helgplaner:

Ska försöka göra det allra bästa möjliga av den här helgen; inte skälla och gnälla på barnen, inte komma med elaka gliringar om maken inte ser tvätt, dammtussar & disk, inte springa benen av mig själv för att fixa allt.

Lugn och ro; kanske baka något gott tillsammans med killarna, kanske spela något kul spel, kanske hyra en film att titta på tillsammans. Försöka komma ut i friska luften och få lite solljus. Hoppa i vattenpölarna med LillStumpan. Köpa hem en bukett tulpaner. Dricka latte med extra mycket skum.

Få en paus från alla bekymmer, få lite perspektiv.

byter färg

Behöver något fräscht, kör lite blått ett tag.

Tappade tyvärr listan på alla mina favvo-bloggisar, ska fixa det vid tillfälle.
Oroa er inte, jag vet var ni finns!

Kan vidare erkänna att även jag roar mig med lite statistik mellan varven och jag blir mycket glad när jag ser att ni är några trogna själar som kikar förbi regelbundet. Tack!

Det är också kul att titta på vilka sökord som lett folk hit; bukfett och Perelli fick direkt konkurrens av gårdagens heta rubrik trosor! Någon som väntat sig något svettigare och blev besviken?!

tröstlöst

Möte om sonen skolan igår och den mörksvarta rullgardinen drogs ner. En timmes diskussion om problem, om situationer som inte fungerar, om aktiviteter som inte utförs och om instruktioner som inte följs. Inte ett ord om hans möjligheter, hans speciella begåvningar, hans färdigheter.

Skolan som jag tidigare känt så stort förtroende för verkar ha tappat orken totalt och min slutsats kan bara bli att nu vill de bli av med honom. Eller hade de en dålig dag? FÅR de ha dåliga dagar på det viset?

Jag känner för att marschera dit, ta honom i hand och gå därifrån för att aldrig komma tillbaka igen. Själv lära honom det han behöver veta om Sveriges geografi och historia, pluttifikation och engelska.

Fast det går ju inte. Jag skulle bli tokig för han ÄR verkligen tålamodsprövande och krävande, dessutom behöver han andra vuxna runt sig än vi föräldrar.

Men var och hur ska vi hitta en lösning?

trosor

Känner mig inte 100% bekväm med att köpa trosor med glitter, tryck och spetsar till min blott tvååriga dotter. Trodde inte heller att det skulle vara så svårt att klara sig undan detta som de nu visade sig vara. Är därför helnöjd att jag slutligen (på H&M av alla ställen!) lyckades hitta helt vanliga underbyxor; inget tryck, ingen låg skärning, inga krusiduller.

Sjukt, eller hur?

åldersnoja

Inte för inte heter min blogg ”runt 40”; det här med att "fylla jämt" igen har framkallat en patetisk åldersfixering.

Jag kollar på alla; vill veta hur gamla de ÄR och funderar sen på hur gamla de SER UT att vara. Stämmer det? Sen funderar jag på hur mycket de hunnit med, var de står i livet, om de verkar nöjda, om det finns åldersrelaterade skelett i garderoben osv osv.

Naturligtvis dissekerar jag mitt eget liv också: hur ser jag ut? Vad har jag hunnit med? Är det någon chans jag missat? Har mina val varit rätt? Kommer tiden räcka för det jag vill göra? Vet jag vad jag vill göra så jag inte satsar på fel häst?

Stämmer det att jag står högst upp på ålderspyramiden just nu? Att nu börjar vandringen neråt? Är det för sent för en del saker nu?

Rent kroppsligt känner jag ju att det börjar knarra och knaka i fogarna; jag skuttar inte ur sängen på morgnarna, jag sätter mig först och ställer mig sen. Jag är försiktig när jag kliver ur duschen; vill inte halka. Känner att jag på träningen är i en annan – trögare – division än mina träningskamrater som är runt 20 (tycker de i sitt stilla sinne att jag är pinsam som håller på när jag ändå är chanslös jämfört med dem?).

Jag är också rädd på ett annat sätt än tidigare. Rädd som en tant. Jag, som förr helt obekymrat vandrat omkring i storstadsnatten, är nu skrajsen för att åka tunnelbana efter nio. Jag är rädd att ge mig ut på resa med mina barn, vad finns det för ställen kvar som varken har terrorhot eller smittsamma sjukdomar? För tjugo år sedan skrattade jag när jag gick ombord det rangliga planet till Moskva. Jag är rädd för att mina barn inte ska klara sig; att de inte ska få vara friska, inte klara sin utbildning, inte få bostad och jobb. Phu. Kan jaga upp mig hur mycket som helst.

Många vackra, starka kvinnor säger att livet börjar efter fyrtio. Jag skulle behöva en mentor som håller mig i handen och visar mig det.

skoköp

Eftersom jag är en bra bit över 180 cm lång och hyfsat proportionerlig har jag svårt att få tag i passande storlekar; ärmar är för korta, byx-ben är för korta och klänningsmidjor hamnar fel.

Trist.

Jag har varken råd eller lust att lägga ner tusentals kronor på special-grejer, inte heller har jag tid eller lust att jaga runt. Mitt intresse för klädshopping är alltså minimalt, det hela handlar om att hitta det som sitter minst dåligt.

