mina tre ljuvliga

Det är en sådan fröjd när allt rullar på som det ska med barnen. Alla tre är friska och på gott humör, om än av helt olika anledningar.

LillStumpan – som har varit nere i en trots- och gnällsvacka – har kommit upp sig och är solig igen. Inga moln på hennes himmel; allt är roligt! Det är roligt att gå upp på morgonen, roligt att jaga tandtroll med tandborsten, roligt att gå på dagis. All mat är god, alla kompisar snälla och allra bäst är brorsorna som plockat fram sina gamla Bamse-CDn. Dessutom har hennes hår blivit så långt att hon kan ha RIKTIGA Pippi-flätor istället för bebistofsar. Lycka!

Brorsan g har bestämt sig; han ska bli bagare! Inför detta finns det massor att hugga tag i; han läser kokböcker, bakar, ritar på hur hans café ska se ut, övar matte så han kan räkna ingredienser och pengar, övar engelska så han ska kunna åka världen runt med sina bakverk. Konstaterar att han som vanligt snöar in totalt på en sak, men det är helt nytt att han kan se flera perspektiv av denna sak. Det är mer stereo än mono och det är en underbar utveckling! Dessutom bakar han fantastiskt – killen har verkligen talang för att göra vackra, supersmarriga bakverk!

Brorsan b har två saker i sikte: tävlingen han ska vara med i om ett par veckor och vilken hörlur/MP3-spelare/spelkonsoll/USB-minne som är bäst och mest prisvärd. Dessemellan finns tid för en och annan läxa, provsmakning av brorsans ström av bullar, lite TV och framför allt lillasyster. Oavsett vad han har i händerna släpper han allt när hon ropar. Jag kan dock ana att snart kommer en jättevåg av prepubertet välla fram; storleksmässigt håller han definitivt på att lägga småkille-tiden bakom sig och det är bara en tidsfråga tills hormonerna följer efter… Men den dagen, den utmaningen. Just nu är han ljuvlig!

De är ljuvliga alla tre och jag är så lyckligt lottad som får vara mamma till just dem!

världens bästa dagis

Är fullständigt trygg med att LillStumpan har det bra på sitt dagis. Gång på gång bekräftar personalen hur professionella, engagerade och empatiska de är.

I morse när jag lämnade henne – hon är en av de första ungarna som kommer på morgonen – hade fröken plockat fram mjölpåsar och annat, en deg skulle sättas. Innan jag hunnit pussa min treåring hejdå hade hon förkläde på för att baka bröd att servera till lunch. Frukostbordet stod halvdukat bredvid; planen var att få till degen först och sen mumsa en mysig frukost tillsammans innan stora forsen av ungar vällde in. Underbart!

Sen rullar det på så där hela dagen; barnen har att göra men jag uppfattar inte att de blir överstimulerade. Saker och ting får ta tid; en fröken konstaterade klokt att hemma har man tyvärr ofta bråttom när man ska iväg – på dagis har man tiden att låta en fumlig liten unge krångla sig i sin overall i egen takt. Aktiviteter får ta plats; det finns gott om utrymme för både kullerbyttor och målarstafflier.

Tack vare att det är ett ganska stort dagis har man råd med en fast vikarie – är någon fröken sjuk blir det ingen större dramatik. Vidare jobbar personalen mycket över avdelningarna; behöver de hjälp på ett ställe så är det alltid ett välbekant ansikte som dyker upp!

Jag är också helt fascinerad av vilken koll de har på allt; de vet precis vem som äger vad av alla t-shirtar, strumpor och overaller som flyter omkring. De vet vad allas syskon heter, vad mamma & pappa jobbar med, vem som hör ihop med vilken katt/bil/moster och vem som avskyr gröna ärtor! Fantastiskt.

Superviktigt är också att de är duktiga på att rekrytera nytt när det behövs. Även om personalomsättningen är låg så blir ju fröknar gravida, de flyttar eller pensioneras. Inte en enda gång har det hänt att den nya som kommit in varit fel – tvärtom har man hittat nya stjärnor direkt. Med tanke på vad jag hör ryktesvägen om andra dagis ska man tydligen inte ta detta för givet.

