win - win situation

Det är när man känner sig som allra bäst på jobbet som man ska söka nytt arbete.

När man har flyt, känner sig uppskattad, kan leverera, får skratta tillsammans med sina jobbarkompisar trots att stresspiskan viner runt öronen – DÅ ska man kolla på annonser och skicka in ansökningar hit och dit.

I dessa lägen formulerar jag floskler som ”verbal ledartyp” och ”strukturerad & lösningsorienterad”. Utan att darra på pennan skriver jag också att jag är flexibel, har lätt att samarbeta och trivs med många bollar i luften. Fråga mig en dålig dag och beskrivningen låter helt annorlunda.

Nu har jag verkligen ingen avsikt att byta jobb, däremot hoppas jag att jag kommer vidare i uttagningen hos några av de företag som fått mina ansökningar. Skulle verkligen sitta fint med lite ego-massage – lite av ”ha, jag är efterfrågad på marknaden!”. Kolla hur löneläget ser ut utanför min lilla bubbla, kolla förmåner och annat. Om jag INTE kommer vidare på intervju gör det faktiskt inte då mycket; jag sitter ju bra där jag sitter och har för närvarande gott självförtroende tack vare det flyt jag för tillfället befinner mig i!

platt fall

Ibland längtar man så mycket och kämpar så mycket att när det väl går vägen blir det platt fall. Tomt.

Just så känns det.

Det hela handlar om min träning, min kampsport som jag tycker är så rolig och som gör mig så stark & glad. Nu har det hela fått en sur bismak, detta på grund av den examinering man regelbundet försöker ta sig igenom; tillfällen när man ska visa upp vad man lärt sig och att man behärskar vissa tekniker.

Det är lite olika i olika klubbar, i den klubb jag tränar tar man examineringen på stort allvar med teoretiska prov och praktiska prov – det gäller att klara bägge. Misslyckas man får man reda på vad man måste förbättra och sen får man en månad på sig till nästa chans.

För mig har det varit en kämpig resa den här gången:

Peppade upp mig själv som satan i våras – först blev det ingenting och sen gick det åt pepparn.

Gjorde ett nytt försök en månad senare men inte heller det gick vägen.

Höll flåset igång under sommaren och i oktober var det dags igen. Taggad till max (det hela känns egentligen bisarrt; vuxna människor iklädda vita pyjamasar som står och slår på varandra i en gammal illaluktande gympasal) gjorde jag mitt allra, allra bästa.

Och sen – intet. Huvudinstruktören som har examineringsansvaret valde att inte ge oss resultatet direkt utan ville grunna på saken.

Och han har tänkt. Och tänkt. Och tänkt.

Och nu i helgen kom han äntligen fram till att jag klarat det.

Men för min del var det för sent. Glädjen med det hela – energin – är totalt bort. Visst är det kul att svassa runt i ett nytt bälte (man får ny färg om man lyckas), men den där sammanhängande känslan av att ha kämpat hårt, klarat något och belönas för detta, den känslan saknas.

Liksom ingen idé att ge hunden godis en kvart efter att den utfört trixet?

guldkorn

Ibland hittar man guldkorn på nätet, här är ett sådant.

olika

Man är ju olika.

ALLA är olika och i vissa sammanhang är det en fördel om man är en drivande personlighet, i andra sammanhang passar det bättre att vara en eftertänksam typ. Det finns hur många varianter som helst; systematisk, spontan, delegerande, konservativ, snabb… Arbetsgivare brukar älska att skriva att man både ska klara många bollar i luften samtidigt som man ska klara eget ansvar och att jobba i grupp. Inte många som ärligt, ÄRLIGT, kan bocka OK på alla de parametrarna?

Jag tror att olika varianter av styrkor i kombination med varandra behövs för att få bästa möjliga resultat. Sätt tre supersmarta rackare bredvid varandra, spelar ingen roll hur brillianta de är - om inte någon har förmågan att samordna så händer inget. Två noggranna utredare kommer ingenvart utan en pådrivande kollega.

