på rull igen!

Kort kort inlägg så här sista dagen i augusti:
Sommaren har varit jättefin. Var på landet vecka efter vecka efter vecka och det var underbart med långledigt. Äta gott, sova, träna, läsa, gulla med familjen, plocka blåbär.. Livet när det är som bäst.

Nu har vardagen brutit ut, det var tungt att komma till stan och till verkligheten. Alla barnen är igång med skola respektive dagis, maken och jag jobbar, träningspass brottas med föräldramöten och kick-offer i almanackan.

Har ju lärt mig den sura vägen att det gäller att ta vara på varje dag så jag bemödar mig om att prioritera vad som får plats i mitt liv. Försöker rensa bland alla ”måsten” och inte lägga tid på fel saker. Lyckas hyggligt bra hittills, så än så länge ser hösten ser relativt ljus ut!

Återkommer!

den bästa dagen - år 2007

Skulle egentligen kunna kopiera mitt eget inlägg från just den här tiden förra året; inlägget hette ”den bästa dagen”.

På många sätt är känslan helt densamma; jag har städat av skriv-bordet, lagt lapp till kollegan att vattna min blomma, styrt bort telefonen, lagt in frånvaromeddelande på mailen och burit bort stora högen papper till återvinningen. Traskar härifrån till den packade bilen och sen styr vi kosan mot landet.

Jag kommer ha längsta semestern sedan jag gick i skolan. Tack och lov var vi sparsamma med föräldradagarna för LillStumpan, vi har mass-vis kvar som jag kan utnyttja. Inte förrän skolklockorna ringer in till hösttermin kommer vi vara tillbaka i stan, så det är alltså en på gränsen till ändlös rad av dagar av ledighet som ligger framför mig innan jag sitter på jobbet igen!

På annat sätt är allt helt annorlunda; den här sommaren kommer syrran inte guida mig om vilken grillolja som är bäst, hon kommer inte berätta slutet på deckare jag somnat ifrån, hon kommer inte skicka glassogram till mina pojkar. Jag kommer behöva lära mig att leva utan henne. Jag får slå i en bok för att hitta hur jag ska klippa ner mina syréner, jag får ringa någon annan för att kolla om det funkar med fiberhavregryn i choklad-bollar, jag får leta på nätet för att hitta efternamnet på gamla klass-kompisar. Det kommer att funka, men det känns trist. Urtrist. Fast syrran hade sagt ”kom igen nu´rå” och det är just det jag tänker försöka göra. Komma igen. Det ska få ta sin tid, men igen kommer jag.

Men för att återknyta till förra året, då som nu säger jag; lev väl!

favorit i repris

Killarna är på kollo i år igen. Förra årets äventyr gav mersmak så nu är de iväg för andra gången – kommer de att bli kolloveteraner så småningom?!

Förstår av kollegorna här på jobbet att kollo på många håll associeras med bleknosade innerstadsbarn med skral ekonomi. Tydligen går kollokatalogen bara ut i vissa stadsdelar, främst innerstaden och de sämst bemedlade områdena i kranskommunerna – jag får inte riktigt ihop det där för det känns som två helt olika målgrupper? Hur som helst skickas katalogen inte ut till förorternas villaområden. Inte är det helt billigt – jo kanske om man har åtta barn för då sjunker taxan rätt rejält per barn räknat, men har man två ungar så är det verkligen inte gratis.

För mig är kollo sommarläger för ungar som inte har ett specifikt intresse som leder dem till fotbolls-, rid- eller konfirmationsläger. Många kollon är förvisso profilerade såtillvida att de kallar sig MTB-kollo, paddelkollo, cirkuskollo osv, men i slutänden handlar det mest om bad, spöknätter och brännboll. Jag tror det här är ett hyggligt vis för ungar att börja klippa banden med mamma & pappa på ett något så när kontrollerat vis istället för att första resan utan föräldrarna blir den till Ibiza…

Upplägget med våra grabbar är lite annorlunda i år jämfört med förra året; de åker på varsitt håll och inte tillsammans. Inte heller är de borta två veckor utan på egen hand är en vecka mer lagom. En relevant fråga är naturligtvis hur vi vågar släppa iväg sonen g utan skyddsnät och vi har haft mycket funderingar runt detta. Det som slutligen gjorde att vi bestämde oss för att köra på var tre saker:
* Han ville så gärna! Ögonen lyste på honom när han pratade om äventyret!
* Han är betydligt mer medveten om sina egenheter nu än tidigare. Han kan kontrollera många situationer på ett helt annat sätt. Faktiskt. Även om allt är relativt…
* Fick tag på kollopersonalen, de som alltså faktiskt kommer att vara på plats, och de hade inga som helst problem med saken. De ordnade genast så att personalstyrkan utökas med en extra resurs aktuell vecka, inte för att punktmarkera g utan för att vara ytterligare en vuxen på plats. De föreslog också på eget initiativ att vissa aktiviteter blir obligatoriska och inte valfria för honom ”så´na här ungar brukar ju föredra att veta vad som gäller istället för att tvingas välja”. Tänka att en sådan liten mening kan rymma så mycket kompetens!

Så nu är de alltså iväg på varsitt håll och vi får väl lita på den gamla sanningen ”no news is good news”?! Puss puss till mammas modiga små hjärtan som håller på att bli stora karlar!

vart man än tittar....

Det är ju så att man ser mycket det av det man har hjärtat fullt av. Den gravida ser stora magar, den ufointresserade anar rymdskepp och den reseintresserade ser guideböcker & kartor.

Jag ser sorg.

Det låter fasansfullt deppigt, men faktum är att jag börjar inse att sorg inte bara är av ondo utan att det också finns ljusa vinklar och förtröstan (vad 17 är det för ord? Låter som jag är hundra år och frireligiös men just nu hittar jag inget bättre).

En sak står glasklart; många runt omkring bär på sorg. Nu när de flesta runt om mig vet vad som hänt syrran kryper det fram, sån´t man inte talar om i vanliga fall. Kollegor jag tycker jag känt rätt väl berättar saker jag inte haft en aning om. Det handlar inte bara om förlorade kära utan sorg över sådant som aldrig blivit, sorg över saker som gått fel, sorg över val man gjort.

Det verkar som många har något hål inom sig som de måste anstränga sig för att ta sig förbi eller ta sig över. Det verkar också som att det faktiskt går att leva med det där mörka hålet. I och för sig - vad är alternativet? Men hålet blir liksom en del av en själv och någonstans verkar det vända så man får känslan av att utan hålet vore jag inte jag? Inte så att någon VILL HA hålet, men det är en så viktig bit av en själv att man förlikar sig med det och liksom planterar blommor runt kanterna av det istället för att sky det?

Jag hör hur flummig jag låter, men det här är en annan del av det hela; vi (för det är verkligen inte bara jag) är så ovana att tala om sorg att vi inte har några formuleringar, inga ord. Det är som att plötsligt börja uttrycka sig på ett annat språk – man lyckas inte sätta fingret på exakt vad man vill säga utan måste fumla med taskiga liknelser och bilder.

Klickar in på Bokus och plötsligt handlar alltså var och varannan bok om sorg, jag kikar på TV-tablån och det är jag-vet-inte-hur-många program som är fyllda med sorgsenheter, på radion går Agnes Cecilia som följetong... Jag vet inte riktigt som jag ska/orkar/kan/vill hänge mig eller om jag ska backa och läsa kakrecept istället.

mål: harmoni

Det kommer liksom i vågor; hela magen knyter ihop sig och sikten skyms av skuggor. Sen kommer stunder när jag tänker att jag faktiskt inte orkar älta saker och ting i oändlighet. Det har ju blivit extremt uppenbart att man faktiskt inte kan räkna med morgondagen till 100% och därför är det viktigt att inte dröja med vissa saker. Allt annat är slöseri.

