvantitet kan inte ersätta kvalitet. Alla, stora som små, behöver en injektion av något nytt efter en lång vinter & vår. Lite miljöombyte.

Phu.

Så, hur ser då sommaren ut för oss? I viss mån kommer vi utnyttja dagis och fritids. Vidare ska killarna för första gången iväg på kollo, de ser fram emot det med en blandning av avvaktan och nyfikenhet. Sen blir det landet förståss!

För oss är investeringen i landställe delvis ett sätt att bota den här lov-ångesten. Vi kan inte göra mycket åt att vi bara har begränsat med semester, däremot kan vi nu se till att vi får miljöombyte och en hygglig mix av kvalitet och kvantitet inom familjen.

Och en behaglig kvot av bad och skrubbsår är garanterad!

jobb-röra

På jobbet är det inte bara effektiviseringsprogram (=ett antal människor ska få sparken) utan också omorganisation (=alla ska byta plats med varandra).

Det hela är misstänkt likt kulturrevolutionen i Kina; en liten trupp drar fram och håller möten dit alla vi förvirrade anställda tvingas gå, det ska röras i alla grytor, syften & mål är inte helt klara, visst tänkande ska bort och ersättas med annat...

Samtidigt ska ”the business go on”, vilket inte är så himla enkelt. Sitter med alla mina papper och pärmar nedpackade och väntar på en flyttgubbe som kanske kommer idag, kanske om två veckor. Hjärtat tar ett skutt varje gång någon går förbi min dörr för jag vet inte om det är jag som står näst på listan för det-är-dags-för-ett-samtal-med-chefen. Telefoner och nätverkssladdar kopplas ur. Sammanträdesrum försvinner. Väggar tas bort, sätts upp och flyttas.

Man har lovat att allt, både vad det gäller uppsägningar och flyttar, ska bli klart under sommaren – känns som en evighet och mitt tålamod är ju som sagt inte det bästa…

Tycker någon det är konstigt att jag drömmer mig iväg till landet?

lycklig

Smaka på de här orden: husägare och fastighetsägare. Låter hur torrt som helst men omätbart underbart!

Igår skrev vi på pappren, handpenningen är betald och tillträdes-datum bestämt; vi kommer in före midsommar!

Det bara bubblar av lycka i mig; vi får syrénbuskar, lillstuga till grabbarna, stig till badstrand, fräscht kök, blåbärsris, superfräscht hus, vatten & el, braskamin (eller vad det heter), hängmatteträd, snickarbod, altaner (observera pluralis!), brand- och tjuvlarm – allt som jag önskat mig finns!

Jag skulle kunna gå vidare och berätta om trägolv, kantarellställen, båtplats, telefonjack, utebelysning, vedförråd och det ena med det andra men orden räcker ändå inte för att beskriva hur klockrent bra allt känns!

Och bortom allt det praktiska är de så många andra saker som löser sig; vi kommer att kunna åka från stan till något välbekant – guld värt för ene sonen. Dotter kommer att få möjlighet att springa naken-fis på gräsmattan. Andre sonen kommer att kunna dåsa i häng-mattan. Maken får någonstans att pyssla med sina lite större fixarprojekt. Jag får ett andningshål från vardagsorkanen. Vi alla kommer att få möjlighet att cykla, fiska, ro, bada, åka skidor och skridskor (stället ligger i ett snöhål – de senaste 15 åren har det varit snö varje vinter).

Idag vill jag inte veta något om sönderfrusna rör, elräkningar som skenar, giftiga bär eller musskit i skafferiet – idag vill jag fortsätta att bara vara lycklig!

håll tummarna

Plötsligt blir jag extremt skrockfull och säger ABSOLUT INGENTING om hur det går och vågar knappt tro på något själv förrän klockan 17.00 i eftermiddag då vi ska skriva på alla papper.

hus-dramat, avsnitt femtioelva

Budgivning pågår.

Nu är jag inte bara galen av otålig väntan utan också genomsvettig av trissande med priset.

mitt enda inlägg runt VM

VM har inte ens börjat än och jag är redan SÅ trött på skiten.

Tyvärr.

Jag är TOTALT ointresserad.

Önskar att jag hade entusiasm att delta i yran runt grupper, spelare, statistik, vadslagning, målvakter, skador, motståndare och allt som nu hamnar i fokus och placerar Irak, kvinnomisshandel, höstens val och annat till notiser längst bak i tidningen.

Hörde på radion att det gjorts någon undersökning efter förra fotbolls-VM och där konstaterades att i något land ökade antalet sjuk-skrivningar för män med 41%.
41%!!! Jösses.

Missförstå mig inte, jag tycker det är fantastiskt med all glädje & gemenskap som uppstår runt ämnet! Jag roas av att det faktum att 22 vuxna män som jagar en boll kan engagera så! Samtidigt ryser jag inför elände som pågår i skuggan av spelet; våld, girighet, konsumtions-hysteri och prostitution.

Mitt mål för den här VM-månaden är att försöka hålla truten och inte förta glädjen för alla som brinner för det här. Känns som en gigantisk utmaning!

lite crazy

Man är/vill vara/försöker vara lite ”på” sådär ibland - testa något nytt, göra något crazy.

Den här gången yttrade det sig i att jag häromdagen gav mig iväg på ett spinningpass. Har aldrig i mitt liv suttit på en träningscykel och är ju van att träna på helt annat vis; antingen löpning (ensam ute i det fria) eller kamsport (upplyst lokal, ingen musik, ingen vätska under passet). Just därför kändes spinning som en vild kontrast; inomhus, dämpad belysning, många människor, hög musik – allt precis tvärt om alltså.