Det är verkligen inte den lättaste vägen man ger sig in på när man blandar olika sorter; olika förväntningar och olika ambition gör att det ofelbart börjar gnissla. Man får dividera & kompromissa, men sen blir det ofta bra. Har man en grupp där alla är samma modell går arbetet enkelt och är oftast roligt, men är det några ”doers” som jobbar ihop lär jobbet inte bli avslutat, är det tre administratörer så är det troligt det inte någon ny aspekt läggs på saken.

Samma sak gäller i familjelivet; VI ÄR OLIKA. Det gäller med sin partner, det gäller i relationen med sina barn.

I familjen kan man dock inte helt plättlätt välja att lämna gruppen när det börjar gnissla, man får kämpa på och jobba & streta. Det går i perioder, men gnisslet återkommer vid varje ny situation om man inte lärt sig att hantera olikheterna och kanske till och med gilla dem.

Dra olika lass beroende på var man har sina styrkor. Inte irritera sig för högljutt på den andres svagheter. Inte hacka när den andre brister, utan att se att den glittrar i andra sammanhang. Framför allt inte försöka ändra på någons grundpersonlighet – vi är bra allihop, men på olika vis. Vissa kantiga hörn kan måhända må bra av att filas till, men i botten ska man nog låta folk vara som de är.

Jag försöker verkligen lyfta mig själv i håret och tänka på det här, framför allt när det gnisslar men även när det går för lätt.

Men är det inte ett gemensamt ansvar vi har, att få varandra att glittra?

mot mina principer...

...svarar jag på en enkät:

A is for age: Phu, det är väl glasklart vid det här laget? 40
B is for booze of choice: Rödvin
C is for career: Arbetsledare inom IT-administration (hur glammigt låter det?)
D is for your dad’s name: Ulf
E is for essential items to bring to a party: Taxipengar
F is for favourite song at the moment: Robbie W: Me and my monkey
G is for favourite game: Tetris
H is for home town: Stockholm
I is for instruments you play: inte ens triangel
J is for jam or jelly you like: hallon
K is for kids:.2+1
L is for living arrangements: Lägenhet
M is for mother’s name: Anna
N is nothing
O is for overnight hospital stays: Usch ja
P is for phobias: Höga höjder
Q is for quotes you like: Önskar verkligen jag hade ett motto – så där som kungen!
R is for relationship that lasted the longest: Inne på 15:de året…
S is for sartorial style: Vad betyder det??
T is for time you wake up: 06.15
U is for underwear: Ja
V is for vegetables you love: Babyspenat
W is for weekend plans: Party på Lördag
X is for x-rays you’ve had: Armen, benet, höften…
Y is for yummy food you make: Chicken Curry
Z is for zodiac sign: Våg
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Någon som känner sig hågad?
Ä är för älsklingstrend: Fulsnygga tunikor
Ö är för en önskan just nu: Lite mer skratt

på kurs

Är på kurs, därav det glesa bloggandet.

Finkurs på stan- jo jag tackar - med extert utbildningsföretag istället för de trötta typerna från vår "personalutvecklingsavdelning".

Lustigt, kollegorna sade att det var omöjligt att få gå kurs utanför huset, på ett sån´t här stort företag som jag jobbar finns allti egen regi. Jag tog mig friheten att leta rätt på en kul kurs genom Folk-universitetet, skickade över mitt förslag till chefen och fick tillbaka att "det var initiativrikt, boka en plats och skicka fakturan till mig".

Det kanske verkar omöjligt bara för att ingen frågar?

tillsammans

En av de saker som är kul med att ungarna börjar bli lite äldre är att man faktiskt kan göra saker tillsammans med dem på ett helt annat sätt. Jag menar – när de är små gör man ju saker med dem också, men då tycker man som förälder att det är kul bara för att barnen är glada. Som att gå på Spårvägsmuseet; hur kul tycker JAG att det är egentligen? Inte ett smack, men eftersom ungarna varit så glada så blev man själv glad och då var allt bra!