Utan att vända ut och in på mig själv kan jag faktiskt visa mina barn hur mycket jag älskar dem, hur speciella de är – alla tre på sitt helt egna vis – och hur glad jag är över att vara just deras mamma. Det handlar inte om stora ord, dyra saker eller fancy äventyr utan mer om att ge dem tid när de behöver mig.

Maken får jag inte ta för given. Jag får inte heller snöa in totalt på allt han inte gör; att han inte drar igång en endaste tvättmaskin, att han aldrig handlar riktig mat utan bara glass & godis, att han slös-köper alldeles för många glassiga magasin. Istället kan jag ju faktiskt välja att se hans förmåga att locka mig till skratt när jag är gnällig, hans vana att komma med en kopp thé när jag saggar ihop vid TVn, hans entusiasm när han diskuterar cykelväxlar, moral och dinousarer med barnen.

Och i mina ljusa stunder kan jag också se att jag själv har en del ljusa sidor. Faktiskt. Och när jag mellan varven ger jag de här sidorna chansen att visa sig så känner jag mig rätt harmonisk.

tid att sörja

Hur sörjer man? Hur får man ut klumpen ur magen så att man kan gå vidare? Efter ett par veckor tror alla att allt är tillbaka till det vanliga. Man förväntas vara på benen 100 % och uppföra sig normalt. Vad är normalt – allt är ju annorlunda nu jämfört med då?

Nu är det ju som det är – hon är död och begraven - och det är väl bara att acceptera. På ett teoretiskt plan gör jag det men innerst inne vrålar hela jag nej-nej-nej.

Kroppen protesterar. Håret är risigt, hyn är grov. Har en ögoninfektion som inte ger sig, har ont i leder och muskler. Alla nervändar verkar stå rakt ut; bara någon nuddar mig hoppar jag till. Sover oroligt. Kissar mörkgult hur mycket jag än dricker. Har svårt att koncentrera mig. Maten smakar masonit men jag äter för mycket ändå.

Har ingen aning om vad som vore roligt. Känns som varje förströelse bara är att skjuta upp eländet ytterligare en bit istället för att ta itu med det – hur nu det ska gå till.

Moment 22.

Kanske är det tid som är medicinen? Tid för hälsan, familjen och tankarna?

Har ansökt om ett par extra semesterveckor – tid att vara på landet och bara låta dagarna gå. Ska försöka laga bra mat för att få kroppen på bana igen. Vill pyssla lite i trädgården där det växer och finns liv. Försöka jogga på skogsstigarna. Vara med barnen och maken. Ligga i hängmattan.

Sen får vi se.

begravning

Det är verkligen helt absurt att planera begravning. Det känns totalt befängt att försöka tänka på datum, musik, gäster… Som att planera party (vilket jag för övrigt avskyr) men i mitten finns en kista.

Vi är inte många som ska enas runt det praktiska men det finns tydliga sprickor i uppfattningen om vad vi ska göra. Ska vi gå efter hur man BRUKAR göra eller ska vi försöka hitta det som syrran kunde ha tyckt varit fint? Jag är en varm anhängare av det senare alternativet men är rätt ensam i det. De andra som stått syrran närmast förlitar sig hellre till ritualerna som kyrkan rullar fram (trots att syrran ryckte på axlarna åt det mesta kyrkliga).

Jag respekterar att det kan finnas en trygghet i en fast ceremoni men det måste vara måtta på det hela, eller? Försöker fundera fram hur man ska kunna spränga in lite ljusare, lättare känsla men det är inte lätt.

Och så den mest oväsentliga men ändå så viktiga frågan; vad ska man ha på sig? Syrran hade avskytt en procession av svartklädda människor men samtidigt kan jag ju inte sticka ut alltför mycket. Vad är diskret men ändå ljust? Vill absolut inte känna mig obekväm eller utklädd. Hur ska jag ta mig igenom det här?

Och så en sak till; havsfrun, Sara, chaos (hej hej ny kompis!) samt några andra som hört av sig på annat sätt – stort tack för era tankar, rader & kramar. Det ni skrivit betyder oerhört mycket för mig!

skol-inspektion

Mitt i alltihopa, medan syrran låg och var som allra sämst, hörde sonen g´s fröken av sig. Halvt hysterisk berättade hon att det kommit påbud om åtstramningar vilket bl.a. innebar att alla barn med ”extra stöd” skulle granskas. Grundtanken var att skolan är till för alla och ska också passa alla, dvs. så många barn som möjligt ska gå i vanlig klass utan några krusiduller.

En inspektör hade skickats ut för att granska vart och ett av barnen och alltså också vår g.

Det bara brann i huvudet på oss när vi fick veta det här; för g skulle det innebära en katastrof att hamna i vanlig klass – han som utvecklats så bra under året skulle slungas tillbaka till det miserabla skick han befann sig i förra våren. Maken och jag konstaterade bara enda alternativet i sådana fall skulle vara att ta g ur skolan. Faktiskt.

Hur som helst; inspektören visade sig vara en utbildad speciallärare med stor kunskap om (och stor empati för) barn med särskilda behov. Han tillbringade en dag med g och konstaterade därefter att de pengar som stadsdelsnämnden lägger ut för en anpassad skolplats idag är en bråkdel av vad det skulle kosta att ta hand om g efter ett par år i vanlig klass. Hans rekommendation - som sedan betalande rektor godkände direkt - var att låta g gå kvar i klassen.

Tack.
Tack-tack-tack.

Men klumpen i magen var tung ett par dagar och den låg där och trängdes med klumpen över syrran. I huvudet snurrade det; g´s problem kändes plötsligt världsliga jämfört med syrrans. Samtidigt var ju beslutet helt avgörande för hans framtid och hans livskvalitet. Jag fick ångest över att jag ägnade energi på att oroa mig för honom när syrran behövde mig som mest. Och jag fick ångest över att jag inte hade energi att engagera mig konkret i hans problem genom att skriva brev till rektorn eller nå´t. Hur jag än gjorde, eller inte gjorde, kändes allt fel. Och nu efteråt – när sonen dragit en vinstlott och syrran en nitlott – undrar jag om jag hade kunnat göra något annorlunda. Och hade det förändrat något? Innerst inne VET jag ju att jag inte kunde göra något konkret för syrran, men ändå…

syrran

Här i veckan gick syrran bort.

Allt eftersom har hennes system kollapsat och till slut vände det så att varje insats att rädda henne istället gjorde henne mer illa.
Jag är tacksam för att läkarna i det läget valde att stänga av allt utom smärtlindring, sömnmedel, vätska och ångestdämpande – därefter fick hennes kropp i egen takt stänga av organ efter organ. Det tog inte lång tid.

Nu har hon inte ont längre.

För oss andra går livet vidare; snart firar vi bebisens första födelsedag, mellanungen ska lära sig att cykla trehjuling och störste ungen ska börja sexårs. En man står som ensam förälder till tre barn. Min mamma har sett sin älsklingsdotter både födas och dö. Jag har förlorat min enda syster.

ännu värre

Om läget är kritiskt, hur ska hon då klara sig nu när "komplikationer har tillstött"?

??