Det är nästan så att jag önskar att det var jag som var dagisunge och att någon annan kunde sitta här på mitt kontor hela dagarna…

till tandläkaren

I LillStumpans väld är ett tandläkarbesök det allra mest fantastiska man kan vara med om. Hmm – lustig unge!
Nåja, storebrorsan B springer ju till käftis titt som tätt på grund av sin tandställning och LillStumpan har varit med och sett hiss-stolen, tandläkarens glittriga instrument och fräcka munskydd. Hennes ögon har glittrat när hon beskådat allt glitter, blink, surr och plask!

Och så äntligen - igår kom en helt egen kallelse till paradiset! Kallelse förresten – i hennes ögon var det ett inbjudningskort! Att just hon är kallad/bjuden till samma läkare och kommer att få sitta i samma stol och gapa lika stort som brorsan med lampan riktad rakt mot sin lilla mun! Lycka – lycka – lycka!

Så nu är det ”leka tandläkare” som gäller; hela familjen får gapa, borsta, borstas och gapa ännu mer. Brorsan B - som fällt många tårar över sina pliggar – är utnämnd till expert och han spelar tappert med och berättar & visar om och om igen hur det går till. Det är ett verkligt hjältedåd eftersom jag vet hur mycket han avskyr alltihop.

Är det inte vackert vilka former lycka & syskonkärlek kan ta sig en vanlig vardag i gråa januari?!

fel dag?

Inte många är sugna på att festa direkt efter nyår – glädjen att klä upp sig, smajla till sig och förbereda fint inslagna presenter är för de flesta helt slut.

Det är ruskigt trist att ha oturen att ha födelsedag just efter nyår. Ingen, INGEN, är intresserad av att komma ens på det minsta lilla kaffekalas. Ingen uppvaktning på dagis, skola eller annat är att räkna med – trots att alla andras födelsedagar firas med sång och något extra.

Den här knipan har vi försatt LillStumpan i.

Hon har nu tagit steget från tvååring till treåring och i familjen (=mamma, pappa och brorsor) är det firat med tårta med ljus, finfina presenter, ballonger & serpentiner samt önskerätten pasta med köttbullar. Resten av världen tackade antingen nej eller ignorerade;
- åh, den dagen tror jag inte att vi kan komma – vi har varit borta så mycket under helgerna så vi ORKAR inte ett kalas till.
- ja visst ja, det var IDAG det?!
- Ska vi försöka fira det lite senare i månaden?
- Jag glömde – jag kommer förbi med en present till helgen.

…eller total tystnad.

På dagis brukar de sjunga och rita teckningar men inget sådant blir av eftersom det inte är riktigt ordinarie verksamhet dessa mellandagar – å ena sidan förstår jag det, å andra sidan tycker jag det är ruskigt opedagogiskt. Eller är jag stingslig?

Just nu är det nog bara jag som är ledsen – LillStumpan var och är hur glad & nöjd som helst! – men ändå…? Hur blir det nästa år när hon begriper mer?

Jaja, hur som helst – nu är vår älsklingsprinsessa tre år gammal och jag är så oerhört glad & tacksam över att hon finns!
Grattis gumman - jag älskar dig!

lucia

Trevliga sammankomster är verkligen inte min specialitet, det blir glasklart en dag som denna.

Lusse på dagis;
* tio-tolv utklädda barn mellan ett och två år gamla
* mammor & pappor & syskon (och i vissa fall även mormor/farmor/fastrar) till varje unge
* fröknar som försöker skapa stämning
* levande ljus på lagom höjd att fjutta eld på mammornas hår
* fotoblixtrar som lyser upp lokalen som värsta krigsskådeplats
* glitter som sticks
* någon som spiller saft över farmors klänning
* 2/3 av alla ungar grinar
* ALLA småsyskon ylar
* presenter som ska överlämnas med långa, tillhörande tacktal
* halvskum mysbelysning som gör att ingen ser något förutom sin egen unge

För mig är detta ett skräckscenario men det verkar som om alla andra tycker det är hur trevligt som helst.