Jag minns exakt första gången jag kände att killarna och jag gjorde något tillsammans som jämlikar, det var i fjällen. Bägge grabbarna hade kommit igång bra och var bekväma i inte bara gröna och blå utan också röda backar. Dessutom klarade de plötsligt det här med lift själva; ingen druttade av eller vinglade omkull. Det specifika ögonblick jag minns är när vi åkte ankarliften upp, de tog ankaret före mig. Jag åkte alltså bakom, såg dem i jättepjäxor & hjälmar och hörde deras glada skratt & prat. Uppe på toppen hann jag knappt av liften förrän någon av dem ropade ”Gick det bra för dig också mamma? Då drar vi till västsidan nu –är alla med?”. Vi var som en patrull, som ett gäng, the unit – inte mamma övervakare med två minderåriga att passa. Fantastiskt!
Lustigt nog minns jag inte vilket fjäll det var, inte heller vilket år det var – jag minns bara det magiska i att vi var TILLSAMMANS på ett helt nytt sätt.

Sådär till vardags yttrar sig det här lite då och då, i helgen blev det väldigt uppenbart när vi skulle hyra film; borta är alla hemska tecknade filmer och barnrullar. Istället håller vi på att tugga oss igenom 80- & 90-talsklassiker; jag får sentimentala flashbacks från ”när det begav sig” och killarna njuter! Måste säga att det gjordes en del mästerverk då, här är killarnas och mina favoriter (utan inbördes ordning):

* Snuten i Beverly Hills
* Karate Kid
* Sällskapsresorna
* Tillbaka till framtiden
* Top Gun
* Bond-rullarna
* Jönssonligan (men här kan jag bli lite matt ibland)
* Jurassic Park

Helgens bästa var ”Cool runnings”; en bortglömd pärla om fyra Jamaicaners väg till OS i bob! Yeah man!

* * * uppdatering 2006-10-18: hur kunde jag glömma Crocodile Dundee? * * *

regler & struktur, del 2

Det är även i språket som det finns begränsningar i vardagen med G. Inte så att han har sämre ordförråd än någon annan elvaåring, inte heller att han fattar trögare än någon annan - verkligen inte. Det är däremot så att han lyssnar på det man säger och inte läser något mellan raderna eller automatiskt drar paralleller med annat han hört. Liknelser eller målande språk är inte heller något som funkar – tvärtom…

Några exempel:

* Ber jag G att duka av så gör han just det, dukar av. Han ställer inte in i diskmaskinen, han torkar inte av bordet utan han dukar bara av.
* Säger jag till G att inte ha på kepsen vid matbordet låter han bli det, men sen dyker han upp med mössa på huvudet nästa måltid. Det var ju keps han inte fick ha!
* Ber jag honom kasta ett öga på LillStumpan som leker ute i vardagsrummet så… nej – han gröper inte ut ögat ur sin håla och kastar in, men han kopplar inte automatiskt att jag menar att han ska titta till henne.

Konsekvenserna av ett slarvigt ”stick och brinn” vill jag inte tänka på...

Nu är det ju för väl att G är smart! Nästan varje gång vi hamnar i en ny situation där en formulering ställer till det för oss så lyckas vi reda ut det hela och han noterar i sin inre regelbok att ”när mamma säger duka av så menar hon även stoppa in i maskinen och torka bordet”. Och så går det bra nästa gång.

Tack och lov för det!

regler & struktur

Allting har verkligen, VERKLIGEN, blivit mycket enklare nu när vi fått ett verktyg för hur vi ska hjälpa G att klara vardagen. Regler och struktur, det är hans melodi.