På dagens lunchpromenad råkade jag av någon omotiverad anledning kasta en blick mot skoaffärens skyltfönster och där stod förvånansvärt nog ett par vårskor som såg ut att vara just för mig; stora men med låg klack och dessutom lite mönster som förvirrar bort proportionerna. Var tvungen att se om mitt ögonmått stämde så jag gick in och provade och *häpp* de passade!

Hurra - vårens skokatastrof är avvärjd!

skillnad

Skulle ringa ett obehagligt samtal imorse; ett samtal till ett sån´t där ställe som har telefontid mellan 08.25 och 08.40 varannan vecka och då är det upptaget (åtminstone känns det så). Jag vet inte hur många gånger jag testat och misslyckats… Nu var jag i alla fall laddad och reda att smattra fram mitt budskap och då var det plötsligt en vänlig, resonabel människa som svarade. Que??? Jag blev helt paff! Och GLAD!

Jag undrar om kvinnan i telefon vet hur mycket hennes trevliga sätt påverkat min dag?! Hoppas det! Och hoppas också att jag själv kan bli bättre på att bemöta andra människor hyggligt; ett leende eller ett vänligt ord kan verkligen göra en skillnad!

citat av Thoreau

"Om en man inte håller jämna steg med sina kamrater är det kanske för att han hör en annan trumslagare.
Låt honom följa den musik han hör, oavsett takt och ursprung."

Henry David Thoreau, 1854

syskonkärlek

Det vackraste för en förälder måste vara när syskonen visar varandra kärlek och omsorg. När storebror ger lillasyster en spontan kram eller när ena brorsan säger till andra att ”äh, jag fixar det här så kan du gå och kolla på ditt program”.

Igår smälte mitt hjärta när LillStumpan travade fram till ene pojken och deklarerade att hon minsann var trött och ville sova och att han skulle natta henne, han och ingen annan. Brorsan tog hennes hand, de traskade in till hennes säng och gosade in sig, spridda fnitter hördes och efter en stund tassande steg. På tårna kom han trippande ut, gav signal med fingret över läpparna att vi skulle vara tysta och sen viskade han att ”nu sover hon”. Därefter sjönk han ner i fåtöljen och fortsatte kolla sin film.

Naturens gång är förhoppningsvis att syskonen ska finnas för varandra långt efter att maken och jag är nergrävda. En av mina största önskningar är att de ska känna starka, positiva band med varandra även då!

rensar vidare *kärt ämne - favorit i repris*

Har hört en teori om att alla ens värderingar formas under barndomen och att för att förändra en värdering behöver man vara med om något omvälvande, typ en nära-döden-upplevelse eller att allt man äger och har brinner upp.

Jaha – det skulle alltså innebära att oket av Luther, skam och skuld kommer att tynga mina axlar tills *gud förbjude* något fasansfullt händer.

Jag går inte med på det, jag tror VISST man kan ändra sig av andra skäl. Men vissa saker sitter ju djupt, djupt och dem är det inte lätt att komma åt. Först gäller det ju att få insikt om dem, formulera dem, något som inte är det lättaste. Sen gäller det att utvärdera värderingen, är det här något jag ställer upp på? eller är det här något jag vill och måste ta itu med?

Sen är det bara att börja jobba och det är där jag är.

En viktig komponent i arbetet tror jag (med risk för att vara tjatig) är att fysiskt rensa bort saker som hör samman med det man vill rensa bort. Hur ska man någonsin kunna bli något annat än pappas ledsna flicka om pappas tavlor hänger på väggarna och om pappas böcker står i hyllan?

Så jag rensar och rensar och rensar. Vi har rensat källaren hur många gånger som helst men fortfarande finns det massor att göra sig av med; vad har drivit oss till att spara trasiga påskägg? Varför har vi låtit den trasiga dammsugaren stå där? Och den fula TV-bänken som var ful redan när vi ställde ner den?

Inifrån hör jag den lilla rösten som vrålar att påskäggen kan lagas och användas igen, dammsugaren kan också lagas och användas om vi får ett landställe någon gång och TV-bänken är det minsann inget fel på. MEN JAG VILL INTE HA SKITEN!! Jag får ont i magen av allt trasigt och fult som tornar upp sig i källaren när jag går ner för att lägga undan skridskorna för säsongen.

Antingen klarar vi oss utan påskägg eller så köper vi nya! När vi får tag på landställe så kommer det ordna sig med dammsugare dit eller så får vi väl sopa med borste och TV-bänken – hoppas att någon hittar den i grovsopen och blir glad!

Att rensa tar tid. Vissa saker måste mogna innan man inser hur de stör. Visst inser jag också att ibland ryker något som jag sen kommer sakna, men den smällen får jag ta.

I helgen har jag fått upp hyllor i källaren och där ligger nu skridskor, extrafiltar, julsaker, leksaker och diverse andra bra saker lättåtkomligt.

Den luftighet som finns i källaren smittar av sig på mitt sinne, det går lättare att andas!

fis

Vet inte vilket som är värst; folk som fiser i hissen eller folk som fiser i rulltrappan.

Man är ju chanslös.

inbjudningskort

Det låg fina, krusidulliga inbjudningskort i postfacken i skolan igår. Det låg i alla fack utom ett. Gissa vems?

Hur i helvete kan man tillåta det? Vad är det för förälder som låter sitt barn bjuda hela klassen utom en enda unge?