LillStumpan var en av de få ungar som inte bröt ihop – hon stod rakryggad och sjöng sina sånger trots kaoset runt ikring och mammas & pappas alltmer ansträngda leenden.

Jösses.

Men nu är DET avklarat, nu väntar eftermiddagens övning med i brorsan b´s skola. Tack & lov har brorsan g´s skola inget där föräldrar förväntas delta, där fokuserar man på att barnen ska få en stämningsfull upplevelse – föräldrar är välkomna vid annat tillfälle. Me like brorsan g´s skola!

mitt i natten

Samma lilla stillsamma sak händer varje natt;

Vid ett-halv två vaknar LillStumpan och är kissnödig. Trippen till toaletten vill hon inte göra själv så självklart följer jag henne. Lika sömnvingliga bägge två fumlar vi oss fram i mörkret, gör det vi ska utan att tända någon lampa och sen tillbaka mot sängvärmen. Vem kan motstå den lilla trötta röst som viskar
- Mamma, kan du ligga hos mig en liten stund?

Inte jag. Kan och kan förresten, jag VILL inte. Vi kryper ner i hennes lilla säng och det tar inte mer än någon minut innan hon snusar gott igen. Jag njuter av vår lilla prinsessa, hennes doft, hennes små-svettiga sömntunga kropp, hennes hårfjun som killar mig i näsan.

Är så oerhört tacksam för att hon finns och för att jag får vara hennes mamma.

Tar de får stegen bort till min säng, sträcker ut mig och somnar om.

trosor

Känner mig inte 100% bekväm med att köpa trosor med glitter, tryck och spetsar till min blott tvååriga dotter. Trodde inte heller att det skulle vara så svårt att klara sig undan detta som de nu visade sig vara. Är därför helnöjd att jag slutligen (på H&M av alla ställen!) lyckades hitta helt vanliga underbyxor; inget tryck, ingen låg skärning, inga krusiduller.

Sjukt, eller hur?

syskonkärlek

Det vackraste för en förälder måste vara när syskonen visar varandra kärlek och omsorg. När storebror ger lillasyster en spontan kram eller när ena brorsan säger till andra att ”äh, jag fixar det här så kan du gå och kolla på ditt program”.

Igår smälte mitt hjärta när LillStumpan travade fram till ene pojken och deklarerade att hon minsann var trött och ville sova och att han skulle natta henne, han och ingen annan. Brorsan tog hennes hand, de traskade in till hennes säng och gosade in sig, spridda fnitter hördes och efter en stund tassande steg. På tårna kom han trippande ut, gav signal med fingret över läpparna att vi skulle vara tysta och sen viskade han att ”nu sover hon”. Därefter sjönk han ner i fåtöljen och fortsatte kolla sin film.

Naturens gång är förhoppningsvis att syskonen ska finnas för varandra långt efter att maken och jag är nergrävda. En av mina största önskningar är att de ska känna starka, positiva band med varandra även då!

sjal

Ibland längtar jag tillbaka till när LillStumpan var ytte-pytte-liten. Vi hade en gosig grej ihop; jag bar henne i sjal.

Det kom ju en jättevåg av artiklar, reportage och uppmärksamhet runt sjalar under sommaren 2005, men för en gångs skull var jag före trenden. LillStumpan föddes vintern 2003/2004 och då (det låter som det var hundra år sedan!) betraktades sjalbärande som udda, hippie-aktigt och märkligt. Tack och lov lyckades jag bortse från stirrandet och kommentarerna och bar min dotter nära, nära.

Vagnen stod i hallen och dammade medan LillStumpan erövrade världen tätt intill mig. Oftast var hon glad och intresserad; i timmar kunde hon sitta tryggt och iaktta allt ifrån storebrorsornas tränings-pass till mathandlande på Konsum till långa promenader. Ibland blev hon trött och då kurade hon ihop sig mot mig och somnade. Hungrig? Då ammade hon i lugn och ro därunder!

LillStumpan hejdade oss aldrig från något, hon kunde alltig hänga med utan att vi behövde bekymra oss över sovtider, mattider eller vagnanpassade ställen!