Jag har inte förstått att sjukdom kan vara så förtärande hemskt. Jag har trott att jag skulle orka vara stark för henne men istället har jag förvandlats till ... jag vet inte vad... en riktig vekling. Jag pallar inte ens att gå in i hennes rum p åsjukhuset; hon ligger nersövd och har krymt ihop till halva storleken. Slangar och rör överallt, huden angripen, håret borta.

Jag är rädd att min bild av henne kommer ersättas av den här synen och det vill jag inte. Vill helt egoistiskt tänka på henne som den stora tjejen med bebis på ena armen och en kall Cola i andra, solbrillor på näsan och alltid finfixat hår.

Begraver mig i jobb & träning.

sekretess?

Syrran är alldeles för dålig för att orka prata i telefon så jag ringer till expeditionen på avdelningen istället. Vill höra hur hon mår och om hon orkar med besök.

Det är full bemanning där dygnet runt och varje gång är det en ny person som svarar. Jag häpnar över – och blir mer och mer rasande över – att de utan att på något sätt kolla vem jag är delar med sig av värden, medicinering, behandlingar, status och annat. Utan att jag ens behöver presentera mig vräker de ut varenda detalj och svarar på vilken fråga jag än ställer. Hur är detta möjligt? Var är sekretessen? Vem har ansvaret?

kretsloppet

När döden klampar i farstun blir jag så uppmärksam på varje tecken på liv. Vårblommor, nyfödda bebisar, knoppar på träden – aldrig har jag sett dem så klart som nu. Aldrig har jag uppskattat dem så mycket som nu.

Hela kretsloppet känns mycket viktigare idag än igår; allt försvinner och allt kommer nytt. Det är så det är och det är så det ska vara, även om det är svårt att förstå.

Jag vill bara att turordningen håller sig. Gröna löv får inte falla. Mammor med småbarn får inte dö.

pusselbitar

Tio första
Första bästa kompis: Susanna. Fast nu i efterhand inser jag att hon var skitelak mot mig..
Första bil: Jag kör ju inte själv men familjen köpte en Suzuki när pojkarna föddes.
Första kärlek: Mats. Jag råkade försäga mig så plötsligt visste hela klassen - pinsamt.
Första husdjur: Lisa – sötaste katten av alla.
Första semester: Bila i Europa med pappa, sommar efter sommar. Jag var åksjuk och satt bak och kräktes.
Första jobb: Klassikern: McD. Åttital och gröna syntetkläder gällde.
Första köpta skiva: ABBA – vad annars?
Första riktiga kärlek: Jag var fjorton och det höll i fyra år. Jag är fortfarande fascinerad av killen.
Första piercing: Räknas hål i öronen? Annars måste jag svara nej.
Första konsert: Electric Banana Band.

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Ett glas rödvin till pastan i söndags.
Senaste filmen du såg: Casino Royal på DVD.
Senaste ringda telefonsamtal: Till syrran.
Senaste bubbelbadet: Urk, får lite Eddie Murphy-känsla *fis fis*
Senaste spelade cd: Sahara Hotnights ”cheek to cheek”.
Senaste kyss: I morse!
Senaste gången du grät: Igår.
Senaste måltiden: En grov macka med keso & tomat, räknas det som måltid?

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja, i maken tio år innan det blev nå´t.
Fastnat med blicken i någons urringning: Japp.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Never.
Haft ett one night stand: Japp.
Busringt till någon: Absolut, gör det fortfarande då och då :-)

Sex saker jag gjort idag
1. Lämnat på dagis
2. Bladat igenom DN
3. Analyserat nattens batchkörningar
4. Administrerat nattens felärenden
5. Vattnat min kontorsblomma
6. Försökt kamma luggen.

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Min klocka
2. Min kamera
3. Min laptop
4. Mina Crocs
5. Min träningsdräkt

Fyra personer du kan berätta allt för
1. Allt? Ingen
2. -
3. -
4. -

Tre val
Blått eller rött? Blått såklart.
Sommar eller vinter? Sommar utom när jag är i fjällen.
Choklad eller chips? Choklad livet ut.

Två saker att göra innan du dör
1. Skriva en bok.
2. Springa marathon.

En sak du ångrar
Har ett antal saker jag ångrar att jag inte gjorde…

anhörig

Det var varit en serie på DNs Insidan-sidor om att vara anhörig till en psykiskt sjuk person. Jag har följt den lite med ena ögat; ämnet är intressant men eftersom jag inte ser sonen g som direkt PSYKISKT SJUK känns det (tack och lov) inte som det angår mig till 100 %. För tillfället orkar jag inte heller riktigt engagera mig i andra människors sjukdomar och elände, har nog med allt runt syrran…

Nåväl – varje artikelserie brukar ju avslutas med ”läsarnas insända reaktioner” och när jag läste vad ”Erik” skrev stannade allt. JUST SÅ var det ju för oss i kontakten med BUP. Hans beskrivning av sina känslor PRECIS det vi kände oss utsatta för. Anklagelserna, tvivlet, skammen, pressen.

Hans berättelse visar ju på att det inte var vi som hade en extrem otur utan att detta faktiskt förekommer på fler ställen. Hur kan detta få fortgå?

Jag tackar min lyckliga stjärna över att vi kom ur deras grepp (kan inte välja annat ord för deras hållhakar på oss var så starka, så sektartade), att vi orkade resa oss och hittade en annan väg. Vågar inte tänka på vart vi landat annars.

Följ länken och läs hela artikeln eller läs bara ”Eriks” inlägg här:

"Erik" har erfarenhet som anhörig till två psykiskt sjuka personer, sin hustru och sin dotter (från ett tidigare förhållande), berättar han i ett långt brev till Insidan. Hustrun har schizofreni och sjukdomen har periodvis påverkat hela familjen. Erik blev lovad att dottern skulle få vara med i samtal på sjukhuset där hustrun vårdades, men löftet sveks.

När dottern blev deprimerad i puberteten sökte de hjälp hos bup, barn- och ungdomspsykiatrin. "Då inleddes en helvetesvandring som förändrade allas våra liv i grunden och som inte är avslutad än", skriver Erik. I stället för att ge stöd spelade bup ut familjemedlemmarna mot varandra, hustrun "framställdes som ett känslokallt monster" och dottern borde fosterhemsplaceras, tyckte de. Så småningom började anklagelser riktas också mot Erik, de var diffusa men handlade om att dottern inte känt tillräcklig tillit till sin far.

Ingen inom barnpsykiatrin som senare har haft hand om dottern har gjort bedömningar som liknade det första bup-teamets, skriver Erik. Men anklagelserna bröt ner hela familjen, beskriver han, och till sist ville hustrun skiljas. I dag mår både hon och dottern bra, men såren finns kvar. Det är tungt att vara anhörig, men rollen som anklagad är ännu tyngre, skriver Erik.

"Den skam man känner är ofattbart stor och bidrar ytterligare till isoleringen från omgivningen; inte ens inför vänner är det lätt att bekänna att man skylls för något så fruktansvärt som att inte duga som förälder, att rent av ha vållat sitt barn lidande. I början framstod för mig anklagelserna bara som absurda, men till slut började jag tvivla på mig själv. Till och med mina minnen började jag tvivla på, minnena av lyckliga upplevelser tillsammans med min dotter. Jag förlorade nästan all tro på mig själv ( )

"Som anhörig kan man också skämmas för att tala om sitt eget lidande, skriver Erik. Men pressen man lever med, och kraven på tystnad för att inte lämna ut sin sjuka närstående, kan skapa mycket svår smärta.