Ringde ursinnigt till skolan (det var ju i och för sig inte deras fel, samtidigt tycker man att liknande situationer måste hänt förr så man kanske kunde haft en regel som sade att sån´t som inbjudningar får skötas utanför skolan? Eller är jag på fel spår?) . Skolan lovade att ”ta tag i det”, men för oss är skadan redan skedd. Det kanske inte kommer hända igen, men min lille kyckling har fått sig ännu en onödig smäll bara för att någon är SÅ JÄVLA ELAK.

Sonen själv kommenterade det knappast, konstaterade bara att ”hon gillar ju inte mig så det är inte så konstigt att jag inte blir bjuden”.

Är det så att jag tar mer illa vid mig än han? Kanske. Troligen. Fast innerst inne tror jag ändå inte det.

holland

Fan, vårt flygplan hade ju nästan landat i Italien och så VÄNDER DET och kör oss till Holland.

Jag som redan börjat ana dofterna av lasagne, rosmarin och rödvin. Ska jag nu ställa om till ost, träskor och tulpaner?

Raderna om Italien - Holland hittade jag hos cppappan som knyckt den från Amanda som skrivit ner Emily Perl Kingsleys text i översättning av Annika Åhlberg.

Jag inser att både Annika, Emily, Amanda och cppappan är i helt andra situationer än vi är, men känslan att bli BLÅST på sina förväntningar, den är kanske densamma.

struktur

Har nu fått en av nycklarna till vad som skulle kunna öppna upp dörren lite till sonen, nyckeln heter STRUKTUR.

Har fått förklarat för mig att för vissa barn mår oerhört dåligt av den fria, demokratiska modell som väl de flesta använder. Ni vet; alla är involverade i beslut, alla tar eget ansvar osv osv.

Istället för att skapa en skön känsla av delaktighet förvirrar det här till det för vissa människor, vår son är en av dem. Den som inte naturligt har förmågan att bedöma vad som är rimligt och relevant i olika sammanhang blir eget ansvar en jättetyngd att bära; är det här bra? är det här tillräckligt? varför väljer alla att gå ditåt när jag väljer att gå hitåt?
För en sådan person kan det bli en gigantisk befrielse att veta att ”när äggklockan ringer har jag borstat tänderna klart – varken kortare eller längre tid ska jag borsta” eller ”när maten serveras äter jag, SEN kan jag prata (annars glömmer jag bort att äta och sitter med all mat kvar när alla andra är färdiga)”.

Med struktur kan han kanske börja blomma!

Jag tar tacksamt emot nyckeln, men gråter inombords. Det här innebär mikrostyrning från vårt håll. Under pojkarnas småbarnsår var ju hela livet inrutat, som en ren överlevnadsstrategi. Nu, när vi äntligen kunnat börja vara lite flexibla och spontana, då puttas vi tillbaka till ruta ett igen. In i fållan.

ålderstecken

Dagens intressanta ålderstecken (tveksamt tack till biggis som fick in mig på det här spåret!!):

* Känner inte igen mer än runt 15 namn på Elles lista över 2005 års sexigaste män. Och av dem jag känner igen känns varannan som barnarov – jag skulle kunna vara deras mamma.
* Konstaterar att +40-tidningen ”TARA” känns mer intressant än lillasyster ”Amelia”.
* Inser att snart-pancho-kollegan vägg i vägg har en radiokanal med ganska trevlig musik; P4. Han berättar muntert att där går ”antiktoppen” varje vecka, musik som har över 25 år på nacken. Hmm – 25 år tillbaka var det 1981, jag gick på högstadiet och höll just på att bilda den musiksmak jag fortfarande dras med!

Observera att dessa faktum konstateras utan bitterhet eller noja utan med ett roat leende på läpparna!

gröt?

Vad fasen lagar man till middag en sketen tisdag i mars? Har kört alla klassiker i botten och nu är huvudet helt tomt. Hoho – det ekar.

Än värre blir det av att jag ätit potatisgratäng till lunch, maken har ätit pastasallad, på LillStumpans dagis är det ris & fisk idag och på pojkarnas skolmatsedel stod det ris & kött. Hur jag än vänder mig kommer någon att sucka över att middagen var likadan som lunchen.

Det är också många ”inte” som stoppar; den ene killen äter INTE mojsiga saker i sås, den andre äter INTE fisk, dottern äter INTE mer än en nyhet i veckan, maken gillar INTE barnklassiker. Jag lagar INTE tre olika varianter av samma sak för att det ska passa herrskapet.

Jag är så oerhört avundsjuk på dem som är roade av matlagning, som tycker det är en vila att hacka, skära, fräsa och ha sig där ute i köket. Lylle dem som känner glädje inför att planera middagsmaten och som inspireras av Konsum.

Inte mycket som återstår - ikväll blir det havregrynsgröt om ingen kommer på något bättre.

torris

Det är så konstigt att jag ibland bara blir helt TORR över hela kroppen. Knastertorr och lixom nästan dammig – vad beror det på?

Det killar och svider och går inte att bota genom att smörja in sig med vare sig oljor eller krämer eller nå´t, det bara fortsätter att klia. Har varit med om samma sak förr; det fortsätter och fortsätter för att en dag plötsligt försvinna lika snabbt som det kom. Mysko värre.