Måste erkänna att även för oss andra är det ofta ganska bra att veta vad som gäller; spontanitet leder ofta till förvirring och missförstånd – något som inte är helt välkommet i vår vardagsröra.

Men livet kompliceras också av att smidighet & flexibilitet inte får något utrymme. Har man en regel som säger att ”man får inte gå in i lägenheten med ytterskor på”, då blir det knepigt om någon i sista sekund måste rusa in för att hämta en kvarglömd mobil på köksbordet. Man kan ju förståss anpassa regeln ”man får bara gå in med torra, rena skor”, men vem avgör vad som är torrt och rent? Eller ”mamma får gå in med skor men inte någon annan” – ska JAG springa in efter alla hans kvarglömda grejer?

Vi har dessutom regeln att ”man måste knyta och knyta upp skorna när man tar på respektive av dem”, detta uppkommet efter att oräkneligt antal skor trampats sönder efter bara någon månad. Jaha – då ska stackaren alltså knyta upp sina skor, rusa in och hämta mobilen, knyta skorna och sen hoppas att resten av familjen inte gått i toppspinn eller missat bussen.

Den lösningsorienterade personen kanske tänker att ”skippa alla regler runt skorna, vad spelar lite grus på golvet för roll?”. Hmm – då har vi vinterkängor i soffan och gympadojjor i sängen. Det här med att ”det borde han ju begripa själv” finns liksom inte…

Det är så klart inte bara runt skor vi har regler, utan runt allt. ALLT. Kläder (byt t-shirt och underkläder varje dag, jeans varannan – men vad händer om man snubblat i lera, då måste man ju byta brallor även om man tog rena imorse), morgonrutiner (upp, kissa & tvätta av sig, klä på sig… - men vad händer om toan är upptagen, avstannar allt då?), läxläsning, äta middag, lek och pyssel, TV, dator, sänggående – rubbet.

Vi som ska styra det här skeppet har det inte alltid så lätt:

* Det som är en rimlig regel i ett läge kan bli fullständigt absurt i ett annat.
* Maken & jag lyckas inte alltid uppdatera varandra i nya regler som tvingats fram ur någon situation – G kommer i kläm för ”pappa sa att…”.
* Maken & jag glömmer bort en regel vi kommit fram till; G glömmer nästan aldrig eftersom för honom är det här ankare i tillvaron.
* Maken & jag känner oss som fångvaktare, blir lite crazy och bryter en regel med resultatet att G´s värld vänds upp & ner.

I den här situationen stretar vi oss fram, men då ska man alltså komma ihåg att vår vardag alltså blivit väsentligt förenklad av att få den här ordningen. Föreställ er hur det var innan…

twins

Sara funderar för tillfället mycket på det här med tvillingskap (fast det är nog så att tvillingföräldrar alltid har tankar igång runt detta, men beroende på omständigheterna är det mer eller mindre).

Nåväl, jag har ju också ägnat mycket tid åt dessa tankar och blev lite häpen när Sara undrade vad mina pojkar tycker om att vara twins. Häpen över mig själv, för jag har nog aldrig ställt någon av dem den direkta frågan ”vad tycker du egentligen om att ha en tvillingbror?”. Jag har nog alltid tagit för givet att jag vet svaret; att ibland är det jobbigt, ibland är det kul, ibland är det avskyvärt, oftast är det bara självklart.

Lite häpen är jag också över att det tar emot så att fråga, plötsligt känner jag att jag inte vill väcka den björn som sover. Tänk om jag får ett svar jag absolut inte vill höra? Kanske det är tryggast att fortsätta gissa?

Igår kväll hörde jag ett tissel från badrummet. Fnitter & babbel blandat med skval och andra badrumsljud. Smyglyssnade lite mer aktivt och förstår att de avhandlade dagens upplevelser, försökte fixa nya frisyrer, kollade varandras tandborstning, kikade efter mustaschfjun (?!), rotade runt i tvättkorgen (??) och sen lyckas jag inte höra mer. Det lät som de hade trevligt! Det lät som att åtminstone just då var det helt perfekt med en tvillingbror!