"Och för den som både upplevt en närståendes depression och fått del av skulden för denna är smärtan ytterligare sammansatt. Det mörker som drabbade mig var naturligtvis kopplat till min dotters lidande. Men man kan som förälder vara stark och klara av en sådan smärta och vara förmögen att ge sitt barn tröst. Det är en del av rollen som förälder, den styrkan är en kapacitet man får. Med anklagelserna var det något annat. Dem kunde jag inte härda ut på samma sätt. ( ) Och det mörker anklagelserna skapade lade sig mellan oss och berövade mig den naturliga styrkan och förmågan att trösta min dotter och ge henne styrkan att leva. Just anklagelserna förhindrade mig att ge henne det stöd hon behövde."

för djävligt läge

För syrran var den här veckan inplanerad som en vilovecka mellan två behandlingar, förhoppningen var att hon skulle må rätt hyggligt. Hon skulle kunna vara hemma och gosa med barnen, kanske må lite bra (=lite mindre dåligt). Istället ligger hon kvar på sjukhuset, totalt sänkt i efterdyningarna efter behandlingen förra veckan.

Hennes mun blöder av medicinerna. Hittills har de bara gett henne vätskedropp för hon har ”en del att ta av” men nu får hon närings-dropp också. Hon får medicin mot de hemska utslagen som kliar och hon får hjälp att bli av med kiss & bajs.

Hon har nu inte varit hemma på tio dagar och inte träffat barnen på tio dagar. Hon vill inte att de kommer på besök på sjukhuset – hon känner sig så skrämmande ful med den kala skallen och med alla utslag & stickhål efter nålar. Hon är också orolig för att miljön skulle skrämma upp dem ännu mer - men kanske är det tvärt om? Hur serverar man sån´t här till en femåring och till en treåring? Babyn vet ju inget annat än att mamma är sjuk – sjukdomen kom ju under graviditeten. Borde det inte finnas någon som har en handlingsplan? Är det inte konstigt att i allt det här bistår landstinget med kurator-stöd ca en timme varannan, var tredje vecka?

underligheter

Runt om på bloggarna valsar en utmaning; berätta sex egen-domligheter och skicka sen vidare. Havsfrun; jag blir smickrad av att du är intresserad av mina konstigheter (även om jag nog blottar en del av dem allt eftersom) så här kommer sex detaljer som du nog inte vet om mig:

* Jag vill att griljeringen på julskinkan ska vara jätte-jätte-JÄTTE-tjock. Ett centimetertjockt lager av ägg, senap och ströbröd – mums!

* Jag inbillar mig att jag skulle vara världens bästa programmerare om jag valde att satsa på det spåret (obs att jag alltså inte kan ett smack om programmering idag, men OM jag skulle satsa på det så skulle jag vara världsbäst!)

* Jag spelar gärna Röj, Tetris och Lumines i timmar. Stör ej.

* Jag tror att jag är en superbra löpare trots att jag bara vid enstaka tillfällen och i medvind springer milen på under en timme.

* Jag har väldigt, väldigt ludna armar. Tur nog är stråna ljusa och tunna så de är inte så iögonfallande, men jag föredrar att långärmat för att slippa kommentarer.

* Enda gången då fartdjävulen griper mig är när jag står på slalomskidor; då växer hornen ut och jag VRÄKER nedför backen i värsta Anja-speed. I övrigt är jag västa mes, bilar ska helst inte gå snabbare än 50km/h.

mål

Det pratas mycket om mål; att man ska definiera sina karriärsmål och sina privata mål. Man ska ha en plan att jobba efter, visualisera sin egen situation om tio år och sen hitta vägar för att nå dit.

Jag blir matt för jag är NÖJD. De saker jag kan påverka är faktiskt i ett läge som gör att jag känner att jag behöver inte streta. Det verkar som att det är fult att säga så, men faktum är – jag är rätt nöjd.

Sonen G har hamnat rätt; han går i en skola där han stortrivs och vi ser ljust på hans framtid. Han har en garanterad plats i ett hög-stadium som passar honom – längre fram än så vill jag inte tänka.

Sonen B är lycklig; han går i bra skola och han har sin träning. Han har mängder av alternativ att välja på när högstadietiden kommer och han är initiativrik vad det gäller att sysselsätta sig i övrigt. Varför ska jag planera framtiden för honom?

LillStumpan går på dagis och är överlycklig inför att flytta till stor-barnsavdelningen till hösten. Och när dagistiden är över väntar samma skola som brorsan B nu går i.

Jag är superlycklig för vår stuga; vi trivs så bra där allihop och den blev precis det vi drömde om. Det var ett mål att hitta ett fritidshus och det gjorde vi – jag är nöjd nu. Visst har vi planer där; bygga om altanen & isolera entrén, ommålning ute & inne – men det är ju inga livsmål??

På mitt jobb rullar det på. Det har varit turbulent och är i viss mån det fortfarande. Jag känner dock att jag sitter rätt tryggt *peppar peppar* och jag har det bra. Jag har inte ambitionen att klättra eller vidareutbilda mig radikalt, det känns bra att gå till jobbet och känna sig bekväm med att man hyggligt hanterar situationen.

Träningen har naturligtvis mål men de är inte på det synliga planet. Mina mål där handlar inte om att gradera regelbundet utan om att hålla min kropp i trim. Jag vill kunna springa efter bussen utan att bli andfådd, jag vill kunna gå i trappor utan att flåsa, jag vill kunna lyfta tunga grejer själv. Jag vill göra vad jag kan för att ge min kropp bästa förutsättningen att fortsätta fungera bra. Det är väl ett bra mål, om än lite löpande och inte så definitivt?

Vad mer? Boendet vårt är bra. Jag ser inte framför mig att vi flyttar någonstans; kan på kul smygsurfa lite på hemnet och kolla villor (mest för att jag verkligen skulle vilja ha lite mer yta så att även jag fick ett eget rum) men med tanke på sonen G´s skolgång vill vi nog bo kvar i krokarna där vi bor. Att vi måste försöka hitta rätt hantverkare till vårt badrum och att vi borde göra något åt köket – det ser jag mer som projekt, inte som livsmål.

Maken blir galen på mig på grund av det här. Han vill planera hur han ska gå vidare med sitt jobb, vad vi ska göra när vi pensioneras och när barnen flyttar hemifrån…. För mig känns det otroligt avlägset och på gränsen till bisarrt. Han är i och för sig tio år äldre än jag är och pensionen är för honom inom en överskådlig framtid, men ändå? Och barnen – jag blir lite vidskeplig när han vill prata om dem tio år framåt; har vi inte lärt oss att allt kan vändas upp & ner över en natt? Hans jobb pratar jag gärna om, men JAG kan ju bara stötta hans val, inte göra dem. Väl?

Ska jag krysta fram några mål? Jag vill resa till New York. Jag vill ha 8.000 mer i månadslön. Jag vill bli av med tanthullet runt midjan. Skulle detta lösa sig skulle jag vara ännu mer nöjd, men min lycka står och faller inte med detta.

Om det är så fel att vara nöjd, då är jag väl helt fel då.

mardrömmar

Samma dröm återkommer natt efter natt efter natt.

Alla hennes symptom blir mina; jag vaknar genomsvettig och i drömmen har hon och jag smält ihop. Vi - som dragit ojämt nästan hela livet - blir en & samma person och plötsligt märks det att hon är den starka och jag den svaga. Syrran är stark och ser fram mot en ljusnande framtid. I drömmen krymper jag ihop och försvinner bort.

biverkningar

Det är sjukdomen som är farlig-farlig-farlig men det är medicinerna som bryter ner henne.