I bakhuvudet snurrar stress stress – orsaken är stress och innerst inne vet jag att det är just vad det handlar om; uppsägningshoten på jobbet, LillStumpans toktrots, pojkens diagnos – konstigt egentligen att jag inte är helt knottrig.

Men jag tar ju itu med allt så gott jag kan, vad mer kan jag göra?

BARA DET SLUTAR KLIA!!!

Björn och Ingemar

Det var -56orna som var allra coolast när jag var liten; Frank, Linda, Björn och Ingemar. Och så min släkting som också var född det året, han var rätt läcker han också. Själv var/är jag tio år yngre och inte lika maxad.

Frank Andersson och Linda Haglund hade jag iofs inte hade några hetare känslor runt, Frank var inte riktigt min typ och Linda föll HÅRT ner från sin idolplacering när det uppdagades att hon pillat i sig några anabola. Björn Borg och Ingemar Stenmark däremot, deras bragder är en del av min barndom.

Borg spelade sina Wimbledonmatcher mitt i smällheta sommaren. Somrarna var alltid varma när jag var liten och allra varmast var alltid finaldagarna. Vi satt inklämda framför den lilla svart-vita TVn på landet och bollen var svår att se eftersom mottagningen var så dålig. Men man hörde; ljudet av studs-racket-studs-racket-OCH-PUBLIKENS-JUBEL, det ljudet var tillräckligt för att vi skulle förstå att han gjort det igen! Och igen! Och IGEN!!

Jag hade en affisch med Björn Borg på insidan av garderobsdörren (den med Travolta fick hedersplatsen på utsidan!).

Och så Stenmark; Stenis. Dä ä bar å åk. Int så lätt å förklar för en som int begrip.

I skolan där jag gick fick alla barnen, runt 250 stycken, samlas nere i aulan när det var dags för alpint. Längst fram på scenen stod den TVn som vi fick titta på (kom ihåg att det här var 70-talet, det var inga 42” utan max 22”). Återigen är det mest ljuden jag minns; barn som andades tyst, skrapigt mono med bjällerklockor och upphetsade TV-reportrar. Vi som satt längst bak och bara såg Stenis toppluva hörde ljuden och förstod att han gjort det igen! Och igen! Och IGEN!!

Är Carro, Kajsa, Stefan, Anja och Christian lika stora för dagens ungar som Björn och Ingemar var för oss? Eller är informationsflödet så stort att ingen får lika lång exponering som de fick? Skit samma; Björn och Ingemar har gett mig några av barndomens mest magiska ögonblick – tack!

..och grattis till alla -56or som ju fyller 50 i år!!

morgonens bästa

Morgonens bästa sekund är den då första klunken thé rinner ner genom strupen. Starkt thé med mjölk ut stort glas. Ner genom halsen och ända ner i magen; théet tinar upp och värmer mig inifrån och ut (till skillnad från duschen som värmt mig utifrån och in - inte dumt det heller).

Jag blir alltid kall på natten, kall och stel. LillStumpan sover ju oftast bredvid mig och hon gillar inte täcke, varpå hon befriar inte bara sig utan också mig från dunbolstret. Vad hon däremot gillar är att ligga tätt-tätt-tätt vilket gör att jag ofta hamnar i en halvförvriden ställning som jag (som börjar bli gammal och knarrig) stelnar till i. Så duschen först och théet sen, det är en förutsättning för att få igång kroppsmaskinen.

diagnos

Gjorde något vansinnigt, halvdesperat i jakten på svaren runt sonen; ringde direktnumret till värsta, välkända experten för att ställa min fråga
- Vad kan det vara med pojken?

Gissa om jag blev paff när jag fick kontakt direkt, vänligt bemötande, ett långt telefon-som-övergick-i-mail-samtal, en bok-rekommendation och också en bokad tid för samtal öga mot öga.

??

Jag möttes av ett engagemang för vår situation: sonens möjligheter & utmaningar, för vår uppgift som föräldrar och hela bilden med resten av familjen och skolan/vardagen/livet.

??

Har beställt och börjat läsa boken som vi blev rekommenderade; med en stor klump i magen kan jag säga, för boken är som skriven om vår pojke. Och titeln på boken är namnet på en diagnos.

Sorg, lättnad, skräck, igenkännande – jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Mammas älskade lilla unge, jag har ju så länge känt att det är något speciellt med dig, nu kanske vi äntligen kan få hjälp med nyckeln till din värld.

ansvar och bojor

Är jävligt trött på ansvar.

Ansvar på jobbet: massa konstiga bollar som landar hos mig. Nu är det ju förvisso mitt jobb att fånga bollar, hålla rätt på dem, bolla vidare och se till att de rullar i mål men just nu undrar jag om inte folk utnyttjar mig ibland.

Ansvar för barnen: att de läser läxor, borstar tänderna, kommer i säng, har något så när rena kläder osv osv.

Ansvar för hemmet: rena kläder, inte alltför mycket grus & damm, mat på bordet och hyggligt fylld kyl.

Ansvar för alla lösa små trådar: Födelsedagskort & presenter, tandläkartider, trasiga glasögon, anmälningar och avbokningar, installera virusskydd på datorn, byta glödlampa i badrummet…

Jag blir TOKIG på alla bojor.