Min dröm är att de genom livet kommer att ha någon sorts speciell länk till varandra, en känsla av att ”brorsan finns alltid på min sida när det gäller”. Men det är väl å andra sidan den önskan alla föräldrar har för sina barn – syskonen emellan – oavsett om de är tvillingar eller ej?

Sara – en dag när jag känner att tiden är mogen, att JAG är mogen, ska jag fråga och då ska du få veta!

installerat och klart

Hade mina tvivel & kval runt installationen av Officepaketet. Äger en hederligt betald licens av Office 2003, men sen står det utanpå paketet att den bara får användas på _en_ dator.

Skulle jag köpa mig en ny till licens till vår nya dator? Eller skulle jag i all hemlighet installera den vi hade? Känns hur kriminellt som helst – jag är patetiskt ärlig ibland.

Argumenterade fram och tillbaka med mig själv; det handlade ju inte riktigt om att stå på Plattan och kränga svartkopior; det här var ju för användande av samma personer i samma hushåll. Min snåla sida vann, den ärliga fick backa tillbaka och så satte jag igång.

Knappade svettigt in alla siffror & bokstäver i nyckeln och kom vidare till licensavtalet. Såg till min förtjusning att med yttepyttesmå bokstäver konstaterades att man HAR RÄTT att använda samma licens till en dator till i samma hushåll! Tjohoo!!

Nu finns alltså Excel, Word, Outlook och PowerPoint helt ärligt på den nya lilla skönheten. Jag har fått igång modemet så vi kan köra den över telefonlinan på landet – mycket praktiskt. Alla de senaste uppdateringarna på både operativsystem, Office och antivirus är också nerladdade och överföringen från kameran till datorn funkar.

Det gör så ohyggligt mycket för mitt självförtroende att jag klarar sån´t här själv! Jag känner mig fantastiskt duktig & smart och liksom självgående! Mums-mums för mig som svackar så ofta.

innan vi visste

Minns en gång när pojkarna var runt sju-åtta år. De gick fortfarande i samma klass och hade varit på utflykt någonstans. Gunnar hade – som vanligt – kommit på något alternativ till frökens idéer; det handlade om vilken väg man skulle gå genom en park. Fröken ville gå först med alla barnen på rad efter och allra sist en annan fröken. Ordning och reda. Gunnar insåg snabbt att om man gick på andra sidan parken skulle vägen bli kortare (om än lerigare), enligt hans logik var alltså den vägen bättre. Fröken hade inte tid att lyssna på hans idé (tacka 17 för det, med 20 ungar att hålla rätt på) så då valde han att ta sin ”bättre väg” ensam. Det blev stort rabalder eftersom ingen riktigt såg när han försvann och han inte förstod att någon letade, i hans egna ögon var han ju inte försvunnen.

Vi, maken och jag, blev naturligtvis upprörda när vi fick höra det här; hur kunde ett barn få försvinna på det här viset? Speciellt som vi flera gånger talat med lärarna om att Gunnar måste-måste-måste punkt-markeras - helst gå hand i hand med en lärare – eftersom han var ”rymningsbenägen”?

Många andra föräldrar var också upprörda, men av helt annan anledning. De var arga på oss, på att vårt barn stal uppmärksamhet från deras änglar. En kunde inte hålla sig och sa´ rakt ut till oss att ”Det är inte normalt att inte kunna lyda i den åldern, er jävla unge inte klok. Han borde psyk-undersökas”.

Nu efteråt förstår jag varför just den där kommentaren gjorde så ohyggligt ont. Någonstans innerst inne kände nog vi också att det var något som inte stod rätt till, även om vi då slog ifrån oss.

färdighandlat och -installerat

All right:

Dator inköpt.
Operativsystem installerat.
Antivirusprogram installerat.
Trådlöst nätverk aktiverat.
Hopkoppling med trådlös skrivare klar.