Medicinerna har gjort att hon hamnat på sjukhus:
* hela kroppen är vätskefylld – de har utan vidare tappat ut sex liter.
* stora eksemblaffor som kliar har dykt upp i ansikte, på ryggen och på armarna
* känseln i läppar och mun är borta
* håret rasar
* all magaktivitet avstannar; i klarspråk kan hon varken kissa eller bajsa

Jag tänker att om detta är biverkningarna, hur eländig är då inte sjukdomen?

Har lovat henne att inte söka information på nätet men naturligtvis kan jag inte låta bli. Jag googlar, läser och väger info mot varandra. Läsningen är dyster.


Snart ska jag samla ihop mig, ringa upp och babbla lite om gårdagens TV-program, dagens träning och annat trams. Som om allt var som vanligt.

flytt

Om man kan vika ihop en flyttkartong utan att tveka över vilken flik som ska fällas först för att kartongen ska bli stabil – då har man förmodligen flyttat alldeles för ofta.

Tack och lov är det inte mitt hem som ska flyttas nu utan bara mitt kontorsrum. Hur många gånger har jag inte gjord detta sedan jag började här på företaget? Vågar inte räkna.

Jag ska från den ena lilla beiga modulen till en aningen större men fortfarande lika beige modul i andra änden av korridoren. Tycker egentligen att det inte borde vara nödvändigt att plocka ned allt i lådor, men inser att det nog blir lättare i alla fall; tjocka pärmar med dokumentation väger bly.

Inser hur mycket bråte jag kånkar runt från plats till plats; saker som borde arkiveras eller kastas istället för att samla damm hos mig. Egentligen är det bara ett par, tre pärmar jag använder regelbundet, resten bara står där.

Högen med ”personliga tillhörigheter” är också nedpackad. Den högen består huvudsakligen av träningskläder, vi har finfina träningsmöjligheter och bra löpspår alldeles runt knuten så kläderna ligger inte och samlar damm utan de används regelbundet (och ersätts med rena).

Vad mer har jag packat ner? Radion. Hålslag & häftapparat. Kaffemuggen. Bilden på ungarna.

Nu finns inte ett spår av mig kvar här.

På måndag kommer jag antagligen få vänta ett par timmar tills dator och telefon är igång i nya rummet, sen är det bara att sprida ut alltihop igen… Hur länge jag nu blir kvar där - det få tiden utvisa.

små hjärtan

Jag blir lite matt av alla hjärtan hit och rosor dit.

Minns för ett par år sedan – killarna var nog 6-7 år gamla - båda pojkarna STORGRÄT när jag kom och hämtade dem från skolan just den här dagen, den 14:de februari. Många av de andra ungarna hade fått presenter av sina föräldrar på morgonen ”…för att deras mammor och pappor älskade dem”. Gissa vilken slutsats mina små gossar dragit eftersom de inte fått något..?

Det tog en lång stund innan missförståndet var utrett och alla tårar var borttorkade.
Små gubbar, mamma och pappa älskar er ALLA dagar, inte bara just på Valentindagen.

Jag vidhåller att det är precis så; kärleken finns där varenda dag, inte bara på kommando just idag. Kanske det för vissa är lättare att klämma ur sig orden just den här dagen, men jag vet inte - blir det inte lite krystat ibland? Självklart ska alla som vill fira göra det, men hemma hos oss blir det inget speciellt.

En tanke bara; kan Valentindagen användas för att få alla att skänka en extra slant och tanke till alla barn med hjärtfel – då är det en annan femma, då är jag med till 110%!!

mina tre ljuvliga

Det är en sådan fröjd när allt rullar på som det ska med barnen. Alla tre är friska och på gott humör, om än av helt olika anledningar.

LillStumpan – som har varit nere i en trots- och gnällsvacka – har kommit upp sig och är solig igen. Inga moln på hennes himmel; allt är roligt! Det är roligt att gå upp på morgonen, roligt att jaga tandtroll med tandborsten, roligt att gå på dagis. All mat är god, alla kompisar snälla och allra bäst är brorsorna som plockat fram sina gamla Bamse-CDn. Dessutom har hennes hår blivit så långt att hon kan ha RIKTIGA Pippi-flätor istället för bebistofsar. Lycka!

Brorsan g har bestämt sig; han ska bli bagare! Inför detta finns det massor att hugga tag i; han läser kokböcker, bakar, ritar på hur hans café ska se ut, övar matte så han kan räkna ingredienser och pengar, övar engelska så han ska kunna åka världen runt med sina bakverk. Konstaterar att han som vanligt snöar in totalt på en sak, men det är helt nytt att han kan se flera perspektiv av denna sak. Det är mer stereo än mono och det är en underbar utveckling! Dessutom bakar han fantastiskt – killen har verkligen talang för att göra vackra, supersmarriga bakverk!

Brorsan b har två saker i sikte: tävlingen han ska vara med i om ett par veckor och vilken hörlur/MP3-spelare/spelkonsoll/USB-minne som är bäst och mest prisvärd. Dessemellan finns tid för en och annan läxa, provsmakning av brorsans ström av bullar, lite TV och framför allt lillasyster. Oavsett vad han har i händerna släpper han allt när hon ropar. Jag kan dock ana att snart kommer en jättevåg av prepubertet välla fram; storleksmässigt håller han definitivt på att lägga småkille-tiden bakom sig och det är bara en tidsfråga tills hormonerna följer efter… Men den dagen, den utmaningen. Just nu är han ljuvlig!

De är ljuvliga alla tre och jag är så lyckligt lottad som får vara mamma till just dem!

behandling

Den där jävla behandlingen är inte rolig.

Bortsett från att syrran blir illamående, tappar hår, kissar rosafärgat urin och massa annat så är det ytterligare en sak som stressar ohyggligt; det krävs att man är helt infektionsfri för att kunna behandla men behandlingen i sig sänker immunförsvaret. Vilket moment 22; hur ska det gå till mitt i värsta vintermörkret och med tre små barn?

Syrran gör allt hon kan för att hålla bakterierna borta. Tre- och femåringen går på dagis men de totalsaneras så fort de kommer hem varje eftermiddag; varenda klädpalta åker rakt in i tvättmaskinen och pojkarna tvålas in från topp till tå. Inga kompisar får följa med hem. Lillbebisen får avstå från babysim och BVC-träffar. Syrran själv åker sällan buss eller tunnelbana, hon går inte i affärer i rusningstid, hon går inte hem till folk, hon går inte på bio eller teater. Så mycket av det som hade kunnat lysa upp tillvaron för henne är bacillfällor och måste väljas bort.

Det är febertermometern som avgör om det blir behandling eller ej, en tiondels grad hit eller dit kan försena alltihop tills febern är nere igen. Undrar i mitt stilla sinne över vilka hemska saker som växer i henne under den tiden?

Alla tankar ger feber.
All stress ger feber.
Sömnlösa nätter ger feber.
Oron ger feber.

Men mot alla odds var hon trots allt feberfri idag och behandlingen fortsätter enligt plan.

min syrra

Idag påbörjar hon sin behandling.

Knölen kom för knappt ett år sedan och därefter har det varit undersökningar, behandlingar, operationer, provtagning och väntan, väntan, väntan.

Det som var en knöl har blivit fler, nu är de inte längre bara i armhålan utan i buken, i ljumsken och gud vet var.

Hon är min syster.