Jag vill vara ansvarslös; röka och dricka utan att oroa mig för cancer och skrumplever. Falla för förälskelser och ta tåget till Rom. Färga håret morotsrött och säga upp mig från jobbet. Lägga alla pengar på en snygg väska och leva på makaroner. Flytta till Östersund eller New York och verkligen tro att allt löser sig.

Ska det vara så här tills jag dör? Eller är jag död?

utmaning från aha

1.Ta närmsta bok, och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
Eh – ”UNIX in a nutshell”, jag citerar: run files thru tbl and nroff…

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan - vad rör du vid?En reklamCD från Nya P2; Blod, svett och tårar heter den.

3. Vad var det senaste du såg på TV?
Lokala nyheterna innan jag somnade igår.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
08:48

5.Titta nu på klockan. Vad är klockan egentligen?
08:45

6. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Fläkten i korridoren här på jobbet samt kaffeapparatens tjutvisslande.

7. När var du senast utomhus, och vad gjorde du?
På väg från dagis till jobbet här för någon timme sedan.

8. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
Min mail och några andra bloggar.

9. Vad har du på dig?
Jeans, långärmad t-shirt, kortärmad t-shirt och blårandig sjal.

10. Drömde du någonting inatt? I så fall - vad?
Minns sällan mina drömmar.

11. När skrattade du senast?
Igår när maken visade olika dansstilar för mig!

12. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Ful anslagstavla, trist whiteboard med klotter och ful tavla som jag täckt över med ett tygstycke. Inte mycket jobbinspiration att hämta på väggarna...

13. Har du sett något konstigt på sistone?
Kollade spegeln imorse…

14. Vad tycker du om den här utmaningen?
Varierad!

15. Vilken var den senaste film du såg?
Ser aldrig en hel film, somnar eller zappar. Tre minuter av Panic Room igår.

16. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Se gårdagens inlägg.

17. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Att jag FORTFARANDE drömmer om att bli flygvärdinna!

18. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Det tål att tänka på.

19. Tycker du om att dansa?
Nej.

20. George Bush?
Fasansfullt att en så´n person får inneha en av världens mäktigaste positioner.

21. Föreställ dig att ditt förstfödda barn är en flicka… Vad får hon heta?
Sara.

22. Om ditt första barn var en pojke, vad skulle han heta?
Om jag fick bestämma skulle det bli Atle, men maken skulle tvärvägra!

23. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Absolut.

24. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till Pärleporten?
Ett enkelt ”välkommen” skulle duga bra.

tiden flyger

Garvar lite när jag läser gammelmamman skriva om schlagerdamer; hon har onekligen en poäng i detta att de mer och mer förvandlas till AfterDark-stjärnan!

Hur är det med oss andra i den åldern? Kollar mig själv i spegeln men jag är nog mig själv för nära för att kunna komma med objektiva kommentarer. Försökte fråga maken igår men han var högst osamarbetsvillig:
- Du ser ut som du brukar, fast tröttare.
Eller var han inte osamarbetsvillig utan ärlig? Det kanske är så det är; tröttheten har lagt sig som en permanent mask över mitt 27-åriga ansikte och vips blev jag runt 40?

Egentligen är det inte utseendet jag oroar mig över i åldringsprocessen utan snarare att nedräkningen har börjat. Jag är inte längre på väg upp i den klassiska ålderstrappan, utan ner. Klockan tickar dessutom snabbare och snabbare hela tiden; det var ju alldeles nyss jag plockade undran jultramset och snart är det dags för kräfthatten och därefter adventsstaken igen.

Det är så mycket som plötsligt känns bråttom – bråttom – bråttom: ska vi hinna boa in oss och njuta av ett fritidshus måste vi hitta det NU. Ska jag lyckas nypa en ännu bättre tjänst på jobbet måste jag göra det NU, för sen är det dags för pension. Ska vi hinna resa tillsammans med alla barnen måste vi packa väskorna BUMS för snart vill killarna resa på egen hand. Alternativet att göra saker nästa eller nästnästa år känns som risktagande, då kanske krafterna inte finns för det jag vill. Inser att detta är gränsfall till nipprigt, men några korn av sanning finns det i det hela. Ingen rök utan eld.

Tillbaka till schlagerdamerna. Gissar att de utsatts för kraftigt smink, sena kvällar och rökiga miljöer och att detta har sitt pris i fårad läderhy. Kanske kan klassas som yrkesskada?

81 mille

Vad skulle man göra om man vann 81 miljoner? Var det så mycket som gick till lottovinnaren i helgen? Har för mig att jag läste 82 miljoner, men en hit eller dit kanske inte gör någon skillnad när man lirar i den divisionen?

OK, djupandas, djupandas – 81 mille är ganska mycket pengar! Man får nog börja med att sitta ner och låta det snurra klart i huvudet. Men sen är det klart bra att vara förberedd, så därför roar jag mig med att skissa på en liten plan redan nu så jag är redo när (inte om!) pengarna kommer!

Börja med allt praktiskt; betala av trista lägenhetslån, studielån och billån. Sen varsin fet fond till ungarna, för dem att ha i framtiden. Vilken lycka att kunna trygga sina barns materiella säkerhet – pengar är inte allt men nog hjälper de rätt bra ibland! Även maken och jag skulle få varsin framtidsfond så vi skulle känna ett gemensamt oberoende!

