tid att sörja
Hur sörjer man? Hur får man ut klumpen ur magen så att man kan gå vidare? Efter ett par veckor tror alla att allt är tillbaka till det vanliga. Man förväntas vara på benen 100 % och uppföra sig normalt. Vad är normalt – allt är ju annorlunda nu jämfört med då?
Nu är det ju som det är – hon är död och begraven - och det är väl bara att acceptera. På ett teoretiskt plan gör jag det men innerst inne vrålar hela jag nej-nej-nej.
Kroppen protesterar. Håret är risigt, hyn är grov. Har en ögoninfektion som inte ger sig, har ont i leder och muskler. Alla nervändar verkar stå rakt ut; bara någon nuddar mig hoppar jag till. Sover oroligt. Kissar mörkgult hur mycket jag än dricker. Har svårt att koncentrera mig. Maten smakar masonit men jag äter för mycket ändå.
Har ingen aning om vad som vore roligt. Känns som varje förströelse bara är att skjuta upp eländet ytterligare en bit istället för att ta itu med det – hur nu det ska gå till.
Moment 22.
Kanske är det tid som är medicinen? Tid för hälsan, familjen och tankarna?
Har ansökt om ett par extra semesterveckor – tid att vara på landet och bara låta dagarna gå. Ska försöka laga bra mat för att få kroppen på bana igen. Vill pyssla lite i trädgården där det växer och finns liv. Försöka jogga på skogsstigarna. Vara med barnen och maken. Ligga i hängmattan.
Sen får vi se.
Nu är det ju som det är – hon är död och begraven - och det är väl bara att acceptera. På ett teoretiskt plan gör jag det men innerst inne vrålar hela jag nej-nej-nej.
Kroppen protesterar. Håret är risigt, hyn är grov. Har en ögoninfektion som inte ger sig, har ont i leder och muskler. Alla nervändar verkar stå rakt ut; bara någon nuddar mig hoppar jag till. Sover oroligt. Kissar mörkgult hur mycket jag än dricker. Har svårt att koncentrera mig. Maten smakar masonit men jag äter för mycket ändå.
Har ingen aning om vad som vore roligt. Känns som varje förströelse bara är att skjuta upp eländet ytterligare en bit istället för att ta itu med det – hur nu det ska gå till.
Moment 22.
Kanske är det tid som är medicinen? Tid för hälsan, familjen och tankarna?
Har ansökt om ett par extra semesterveckor – tid att vara på landet och bara låta dagarna gå. Ska försöka laga bra mat för att få kroppen på bana igen. Vill pyssla lite i trädgården där det växer och finns liv. Försöka jogga på skogsstigarna. Vara med barnen och maken. Ligga i hängmattan.
Sen får vi se.
posted by Runt 40 at 12:34
4 Comments:
Känner så väl igen det du skriver om, och känner med dig! Låt det ta den tid det tar. Strunta i vad andra tycker är "normalt". Att sörja tar sin tid och var och en gör det på sitt sätt. Var snäll mot dig själv och låt sorgen ta plats. Att förlora ett syskon är fruktansvärt svårt och omstörtande, det gör ont och det behöver få göra det. Tids nog ser man livet lite ljusare igen, men smärtan och saknaden finns alltid kvar, om än i lite mildare form ju längre tiden går.
Sköt om dig!
Stor styrkekram!
Att förlora någon man älskar är en av de värsta händelser man kan gå igenom.
Det är fruktansvärt och det är svårt att tänka sig att det någonsin kommer att bli bra igen.
Men det blir det.
Livet går trots allt vidare och det som faktiskt krävs är tid och att du tillåter dig själv att vara just så förtvivlad som du känner dig.
Skit i att rycka upp dig och låtsas som om allt är som vanligt. Du har förlorat din syster och det är en förlust som du får leva med i resten av ditt liv.
Men återigen, efter ett antal månader kommer du att tycka att livet trots allt är ganska ok, trots att hon är borta.
Och du kan skratta, skoja och vara glad igen utan dåligt samvete.
Kram och lycka till i framtiden!!
Känner också så väl igen mig.
Och jag säger bara tid.
För mig var det mycket tid. Lång tid. Och emellanåt var det inte tid att sörja alls. Tog det i omgångar. För ibland skrattade man. Men jag vet att jag skrev, enda in i själen blir jag aldrig lycklig igen. Men det är jag nu. Men det rörde sig om år faktiskt.
Kram.
Ni har så mycket klokt att säga som också bekräftar min magkänsla: tid, tid, tid. Ni får mig att tro att jag är på rätt spår - tack!
Skicka en kommentar
<< Home