Jag gör vad jag kan för att hålla modet uppe på dig, syrran. Pratar om det hemska närhelst du vill, men ännu oftare om det vardagliga; rean på Lindex, middagsmat och tv-programmen. Och du ska veta att om det hemskaste hemska händer så kommer det aldrig gå någon nöd på dina ungar, jag är deras moster och du kan känna dig trygg.

haveri

Trodde jag skulle få hjärnblödning när plötsligt datorn – min kära lilla laptop – slutade funka. Vad i HELVETE var felet?? En så´n där liten ful varning blixtrade förbi; ett allvarligt fel har uppstått… och sen bara tvärdog den. Försökte starta om och det blev rundgång, den försökte (min tappra lilla burk!) men klarade inte utan försökte om och om och om igen. Rundgång. Efter mycket mickel och viss telefonassistens från en kompis så kan jag med största säkerhet konstatera att det är nätverkskortet som packat ihop. Har serviceavtal på den, så nu får jag lämna in den och sen bara hoppas att väntan inte blir alltför lång.

Jag litar inte ett ögonblick på att de inte rör något annat när de fixar runt, så nu har jag suttit två kvällar i rad och gjort backup på alla mina bilder och dokument. Hur kul är det då jag ju faktiskt sitter framför en dator mer eller mindre hela arbetsdagen också? Ögonen går i kors nu! Ang backup; visst – det bör man göra löpande och bla-bla-bla och det gör jag faktiskt, men det blir ett par månader mellan varven och det händer ju en del…

Jag har också försökt att rädda mina favoritbokmärken på nätet, mina kontakter och alla mail och liknande. Sen undrar jag ju hur det är med sån´t jag dragit ner från nätet och sån´t jag installerat allt eftersom; kamera-programmet, MP3-programmet osv – kan jag backa det och sen bara lägga tillbaks det eller kommer jag vara tvungen att leta rätt på alla gamla installationsskivor? Suck.

Mitt i alltihop känner jag mig rätt nöjd att jag inte tappat modet totalt. Jag har faktiskt varken grinat eller surat utan mer tagit det hela med jämnmod (förutom det första, korta ögonblicket då). Världen har inte rasat – det är bara en pryl som gått sönder. För mig är det här ett jättekliv!!

är man den man är?

Är man den man är, eller blir man den man blir? Eller är man den man gör sig? Blir man den man gör sig? Luddig formulering på luddiga tankar.

Jag vet inte, jag. Själv har jag aktivt valt att förändra sidor hos mig själv, sidor som jag inte vill leva med. Hittar jag spår från min barn- och ungdom så är min spontana reaktion att riva sönder, kasta bort, gömma & glömma.

Jag har absolut inte några hemska trauman med mig; inga övergrepp eller vanskötsel, snarare bara en grå rad av dagar. Jag var väl inte töntigast i klassen, men i nedre delen av hierarkin. Det var säkert inget fel på mina kläder, men de var aldrig riktigt rätt heller. Hemma skulle vi alltid äta upp all soppa innan pannkakorna. Lärde mig att inte köpa något jag inte behövde, inte köpa något av lust. Inte slösa pengar på det finaste, lagom dög gott. Vissa tillfällen krävde vissa humör; ingen idé att vara något annat än glad & tacksam på jul eller födelsedag oavsett vad man kände. Allt var väldigt resultat- och prestationsinriktat, men jag kommer inte ihåg att någon någonsin var nöjd – det fanns alltid en underförstådd känsla av att jag borde ha gjort ännu lite bättre. Inget skedde spontant utan efter givna regler; vi brukar göra si eller brukar göra så och det fortsätter vi med.

Omedvetet men systematiskt formades jag till något jämngrått. Mirakulöst nog drabbades jag aldrig av anorexia.

Jag får kalla kårar av att tänka tillbaka.

Jag vet inte varifrån kraften att vända mig mot alltihop kom ifrån, jag vet inte heller exakt när den kom. Ingen stor revolt, bara ett aktivt ställningstagande. Insikt om att alltihop ligger så långt ifrån vad jag vill ge mina barn och min familj.

Kan inte säga att jag lyckats till 100%, men kanske 80-85… Innerst inne finns ju oroliga, ängsliga, töntiga lilla jag som undrar när någon ska komma på bluffen. För om man nu är den man är så är ju alltihop en bluff.

renovering

Varken maken eller jag har några hantverkartalanger – ingen av oss är helt enkelt road av att kräla runt med hammare och borr på vår lediga tid. Om jag har gott om tid och får vara ostörd (haha – hur ofta inträffar det?) kan jag tycka att det är kul att måla om ett rum eller att sy nya gardiner, men som livet ser ut så blir det oftast katastrof istället; maken blir galen för att jag stänger in mig, ungarna skriker & bråkar… Hur skoj är det då?

Det här gör att diskussioner runt att fixa hemma ofta blir rätt trista; alldeles för mycket ”borde” och ”om” och ingen lust eller glädje. Följaktligen lever vi med tapeter som lägenhetens förra ägare valde för tio år sedan och kök som känns passé. Det här låter ju HEMSKT, men SÅ illa är det inte; jo, hallen är förskräcklig men det övriga är acceptabelt. Och vissa rum har vi faktiskt kommit till skott med (om än med katastrof-scenariet ovan som inramning), vårt sovrum är väldigt fint, g´s rum likaså och vardagsrummet med.

Badrummen är h-e-m-s-k-a.

Till och från har vi konstaterat att nu MÅSTE vi ta itu med dem, men med allt annat som slukat energi så har det inte blivit av. Men nu, nu SKA det bli av!

Vi har alltså två badrum och om man ändå ska ha ”gubbar” hemma och byggdamm överallt kan man lika gärna göra bägge samtidigt. Väl?!

Vårt stora badrum har kakel som ser ut att höra hemma i en p-rulle från 80-talet, ett mystiskt badkar och en grymt sliten förvaring. Det lilla badrummet dras med kakel som verkar valt av en halvblind romantiker…

Vår idé är att göra om bägge i samma stil; kakla om till helvitt, lägga jordfärgade klinkers på golven, måla taken himmelsblå (det hade vi i vårt gamla badrum i förra lägenheten och det var så fint!). I stora badrummet vill vi sen ställa tvätt & tork bredvid varandra med en träskiva ovanpå och sen öppna trähyllor alternativt ”köksöverskåp” som öppnas med lucka uppåt över. Vidare vill vi mura (?) upp en duschkabin av sådana där ”genomskinliga tegelstenar” så att vi slipper någon ranglig duschkabin.

Sen blir jag genomsvettig vid tanken på att välja nytt porslin och smågrejer som handukshängare och toapappershållare; tvärt emot många andra får jag rysningar av alla alternativ och valmöjligheter. Tankar på belysning gör att jag funderar på att blåsa av projektet… Jag får nog surfa runt lite på hemnet och smygtitta in i andras hem och se om jag hittar något att kopiera.

Grannarna i huset håller just nu på med sina badrum och maken tog sig ett snack med hantverkarna där – vi tänkte att då kan vi ju både få referenser och ha chans att kolla på deras jobb innan vi bestämmer oss. Hur ska man annars veta vilka hantverkare som är bra och vilka som är bluff? Vidare borde de ju kunna ge en offert som stämmer hyfsat överrens med verkligheten eftersom de känner huset?

Så nu jäklar, nu kavlar vi upp ärmarna (eller snarare – öppnar plånboken) och sätter igång!

spara eller kasta?