Tänk vad definitionen på crazy kan förändras över åren :-)

Kom i god tid för att hinna bekanta mig med cykeln och tur var väl det; massa vreden som skulle justeras på olika sätt. Stort tack till den vänliga själ som kom och hjälpte mig! Käck ledare gör entré,
- mår ni bra allihop?
..och sen fullt ös! Trampa sittande, trampa stående, trampa dubbelvikt, trampa snabbt, trampa tungt, trampa –trampa – trampa tills mina hyggligt vältränade ben brann av mjölksyra. Hur kul som helst! Poppig musik dånande från alla håll kamouflerade nästan alla stånkande, stönande och suckande medtränare, de nersläckta lamporna dolde ansikten som blev alltmer röda och svettiga – smart.

45 minuter toktrampande och sen var det över.

Ovan vid cykelsadel som jag är så går jag nu som Zeb Macahan, men det kan det vara värt – det var en jättekul upplevelse!

skeptisk

Mifflan var skeptisk men körde ändå vilket gör mig OERHÖRT smickrad!

Är SÅ glad över rapporten att det gick bra med limporna, kan inte låta bli att klippa in vad som står i en kommentar:
”Perfekt höga och ickebrända limpor. De doftar himmelskt och jag misstänker att de smakar lika bra. Det bästa av allt var att de liksom "skötte sig själva"”.

Det låter verkligen som en så´n där äppelkäck fras som en klassisk housewife av årgång 1952 skulle kunna kläcka ur sig! En housewife med alla hårstrån på plats och förkläde utan en skrynkla?!

Men nu har ni det från någon annan än mig – bakning behöver inte vara jobbigt eller komplicerat.

Peppad av detta lägger jag till en liten överkurs för den som känner sig varm i kläderna:

Ersätt linfröna med något av följande så blir det en helt annan limpa, ”same same but different”:
1 dl fint rårivna morötter
1 dl havregrynsgröt
1½ dl solrosfrön (lustigt nog gör dessa att limporna jäser mer på höjden än på längden/bredden?)
1 dl lingonsylt
Lite surdegskultur

Eller kolla runt i köket om det finns något annat som verkar spännande; oliver? Soltorkade tomater? Örter & vitlök?

Smarrigt blir det!

glasklar koppling

Haha – hur korkad får man vara? Hur korkad är inte jag?

Först skriver jag världens mest mensiga inlägg, sen kommer jordens deppigaste. För alla står det glasklart att det ena ger det andra, själv gjorde jag inte den minsta koppling.

Tillbringade helgen under en filt med en slibbig kärleksroman och specialsmarrig chokladkaka och nu – häpp – är jag som ny igen!

Tack mina vänner som klargjorde det här enkla faktumet!

digital godbit

Det är den här lilla raringen jag är sugen på att köpa/få/ha.

Tycker att märket Olympus alltid funkat bra so why change a winning concept? Tycker det är bra att vanliga AA-batterier funkar (istället för speciella batterier med speciell laddare) så då kan jag tänka mig att stå ut med att den är storleken större än ytte-pytte-liten. Tycker att priset är rimligt; ca 2500 pix plus lite extra för minneskort och väska och så.

Som medicin mot klumpen i magen kanske den här är bättre än terapi, piller eller en redig brakfylla?

oro

Jag har en stor klump i magen, det är så mycket jag oroar mig över;

* Sommaren – hur i HELVETE ska vi sy ihop sommaren så den inte bara blir en transportsträcka till hösten?
* Maken som är så ledsen och uppgiven. Jag orkar dessvärre inte bära hans bördor. Istället för att stötta varandra tär vi på varandra.
* Huset; ska vi verkligen ge oss på ett sån´t projekt när både maken och jag är så sköra?
* Uppsägningarna här på jobbet.
Nu vet jag hur de går till; plötsligt kommer någon och knackar på dörren och ber en komma med på ”samtal hos chefen”. Flera av mina närmaste kollegor har fått påhälsning och jag sitter på nålar hela tiden.
* Fulheten. Jag känner mig så FUL, ful innifrån och ut. Tittar i spegeln och ser en vålnad.

Sen är jag naturligtvis oerhört tacksam för ett antal saker, framför allt att sonens skolgång ordnat sig och att vi alla är friska.

Det förtar dock inte känslan av att det är något som är monumentalt fel och att allt kommer att krascha snart.

mens-gnäll

Vissa saker är mindre kul.

Mens.

Visst, bejaka min kvinnlighet och glädjas över min fruktbarhet och bla-bla-bla…. Spelar ingen roll; det är ändå inte kul att en gång i månaden känna sig sunkig, kladdig och ofräsch. För att inte tala om allt annat runt ikring; PMS, molande magvärk, chokladsug, irriterat humör och Gud vete allt.

Jag avskyr alltihop.

Och beträffande de praktiska arrangemangen:
Bindor är superäckligt.
Tamponger känns som jag bara vill byta på toaletten hemma eller möjligtvis på jobbet, ingen annanstans (vad tänker de på som bygger damtoaletter utan handfat?).
Har kollat på den där koppen men är lite tveksam.
Tygbindor – hu så hemskt.

Sen tycker jag också det blir värre med åren, eller blir det värre för var bebis man föder? Borde det inte rimligtvis lugna ner sig istället?

Suck.