Sen vill jag ha ett bra boende. Jag klagar VERKLIGEN inte på hur vi bor idag, men hade jag pengar skulle det bli en ännu större lägenhet i äldre stil och framför allt skulle maken och jag kunna få varsitt eget rum; han skulle kunna fylla sitt med skidor och friluftsgrejer och annat han gillar men som vi i familjen hatar att snubbla på, jag skulle kunna fylla mitt med en egen dator där ingen pillar på inställningarna och också en riktigt skön fåtölj att kura ihop mig i när allt går för fort. Skulle ordna med ett perfekt, trivsamt kök och gärna en liten altan att njuta av också – har man 81 miljoner kan man väl kosta på sig det?

Vidare ligger naturligtvis ett fritidshus på listan, med utrymme för familj och utvalda gäster.

Jobba då? Ja, jag skulle fortsätta jobba men kanske inte heltid eller 47 veckor om året. Jag skulle försöka hitta ett arrangemang med mer projektliknande uppdrag inom samma business som jag jobbar med nu, det vore toppen!

Lite annat smått:
* I den löpande budgeten skulle rymmas ett par resor per år; bra skidåkning för hela familjen, lite sol, någon storstadstripp...
* Lite fler restaurangbesök; för en som inte gillar matlagning (OT: jag älskar att baka!) skulle det vara en befrielse att kunna äta på kvarterskrogen lite oftare.
* Jag skulle handla betydligt mer ekonomiskt och kravmärkt än jag gör nu, och också vara bättre på att gynna småbutiker istället för att jaga extrapriser på stormarknader.
* Varsin Laminofotölj till maken och mig, det vore fint!

Men sen börjar mitt habegär ta slut, långt innan pengarna är till ände alltså... Visst skulle jag kunna klämma in ett antal prylar till som vore fint att ha, men det känns som fis-i-rymden att börja rapa dem. Kanske tänka större istället; visst skulle några andra kunna få del av pengarna också? Lite välgörenhet alltså?!

Det finns ett antal större organisationer jag skulle kunna tänka mig att ge pengar till; Läkare utan gränser, SOS barnbyar, Radiohjälpen, Barncancerfonden m.fl. men innerst inne är jag rädd att kronorna skulle slukas av feta administratörer. På något sätt skulle jag försöka komma runt så att en rejäl del av pengarna skulle komma bättre behövande tillhanda.

That´s it. Troligen har jag glömt något gigantiskt, jätteviktigt, men vi får väl hoppas att det kan klämmas in det med. Vad skulle ni göra med 81 miljoner; neonglitter, gammelmamman, aha och buscilla?

besviken

Åh – huset var jättefint!!

Visst fanns det detaljer som behövde fixas; ett läckande takfönster, en sluskig dusch som behövde kaklas, en dörr som slagit sig... Men det är detaljer; huset var fantastiskt! Såg ut som en gammal, risig lada på utsidan men modernt och ljust på insidan; två våningar, högt i tak, perfekta ytor för vår stora familj. Tomten var jättestor och fin och vätte mot sjön - underbart!

Men….

Det som mäklaren inte sagt var att på tomten bredvid låg ett industri-företag, bygdens största på uthyrning av grävskopor och sånt, om vi fattade det hela rätt. Inte ens genom att titta på lantmäteriets super-bra kartsida eller genom att kolla på kommunens fastighets-planer kunde man listat ut detta. Hur kul är det med stora, mullrande maskiner måndag-lördag?

Så nu kommer jag aldrig vila i relaxrummet i källaren, aldrig värma mig vid varken den ena eller den andra öppna spisen, inte titta ut över sjön eller sitta på den inglasade balkongen under ruggiga höstkvällar…

Skit, skit, skit.

husjakt

På materiella sidan är det ju bara en sak jag drömmer om; ett fritidshus.

Jag drömmer om ett hus att tillbringa helger och lov på, dit vi skulle kunna åka och andas ut. Ett bekvämt ställe med mycket luft och natur runt, ett ställe där barnen kan få cykla lite friare och hamra&spika utan att störa grannarna. Jag vill ha en trappa att sitta på och dricka kaffe. Maken vill ha två träd till sin hängmatta.

Hur svårt kan det vara? Jättesvårt tydligen.

Vi har hängt på Internet och letat och letat, men det verkar hopplöst. Det finns en massa fallfärdiga ruckel, många hemmaspikade korthus och ett antal överdådiga kåkar för miljoner – inget för oss.

De få objekt som faktiskt verkat perfekta har, när man kommit dit, visat sig ha något som man inte räknat med och verkligen inte är intresserad av; en granne har utan bygglov byggt en lada två cm från tomtgränsen, myggor i antal som gör att stället borde hamna i Guiness Rekordbok, fuktskador som måste dräneras ur – konstigheter mäklarna inte berättar förrän man står där.

Mäklare förresten, vilken samling! Av alla dessa som vi haft kontakt med är det en eller två som verkat seriösa och professionella, de övriga har varit hästhandlare som klippta ur Emil i Lönneberga.