Hur känner Du Dig? Som en sparare eller slängare?
Har gått från Luther-Sparare till feng shui-rensa-i-röran-Slängare (har ett eldigt inlägg om detta 27/3-2006 som jag tyvärr inte lyckas länka till - bläddra bakåt om ni vill)!

Vad skulle Du aldrig kunna kasta?
Hoppas på att bli kvitt behovet av materiella ting. Bilder på barnen har jag svårt att rensa bort – oavsett hur suddiga och knasiga de är. Och min studentmössa + min brudklänning, de grejerna vill jag inte bli av med…

Har Du en massa dagböcker och brev kvar från Dina yngre dagar?
Usch nej – har kastat allt och det var befriande!

Har Du varit på gång att slänga något flera gånger men alltid sparat det i sista sekunden?
*Tänk tänk* - det har varit en lång process att bli en kastare så nog har jag stått med saker i handen och velat…

Har Du en källare eller en vind där Du förvarar saker? Vad har Du i så fall där?
Hundbur i väntan på ny vovve, leksaker som pojkarna vuxit ifrån men LillStumpan inte är mogen för än, mattor, skidor & skridskor…

Vad skulle Du rädda först om det började brinna (förutom familjemedlemmar såsom föräldrar/ syskon/ man/ hustru/ sambo/ barn/ husdjur/ inneboende)?
Bilder och datorn.

Vad anser Du att Du har alldeles för mycket av? (Ur förvaringssynpunkt)
JAG har väldigt lite som är MITT. Familjen har alldeles för mycket porslin, böcker och träningsgrejer.

Skulle Du tycka att det vore skönt om någon (typ Lulu) kom hem till Dig och hjälpte till att rensa?
Vilken mardröm.

Har Du någon gång i Ditt liv tänkt tanken: "Tänk om det började brinna och allt försvann och jag fick skaffa allt nytt. Det vore rätt bra."?
Faktiskt (men sen slås jag ju av vilken hemsk tanke det är och bannar mig själv).

Tänker Du mycket på detta med att slänga vs spara?
Ja – jag har som sagt aktivt förändrat mitt beteende för att bli av med gammal ballast.

Vilket är Ditt bästa förvaringstips?
Släng istället för att spara. Tycker faktiskt att det är märkligt att det på något sätt blivit ett självändamål att spara allt-allt-allt..?

Sparar Du på alla gamla papper och i så fall hur länge?
Nej – sparar bara deklarationsrelaterade papper.

Om jag skulle be Dig att genast gå och slänga något, vad skulle det då bli? (Det gills inte att säga högen med gamla tidningar som ska till pappersinsamlingen eller soporna).
De trasiga barngrindarna som är på väg till grovsopen.

Har Du slängt något och ångrat Dig sen?
Bara en sak; en jeanskappa av lite längre modell (låter hur fult som helst men jag minns den som helfin och användbar i alla sammanhang). Alla mina gamla VHS-filmer - dem borde jag sålt på Blocket istället.

När Du rensar, slänger Du då i ordets rätta bemärkelse eller skänker Du bort eller säljer?
Säljer eller ger bort fräscha barnkläder, leksaker och böcker. Övrigt kastar jag.

brorsan b´s träning

Brorsan b (visst är det patetiskt; nu när jag konstaterat att jag skrivit så lite om honom och LillStumpan så känner jag pressen att hosta upp litegrann runt dem…) älskar sin träning.

Han - precis som mamman sin - kör kampsport, om än en helt annan variant. Till och från har han hållit på sedan han var sex, de senaste två åren har intresset ökat lavinartat för att nu vara på en nivå när jag tror att han helst av allt skulle vilja bo i den svettiga lokalen.

- Stopp och belägg! ropar vi föräldrar.

Visst är det lustigt, under många år får man locka och pocka för att få dem att gå till träning efter en lång skoldag. Jag har peppat, entusiasmerat, ibland mutat – ja, kort sagt kört alla trix för att få dem att gilla att rör sig och sen blir en plötsligt så engagerad så vi måste dämpa & hejda.

Hejda? Det är väl bra att han rör på sig? Visst, men jag tror inte att en elvaårings kropp pallar den stenhårda påfrestning som varje pass innebär mer än max 3-4 gånger i veckan. Hans kropp behöver vila, behöver tid att återhämta sig och tid att växa. Vidare tror jag att ungar som tar ifrån tårna från så tidig ålder riskerar att tappa sugen totalt när de plötsligt märker att det finns en värld utanför – en rimlig balans mellan träning och skolarbete, kompisar och andra aktiviteter tror jag är viktigt.

Han har fått en rejäl bok om hur kroppen fungerar och där har han läst på; av den gigantiska mängd mat han slukar är numera största delen hyggligt hopsatt med tanke på vad kroppen behöver. Trots att han avskyr broccoli slinker den ner utan protest och trots att han älskar läsk väljer han aktivt bort det. Efter att ha läst den här boken (som jag just nu tappat titeln på) väljer han oftast havregrynsgröt istället för risgrynsgröt. Killen är elva år….

All träning har gett resultat; han har lyckats gradera ett antal gånger och har nu också varit iväg på sin första tävling som gick över förväntan bra. Men det här är inte det viktigaste, för häftigast av allt är nog ändå hans glädje – han fullkomligt lyser när han talar om sina blockeringar, sparkar och slag! Precis som en golfare går och svingar i luften så kör han attacker mot osynliga motståndare närhelst tillfälle ges. Maken och mig anfaller han i tid och otid vilket roar oss alla kungligt (även om jag kan tänka mig att det ser mysko ut om någon råkar se oss) och LillStumpan har vid det här laget fått en hyfsat grundläggande insikt om vad sporten innebär.

Någonstans förstår jag ju också att det här är ett sätt för honom att grundlägga en egen identitet; på klubben har han chans att vara bara sig själv, inte någons brorsa, inte någons son, inte skolkille. Han älskar att hänga i träningslokalen även när det inte är träning; hjälpa till lite på barnaktiviteterna (själv är han ju ”ungdom”), assistera tjejerna i receptionen, småsnacka med tränarna och kompisarna.

Får vi bara lite balans på mängden träning så är det här precis vad jag önskat för honom!

**uppdatering 2007-01-22**
Boken är skriven av Camilla Porsman & Fredrik Paulún och heter "Mat för ditt barn" (ISBN 9197456934). Efter att ha surfat runt ett varv ser jag dock att den verkar definitivt slut på flera av bokhandlarna – kanske går den att få tag i på annat sätt?

Ett förtydligande; boken är kanske inte sådär sprillans jätteskoj, men den unge som är intresserad av vad kroppen behöver får begripliga (men inte barnsliga) förklaringar till vitaminer, proteiner och alltihop.

världens bästa dagis

Är fullständigt trygg med att LillStumpan har det bra på sitt dagis. Gång på gång bekräftar personalen hur professionella, engagerade och empatiska de är.

I morse när jag lämnade henne – hon är en av de första ungarna som kommer på morgonen – hade fröken plockat fram mjölpåsar och annat, en deg skulle sättas. Innan jag hunnit pussa min treåring hejdå hade hon förkläde på för att baka bröd att servera till lunch. Frukostbordet stod halvdukat bredvid; planen var att få till degen först och sen mumsa en mysig frukost tillsammans innan stora forsen av ungar vällde in. Underbart!

Sen rullar det på så där hela dagen; barnen har att göra men jag uppfattar inte att de blir överstimulerade. Saker och ting får ta tid; en fröken konstaterade klokt att hemma har man tyvärr ofta bråttom när man ska iväg – på dagis har man tiden att låta en fumlig liten unge krångla sig i sin overall i egen takt. Aktiviteter får ta plats; det finns gott om utrymme för både kullerbyttor och målarstafflier.