Phu. Det blev sent igår.

Nu återstår att installera officepaketet & drivrutiner till digitalkamera samt att få igång mailen, men jag har ju hela helgen på mig…

Om man ska generalisera var det nog enklare att vara husmor på 30-talet, kraven var tydligare: föd barn, laga mat, städa. No more – no less, inte mindre jobbigt men mer tydligt.

Å andra sidan måste jag säga att det är en oerhörd tillfredsställelse när man får till något på det sättet jag lyckades igår, när skrivaren borta i arbetsrummet rasslar till då jag trycker på knappen i vardags-rummet!

Vad blev det då för dator? En Acer med 1024 MB internminne, 15 (eller var det 15,4?) tum skärm och 1,6GHz processor. Onödigaste bonusen är inbyggd webbkamera, men den kom alltså på köpet. Nu ska jag inte kolla på några priser och modeller på ett bra tag, jag har köpt något jag är nöjd med och betalat ett pris jag är nöjd med – case closed.

ny burk

Man kan ju bli tokig i huvudet för mindre!

Efter många om och men så har vi konstaterat att vi faktiskt skulle ha stor glädje av en till dator i familjen.

Som det ser ut idag har vi en bärbar som jag har för mig själv, ingen får pilla på den (även om jag ser spår av sonen B´s små tassar ibland) och en stationär som maken och sönerna delar på. ”Delar på” förresten, mer ärligt vore att skriva ”...en stationär som maken och sönerna bråkar om”. Trots att vi delat upp den stationära med olika profiler och kompletterat med en äggklocka som alltid räknar minuter, så blir det bråk. Maken blir galen för att sonen G ”råkar” ändra inställningar som maken inte klarar att ändra tillbaka, sonen B upprörs över att han inte får plats med nedladdningar av musik och demo, sonen G tycker aldrig att han får tillräckligt med tid. Ingen av dem har någon som helst respekt eller disciplin!

Man kan undra varför inte maken och jag kan samsas om den bärbara? Ska jag säga sanningen så är det jag som säger stopp; han ändrar inställningar och spiller thé och hänger i timmar – jag skulle inte få en chans. Törs inte ge ens ett lillfinger för då slukar han hela armen :-)

Alltså är beslutet fattat, vi skaffar en till (prioriterar bort en del annat, det här inköpet svider i plånboken). Det är nu den verkliga galenskapen börjar; vad ska vi köpa?

Ska det vara någon speciell tillverkare? Viken sorts processor är bäst? Hur mycket internminne? Vad för sorts moderkort, grafikkort och ljudkort? Hur stor skärm och vilken upplösning?

Phu.

Jag är varken inte någon expert eller ens speciellt intresserad, så jag frågar stillsamt en pålitlig kollega om tips och utifrån det hittar jag något som verkar passande. Frågar dumt nog en annan lika pålitlig kollega och får ett helt annat svar.

Suck.

Kompromissar ihop deras idéer och kommer fram till något – då finns inte den att få tag i längre, har ersatts av en annan modell med andra kvalifikationer och helt annat pris.

Är tillbaka på ruta ett.

Sådär har det harvat runt ett par varv och jag är nu spytrött på alltihop. Ikväll kommer jag marschera iväg och köpa något och sen ska jag inte titta, prata eller jämföra något mer. Helgen ska ägnas åt att formatera, installera och koppla ihop den med hemmets nätverk och skrivare. Wish me luck!

sonen B

Sonen B har ju hamnat lite i skymundan under hela processen med sonen G. B har stretat på vid sidan, han har pendlat mellan att vara exemplarisk och att vara toktrotsig – förmodligen allt för att få lite uppmärksamhet. Jag är sorgligt medveten om att krafterna inte räckt till; med allt trassel runt G och dessutom en tvåårig lillasyster så har B hamnat i skuggan.