Tungt? Nej! Som nyfödd vägde hon ju mindre än gravidmagen och allt eftersom hon växte blev jag starkare. Min rygg och min hållning har aldrig varit så bra som då!

Numera, som ivrig tvååring har hon raska ben som bär henne dit hon vill och det är sällan hon är intresserad av att ”åka sjal”. Men idag, lite snorig och lite febrig, då minsann; idag har vi sjalat igen!

ett kliv bort

Min minsta kyckling har tagit ett nytt kliv mot självständighet. För första gången någonsin har LillStumpan (drygt två år gammal) sovit en hel natt i sin egen säng.

Å ena sidan - hur skönt var det inte för mig att sova hela natten, att inte bli väckt av en häl i njuren eller en armbåge i ögat.

Å andra sidan - vi har sovit tätt intill varandra i över två år, det var ett tomrum i sängen när jag vaknade.

Vemod och befrielse på en gång, lite samma känsla som när vi avslutade amningen. Ja, jag vet att det kommer komma hundra och hundra nätter till tätt svettandes med varandra, det var bara det att just inatt valde hon att ta första steget från mig på den här fronten.

VAB

Jag har glömt (förträngt) en hel del sedan killarna var små, bland annat hur kleggigt det är med kräksjukt barn. Vidare har jag förträngta att kräksjukt barn ofta blir diarrébarn och att dagens blöjor inte alltid håller vad de lovar...

Så jag torkar och tröstar, tvättar och byter och trugar i lite dricka & lite macka. Blir en aning LindaSkugge-paranoid så jag tvättar mig själv och allt som LillStumpan rört vid lite extra så att förhoppningsvis inte någon annan smittas.

Men mitt i allt gegg finns solsken; LillStumpan kryper upp i mitt knä och vill kramas lite. Jag släpper allt och kramas tillbaka utan att bry mig om några baciller, det är så korta år man har små knubbiga barnarmar som kramar hårt-hårt-hårt och man får bara drunkna i kärlek.

Angående jobbet så VABbar jag numera utan att bry mig ett smack. Jag är i och för sig någon sorts nyckelperson i det arbete som just nu pågår, men kyrkogården är full av oersättliga män. De får klara sig utan mig. Är det något kan de maila eller ringa, har jag inget i händerna svarar jag, annars får det vänta. Om hundra år kommer ingen minnas att jag var borta de här dagarna, däremot kommer LillStumpan veta att jag fanns hos henne när hon behövde mig.

barfotabarn

Nollgradigt ute och LillStumpan AS-SUR.

Hon vill INTE ha något på fötterna, hon vill sitta i sin gosiga vagn i sin gosiga overall och vifta på de skära små tårna. Mössa på huvudet, varma vantar på händerna, halsduk - allt är på plats förutom fotbeklädnaderna.

Nåja, man har ju varit med förr, man VET att hon förfryser ingenting på ett bra tag. Varför inte låta henne vara och sen efter ett par minuter fråga om hon vill dra på strumpor och kängor. Vill hon det är allt bra, vill hon inte så får det väl gå ett par miinuter till. Klok mamma, eller hur?

Vi travar iväg och både mor och dotter är på gott humör igen.

Men omvärlden kan inte låta bli att lägga sig i. Vi hinner inte gå många steg innan en kvinna FÖRFASAR sig över barnets bara fötter. Jag ignorerar henne och vi traskar vidare. Ett halvt kvarter senare STOPPAR en kvinna mig och påpekar att barnet är barfota.
- Jag vet, det är så det är idag.

Nästa kvinna (obs att vi inte hunnit mer än runt 100 meter från porten) vänder sig direkt till tvååringen och punktmarkerar henne med
- Men STACKARS barn, inga skor.

Nu ruttnar jag - vem ger alla rätten att lägga sig i? Tror de att de räddat ett barn från misshandel idag? Tror de att jag inte vet att hon är utan skor? Tror de att jag uppskattar deras kommentarer?

Jag orkar inte ta mer; under gråt och tandagnisslan från både henne och mig själv tvingar jag på henne skorna och att sen ungen GALLSKRIKER i tjugo minuter, det är det ingen som bryr sig om.