Nu har i alla fall ett nytt hopp tänts; i helgen ska vi iväg och kolla något som inte ser perfekt ut men som skulle kunna vara något. Håll tummarna för att this is it!

förklaring

Lägger ut en länk till ett OTROLIGT bra inlägg på cppappans hemsida. En glasklar och klockren förklaring till något jag tror de allra flesta inte hajjar för egen maskin.

komplettering

Ytterligare en bok som skulle hamna i min bokhylla är Ulf Lundells "Friheten".

Man må tycka vad man vill om Lundell, jag skulle vilja sammanfatta hans verk som OJÄMNA. Detta gäller både musik och litteratur (tydligen målar karln också men om det kan jag inte uttala mig). Vissa av hans alster är bedrövliga, gnisslande, gnälliga, ältande prylar, annat är inget annat än storverk.

Låtarna "snön faller", "när jag kysser havet", "snart kommer änglarna.." och "oh la la jag vill ha dig" - de går inte att motstå! Likaså är böckerna "Jack" och alltså också "Friheten" moderna klassiker som jag hoppas mina barn en gång vill läsa (om inte annat så kanske för att förstå sin mamma lite bättre - vad säger väl mer om en människa än hennes bokval?).

i bokhyllan

Litet boktips; "Andalusiska citroner – ett nytt liv uppe i bergen utanför Granada" av Chris Stewart. Redan titeln får det att vattnas i munnen!

Klipper helt fräckt in vad som står om boken på Bokus:
Varför bli rockstjärna och miljonär när man kan få allt det här?
I Andalusiska citroner berättar Chris Stewart, före detta trummis i rockbandet Genesis, om hur han och hans fru förverkligade sitt livs dröm; att bosätta sig i spanska Andalusien. Att köpa en fallfärdig gård, utan vare sig rinnande vatten, elektricitet eller ordentlig tillfartsväg, var förvisso ett vågspel. Men de har aldrig ångrat sitt beslut.
Med humor, charm och en god portion självironi guidar Chris Stewart oss genom framgångar och missöden till ett både tufft och idylliskt liv på hänförande vacker plats.
Chris Stewart var med och bildade Genesis men slutade i bandet redan när han var sjutton år. Efter det har han bland annat arbetat som fårklippare i England och Sverige och som författare till resehandböcker. Sedan 1988 bor familjen Stewart på fårfarmen El Valero i Andalusiens bergstrakter.

Mer behöver inte sägas; den som känner sig sugen på lite måbra-litteratur kommer inte bli besviken.

Om jag skulle börja helt från noll med min bokhylla - utan en enda bok alltså – så skulle den här boken hamna där direkt. Övriga måsten skulle vara:
* Karen Kingston: "Rensa i röran"
* Lotta Brinck: "Det vegetariska köket" (finns nu också som pocket för futtiga 70-80 kr)
* Kay Pollak: "Att välja glädje"
* Jennie Sjögren m.fl: De tre böckerna "Diagnos Duktig", "Ordination: vardagsfeminism" och "Lycka till!"
* Agneta Nyholm Winqvist: "Feng Shui för svenska hem"
* Deborah Johnson: "Mothering Twins"

…och så förmodligen några (men inte allför många) till jag inte kommer på just nu…!

stalker

Jag känner mig som lite av en stalker ibland.

Sitter på jobbet och skriver djupa utredningar, söker i databaser och knyter ihop informationstrådar samtidigt som jag försöker leda tre andra människors arbete – det kräver koncentration och koncentration kräver vila.

Vissa smiter iväg och tar en cigg, andra lägger patiens på datorn, de flesta slösurfar lite. Jag stalkar, eller FÖRFÖLJER som kanske är det bästa svenska ordet.

Mellan varje brilliant (!), jobbrelaterad slutsats jag drar hinner jag med ett varv runt mina favvo-bloggar. Klick-klick-klick; är det någon som uppdaterat? Knåpar vidare på min budget och sen klick-klick-klick; var det inte länge sedan någon bloggade lite? Går på ett möte och bestämmer något och sen en snabbis: klick-klick-klick; ÅH jag visste att jag skulle hitta nå´t kul!

Blir generad när jag ser att folk kommenterar sin besöksstatistik, känner mig påkommen. Vet vad ni tänker:
- Har inte människan något liv?

Döm själva!

bukfett

Jag är ju, som min signatur antyder, runt 40 år gammal.

Kollar stillsamt på karlar i samma ålder och undrar; är det en slump eller är det något biologiskt? Plötsligt är det som att *PANG* så väller en ölmage fram som inte på något sätt stoppas. Helt obekymrat låter de den växa som vore de havande. Det verkar inte vara något männen besväras av; de behåller samma gamla byxor och samma gamla tröjor (som glipar och inte passar längre), de fortsätter äta samma mat och röra sig/inte röra sig på samma sätt som alltid. Dessutom verkar många nästan vara lite stolta; ”man är väl vuxen karl”.

Hur det ser ut må vara en sak, det bryr jag mig inte så mycket om, men det är ju rena killern för hälsan.

Bukfett = ond, bråd död.

rensa i röran

Har storrensat i källarförrådet i helgen.

Olika högar staplades upp utanför förrådsdörren; en STOR hög som skulle direkt till grovsopen, en hög till ”farligt-avfall-soprummet” (målarfärg från 2001 och så), en hög (eller snarare samling) prylar som numera ligger utannonserade på Blocket och en liten hög med saker vi förtvivlat letat efter uppe i lägenheten.

