begravning
Det är verkligen helt absurt att planera begravning. Det känns totalt befängt att försöka tänka på datum, musik, gäster… Som att planera party (vilket jag för övrigt avskyr) men i mitten finns en kista.
Vi är inte många som ska enas runt det praktiska men det finns tydliga sprickor i uppfattningen om vad vi ska göra. Ska vi gå efter hur man BRUKAR göra eller ska vi försöka hitta det som syrran kunde ha tyckt varit fint? Jag är en varm anhängare av det senare alternativet men är rätt ensam i det. De andra som stått syrran närmast förlitar sig hellre till ritualerna som kyrkan rullar fram (trots att syrran ryckte på axlarna åt det mesta kyrkliga).
Jag respekterar att det kan finnas en trygghet i en fast ceremoni men det måste vara måtta på det hela, eller? Försöker fundera fram hur man ska kunna spränga in lite ljusare, lättare känsla men det är inte lätt.
Och så den mest oväsentliga men ändå så viktiga frågan; vad ska man ha på sig? Syrran hade avskytt en procession av svartklädda människor men samtidigt kan jag ju inte sticka ut alltför mycket. Vad är diskret men ändå ljust? Vill absolut inte känna mig obekväm eller utklädd. Hur ska jag ta mig igenom det här?
Och så en sak till; havsfrun, Sara, chaos (hej hej ny kompis!) samt några andra som hört av sig på annat sätt – stort tack för era tankar, rader & kramar. Det ni skrivit betyder oerhört mycket för mig!
Vi är inte många som ska enas runt det praktiska men det finns tydliga sprickor i uppfattningen om vad vi ska göra. Ska vi gå efter hur man BRUKAR göra eller ska vi försöka hitta det som syrran kunde ha tyckt varit fint? Jag är en varm anhängare av det senare alternativet men är rätt ensam i det. De andra som stått syrran närmast förlitar sig hellre till ritualerna som kyrkan rullar fram (trots att syrran ryckte på axlarna åt det mesta kyrkliga).
Jag respekterar att det kan finnas en trygghet i en fast ceremoni men det måste vara måtta på det hela, eller? Försöker fundera fram hur man ska kunna spränga in lite ljusare, lättare känsla men det är inte lätt.
Och så den mest oväsentliga men ändå så viktiga frågan; vad ska man ha på sig? Syrran hade avskytt en procession av svartklädda människor men samtidigt kan jag ju inte sticka ut alltför mycket. Vad är diskret men ändå ljust? Vill absolut inte känna mig obekväm eller utklädd. Hur ska jag ta mig igenom det här?
Och så en sak till; havsfrun, Sara, chaos (hej hej ny kompis!) samt några andra som hört av sig på annat sätt – stort tack för era tankar, rader & kramar. Det ni skrivit betyder oerhört mycket för mig!
Etiketter: syrran
posted by Runt 40 at 12:15
6 Comments:
Ja, begravningar. Hur ska dom vara?
Innan Evelina dog var jag helt på det klara med att jag "gillade" ljusa kläder på begravningar.
Men nu bryr jag mig faktiskt inte om vilket.
Vi hade ljusa kläder på Evelinas begravning. Jag hade en beige kavaj och beige lång plisserad kjol. Maken en ljusgrön kostym tror jag. Hans äldsta bror hade nog jeans och träskor som han alltid har:)
Efter Evelinas död ville jag däremot gå klädd i svart. För att visa min sorg, visa att jag inte mådde bra. Det förvånade mig.
Svårt det där, om man har olika åsikter. Evelinas begravning planerad jag och maken helt själva. Och vi var nog ganska överens.
Min pappas begravning gick i svart. Min mamma ville det nog helst inte men anpassade sig efter hans släkt som är mer "gammeldags". Och jag "trivdes" ganska bra i en svart polo och svart långkjol. Däremot trivdes jag inte med att stå i en ring runt kistan och hålla varandras händer medan min mamma gråtande tackade Gud för att vi fått lära känna min pappa. Då gick jag och satte mig så fort som möjligt.
Och på Evelinas begravning var jag så spänd ett tag att jag istället för att gråta började skratta åt min syster som grät så ljudligt. Men jag tror alla (utom ev prästen som då satt bredvid mig) trodde att jag "hulkade" av gråt.
Hoppas det blir bra, om man nu kan säga så om en begravning.
Hej.
Det var ett tag sen jag var inne här. Har läst ikapp en del, och vill bara framföra mitt djupa deltagande i den sorgeprocess som du går igenom just nu.
Mitt i hemskheterna så måste det ändå vara trösterikt att G får gå kvar på sin skola, förstår precis paniken kring översynen. Skönt att det finns vettiga inspektörer också!
Angående BUP så kan jag förresten meddela att det FINNS vettiga människor där också. Vår första omgång där var ju katastrofal, och jag kommer aldrig att komma över den misstänksamhet och nedlåtenhet som vi bemöttes med. Men när vi flera år senare desperat tog steget att försöka få hjälp igen, och till slut fick genomgå både utredning och regelbundna samtal, så har vi fått förmånen att träffa åtminstone EN jättevettig person, som har betytt väldigt mycket för den hjälp vi nu får med dottern.
Så tyvärr handlar det nog mycket om man får "tur" att möta en klok och empatisk psykolog.
Vill bara skicka en kram! Du vet var jag finns när du har tid och ork. För övrigt tycker jag att du ska ha på det du tror att din syster uppskattat mest. Tänker på dig!
Och jag glömde ju– jag är så glad att det löste sig för G i skolan!
Att begrava att syskon är bland det värsta man kan tvingas göra, anser jag i alla fall. Jag ville inte alls vara med till begravningsbyrån för att planera min brors begravning förra sommaren. Men jag följde med mina föräldrar ändå. Och det kändes faktiskt ganska ok när det väl var gjort, det kändes bra att få ha varit med och beslutat. Att välja det som man tror överensstämmer mest med det ens älskade syskon skulle ha velat tror jag är det allra bästa. Då har man gjort vad man har kunnat för att det ska bli en så fin och värdig begravning som möjligt. Men det är ju inte helt lätt att veta vad personen skulle ha velat om man inte pratat om det i förväg. Man får tänka och fundera och prata och försöka komma fram till det bästa alternativet.
När det gäller kläderna så skulle du ju kunna ha grått på dig. Ljusgrått är ju inte så mörkt och dystert som svart, men ändå inte någon starkt lysande färg heller. Diskret men ljust...
Tänker på dig och hoppas att allt blir till det allra bästa.
Varm stödkram!
Ps. Hoppas det är ok att jag lägger en länk till ding blogg i min, för det tänkte jag göra nu! :) Ds.
Bara inne och önskar en trevlig midsommar! Vi drar till landet på fredag och stannar över helgen. Ska bli så skönt.
Skicka en kommentar
<< Home