Nu när allt lugnat ner sig lite försöker vi kompensera det här, inte på det viset att han får något materiellt extra eller att vi gör speciella krumbukter runt honom, utan bara det lilla att han får mer egentid med oss, både mamma och pappa.

Vi sitter ner och hjälper honom med de förhatliga matteläxorna. Vi följer och möter honom på de dryga promenaderna fram och tillbaka till hans träning. Vi hjälper till mer när han kör fast i sitt datapyssel. Vi lägger om familjens planer om det behövs så han kan gå på sina kalas (tjejernas rosa inbjudningskort fortsätter strömma in och nu ringer dessutom telefonen allt oftare också) och så att han kan haka på extraträningar när han vill.

Inget stort utan bara tid-tid-tid.

All träning har förresten gett resultat; han har kommit med i en ”talanggrupp” som de har på klubben – lite tuffare och lite högre krav men i hans tycke ännu roligare! Vilken lycka!

Det här gör honom gott. Man ser att vecka för vecka växer han lite och kliver fram ur skuggan. Jag tror och hoppas att den här asjobbiga perioden inte ger honom några djupare ärr, kanske blir han till och med lite starkare.

Frustrerande nog finns det faktiskt något som kunde ha hjälpt B genom den hemska tiden. Det finns stödgrupper för anhöriga till barn med den diagnosen som G har. Jag tror att det hade gjort underverk för B att vara med i en sådan syskongrupp (för att inte tala om för mig att vara med i en mammagrupp – det finns tydligen undersökningar på att mammor till barn med G´s diagnos mer eller mindre alltid åker på utbrändhet), han hade kunnat förstå bättre vad som pågick och sett att han inte var ensam om att sitta i den här soppan. Tyvärr fick han inte vara med (och inte jag heller för den delen) eftersom G inte har någon officiell diagnos…

Men jag är glad att kunna rapportera att solen alltså skiner även över brorsan B!

40+klubben

Plötsligt (ja, jag ältar vidare, det här är min sida och jag gör som jag vill!) känns siffran 40 lite mindre farlig, kanske till och med rätt OK. Har några kollegor som igår plötsligt stämde upp i sång och gratu-lerade mig; grattis inte till födelsedagen utan grattis som välkommen in i klubben, 40+klubben.

Wow. Det här är coola, smarta, kvinnor som jag verkligen gillar! Personer som inte har något jagat i blicken utan glimten i ögat istället. De klär sig i egen stil utan att dras med för mycket av tillfälliga mode-nycker. De ger sig på projekt utan att fundera så mycket på vad andra ska tycka eller hur det ser ut – känns det bra så är det bra! Att jag får vara med dem!

Det är ju förståss ingen riktig klubb med stadgar och möten utan mer en gemenskap. Och eftersom jag inte riktigt känns mig bekväm i de skor jag stått i de senaste åren kanske jag redan tidigare borde ha kikat lite mer på de här kvinnornas inställning till livet än till någon sorts 30-årsideal. Kanske det ligger något i att det är nu det börjar?

tro

Kan bli avundsjuk på dem som har en tro. Tänk så skönt att kunna vila i förtröstan av att någon/något har en plan för just mig. Att det finns en tanke, en idé och en mening med allt. Att kunna släppa sina bekymmer & bördor och vara övertygad om att någon vakar över en. Att kunna be och vara säker på att någon hör ens bön.

Eller är det bara slöhet - medveten eller omedveten - som gör att man lägger sitt liv i Guds händer? Att man själv inte orkar med vardagen, bekymmer, sorger och annat. Att det är lättare att lassa över alltihop till nästa instans?

Hädar jag nu?

Eller är jag bara avundsjuk?

Men jag kan inte hjälpa det, jag tror tyvärr inte att det finns någon puppetmaster som håller i mina trådar. Jag är rädd att jag får klara mig på egen hand.