Phu!

Nu blir det en sväng till IKEA för att inhandla en lagerhylla så vi får något vettigt sätt att förvara våra kvarvarande dyrgripar; jullådan, kassar med gamla leksaker som inte går att skiljas från än, resväskor, kartongen med porslin från min pappa – ja, ni vet. Vissa saker måste mogna ett par år innan man orkar fatta nya beslut.

Det är förresten märkligt hur illa berörd man kan bli av grejer. En av prylarna som hamnade på Blocket var en byrå jag haft i mitt rum som liten flicka. Av någon anledning har jag inbillat mig att jag gillar den, men nu när den står mitt i vardagsrummet blir jag illamående. Jag krymper ihop och blir elva år igen och jag känner *ryys* hur pinsamma minnen ligger på hög i lådorna. Hu. Nu ska den ut, blir den inte såld inom en vecka åker den i sopcontainern. Så dumt att jag inte dumpat den för länge sedan.

sjal

Ibland längtar jag tillbaka till när LillStumpan var ytte-pytte-liten. Vi hade en gosig grej ihop; jag bar henne i sjal.

Det kom ju en jättevåg av artiklar, reportage och uppmärksamhet runt sjalar under sommaren 2005, men för en gångs skull var jag före trenden. LillStumpan föddes vintern 2003/2004 och då (det låter som det var hundra år sedan!) betraktades sjalbärande som udda, hippie-aktigt och märkligt. Tack och lov lyckades jag bortse från stirrandet och kommentarerna och bar min dotter nära, nära.

Vagnen stod i hallen och dammade medan LillStumpan erövrade världen tätt intill mig. Oftast var hon glad och intresserad; i timmar kunde hon sitta tryggt och iaktta allt ifrån storebrorsornas tränings-pass till mathandlande på Konsum till långa promenader. Ibland blev hon trött och då kurade hon ihop sig mot mig och somnade. Hungrig? Då ammade hon i lugn och ro därunder!

LillStumpan hejdade oss aldrig från något, hon kunde alltig hänga med utan att vi behövde bekymra oss över sovtider, mattider eller vagnanpassade ställen!

Tungt? Nej! Som nyfödd vägde hon ju mindre än gravidmagen och allt eftersom hon växte blev jag starkare. Min rygg och min hållning har aldrig varit så bra som då!

Numera, som ivrig tvååring har hon raska ben som bär henne dit hon vill och det är sällan hon är intresserad av att ”åka sjal”. Men idag, lite snorig och lite febrig, då minsann; idag har vi sjalat igen!

rökruta

På stora företaget där jag (i alla fall än så länge) jobbar finns en stor ”glasbur” dit rökarna är hänvisade för att utöva sin last. Det är tokförbjudet att blossa någon annanstans, inte heller får man stå utanför entréerna eftersom det ser illa ut.

Buren ligger strategiskt placerad så att de flesta anställda passerar där när man rör sig i huset, däremot är det sällan gäster kommer den vägen. Se bilden; ickerökarna kikar in på rökarna och beklagar/fördömer/pikar/suckar medan rökarna kikar ut med en min av ”det-här-ska-du-skita-i”.

De verkar i och för sig ha haft ganska trevligt där inne, om än lite blottade med sin ciggis. De har suttit där på vaxduksklädda soffor och puffat och troligen rett ut ett och annat världsproblem och kanske något jobbrelaterat bekymmer också.

Men nu…

Nu har företaget tagit ytterligare ett grepp för att få alla medarbetare rökfria; man har plockat bort sofforna. Istället STÅR nu rökarna som djuren på zoo i sin bur och har liksom inget att hålla sig till. De slinker in, varmröker en halv cigg som sen släcks och åker tillbaka i paketet i väntan på nästa vända.

Stackarna.

Även om jag tycker det är uräckligt med rökande så kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dem. Det ser så sorgligt ut när de står där som deppiga giraffer på zoo.

mål, vägar och Charlotte Perelli

Drömde om Charlotte Perelli inatt, hur knasigt är inte det?

Antar att det var Aftonbladets rubrik igår som triggade drömmen; ”Charlotte Perelli ger råd till läsarna – tänk på varför ni blev kära i varandra”.

Mmmm.

Men jag vet inte om det är barnbestyr, vardagstrassel och trötthet som får folk att gå skilda vägar. Kanske är det olika uppfattningar om prioriteringar i livet som gör att man plötsligt inte har så mycket gemensamt? Att man har olika mål och olika önskemål om vägen dit?

Gratulerar Charlotte om hennes resa är så enkel som det framställs i allt som står skrivet om henne. Att hon ammar och sen går ut och river av en schlager. Att hon kliver upp på scen varje kväll och är trygg, in i märgen trygg, med att Angelo och Alessio har det bra. Att hon inte bryter ihop om tio år och ångrar sina val.

Hur kommer det sig förresten att alla verkar veta så väl vad de vill? Vad de prioriterar?

Jag vill ha en bra vardag med min familj. Jag vill vakna glad över en ny dag och somna glad för den dag som varit. Materiellt är det ett fritidshus jag drömmer om, i övrigt är jag nöjd. Det verkar ibland som det är fel att vara nöjd, man ska hela tiden ha nya mål att sträva mot, den som är nöjd framstår som visionslös.

Återkommer i detta ämne.