Tack vare att det är ett ganska stort dagis har man råd med en fast vikarie – är någon fröken sjuk blir det ingen större dramatik. Vidare jobbar personalen mycket över avdelningarna; behöver de hjälp på ett ställe så är det alltid ett välbekant ansikte som dyker upp!

Jag är också helt fascinerad av vilken koll de har på allt; de vet precis vem som äger vad av alla t-shirtar, strumpor och overaller som flyter omkring. De vet vad allas syskon heter, vad mamma & pappa jobbar med, vem som hör ihop med vilken katt/bil/moster och vem som avskyr gröna ärtor! Fantastiskt.

Superviktigt är också att de är duktiga på att rekrytera nytt när det behövs. Även om personalomsättningen är låg så blir ju fröknar gravida, de flyttar eller pensioneras. Inte en enda gång har det hänt att den nya som kommit in varit fel – tvärtom har man hittat nya stjärnor direkt. Med tanke på vad jag hör ryktesvägen om andra dagis ska man tydligen inte ta detta för givet.

Det är nästan så att jag önskar att det var jag som var dagisunge och att någon annan kunde sitta här på mitt kontor hela dagarna…

kategoriserar vidare

Ca två tredjedelar av mina inlägg är nu kategoriserade – phu, det är rätt jobbigt; dels med allt klickande och dels med alla känslor runt vissa inlägg.

Kan konstatera att jag skrivit oerhört mycket om sonen g och knappast ens nämner de andra ungarna; sonen b och LillStumpan. Det betyder verkligen inte att de betyder mindre för mig, verkligen inte. Men de är lättare att leva med, lättare att älska. Sonen g dränerar mig på ett alldeles speciellt vis och genom att få ur mig en del av frustrationen, rädslan och oron här på sidan så kan jag lättare vara en bättre mamma åt honom.

Massor av inlägg handlar också om landet – vårt slit för att hitta rätt och hur bra det faktiskt blev!

Även träningen fyller tydligen mina tankar; visst lägger jag en hel del kraft på den men inte trodde jag att den fyllde min hjärna så till den milda grad att det spillde över så mycket på den här sidan?! Jag förvånar mig själv!

Och så jobbet förståss – inte så många men för mig väldigt sammanfattande inlägg om hur min arbetssituation ser ut. Jag får verkligen ta mig en funderare på om det är så här jag vill ha det…

Slutligen det mörka – vissa inlägg vill jag nästan ta bort; de som är patetiska, blottande, svaga, ledsna och fyllda av avskyvärda känslor. Men jag låter dem står kvar, för det här är sidor av mig som finns, vare sig jag gillar det eller ej.

Så´nt här är mitt liv och så´n här är jag.

kategorier

Vare sig man ville eller ej så tvingar Blogger en nu att gå över till nya versionen. Jag var inte helt mogen men forcerade mig igenom proceduren (som för övrigt var plättlätt och gick helsmidigt, trots att belastningen antagligen är rätt hög?).

Såg till min förtjusning att man nu kan kategorisera sina inlägg, en riktigt trevlig funktion! Nu blir det ett hästjobb att definiera passande kategorier och sen gå igenom alltihop tillbaka i tiden…

Det är med blandade känslor jag läser mina gamla inlägg, vissa är ju soliga & positiva medan andra känns mörksvarta. Vet inte riktigt om det gynnar det för tillfället hyggligt ljusa läget att titta tillbaka, men samtidigt är det befriande att vi faktiskt – trots att resan varit urjobbig – kommit framåt i rätt riktning!

framtiden

Jag undrar över hur livet ska bli för sonen g och för oss. Hans problematik innebär ju att vi inte på något sätt kan ta för givet att livet rullar på med de steg som del flesta ungdomar tar; utbildning, resor, egen bostad, jobb, partner och kanske familj… Hör ju hur konservativ jag låter; det finns massor av bra sätt att leva utan just dessa steg, men då är det förhoppningsvis resultat av aktiva val. Jag känner mig orolig över att min g inte kommer ens ha möjligheten att välja.

Statistik visar att människor med hans problematik ofta hamnar i kriminella sammanhang, antingen som utövare eller som offer. Jag är inte ett dugg förvånad över detta; den naiva inställningen som i viss mån karaktäriserar honom och hans gelikar bäddar för att bli lurade och utnyttjade. Hur ska vi kunna skydda honom utan att begränsa eller överbeskydda?

Många har också svårt att komma in på arbetsmarknaden – den höga intelligensen går ju hand i hand med ett socialt beteende som inte är helt lätt att hantera. En potentiell arbetsgivare måste nog vara väldigt påläst, skicklig & modig, hur många sådana finns det?

Eget boende – en rätt dyster sida är att avdelningen för hygien & städning kommer på ungefär plats 597 för personer med hans diagnos… Kommer han bo kvar hemma även som vuxen eller kommer han att kunna flytta hemifrån så småningom? Kan föreställa mig hur ett hem skulle förvandlas från råtthål till sanitär olägenhet. Fast å andra sidan – med ett tydligt schema över vilka dagar det ska duschas, dammsugas, diskas osv så skulle det kunna gå bra…

Och partner - det ska väl inte en mamma lägga sig i? Förvisso inte – men visst unnar man sitt barn det bästa även på den fronten? Kanske framför allt på den fronten?! Jag hoppas att han så småningom kommer att möta någon som ser att han är så mycket mer än sin diagnos; som ser att han är bland annat är smart, rolig, stilig och lojal.

Vissa dagar är jag full av hopp och övertygad om att allt kommer bli bra, andra dagar känns det bara mörkt.

rea

Helt absurt.

Det är det enda jag kan säga om hur det var när rean drog igång i klädaffären som kännetecknas av de randiga tröjorna. Jösses.

Jag menar – visst har PoP hyggligt snygga saker och visst är det bra kvalitét, men inte i proportion till den hysteri som jag såg prov på igår. Utanför butiken stod en lång rad med män vaktandes barn-vagnar och inne i butiken knuffades höggravida kvinnor med ny-förlösta. Reaproffs slet åt sig allt inom synhåll och ställde sig sedan i ett hörn och sorterade igenom sitt berg (det som inte föll i smaken släpptes på golvet och snart var någon annan där och skyfflade upp vad-det-nu-var). Kön ringlade som en orm runt hela butiken – faktum är att köslutet gick parallellt med den del av kön som nästan nått kassan…

Det här kunde jag konstatera genom skyltfönstret – inte en chans att jag gav mig in i den röran! Det var befriande tomt (slump eller samband?) inne i på både H&M och Lindex varpå jag kunde göra hyggliga reafynd där i lugn och ro. När jag sedan passerade PoP på seneftermiddagen hade lugnet lagt sig även där, personalen gick och städade upp efter slaget; vek ihop, hängde upp och hängde tillbaka allt som hamnat fel.

Tydligen är inte LillStumpans storlek det som går först, där fanns det en hel del kvar (medan babyhyllorna var i princip tomma). Trots detta blev det inte så mycket handlat - jag tyckte faktiskt inte att reapriserna var något att hurra över; en knapp hundring för t-shirts, runt tvåhundra för klänningar. På jackor var ordinarie pris sänkt med 10-15% - inte att förakta eftersom de är rätt dyra, men inte heller något som får mig att spontanshoppa…

En liten kjol och en söt topp till LillStumpan – det var resultatet av alltihop för vår del. Mycket väsen för knappt ingenting.