för djävligt läge
För syrran var den här veckan inplanerad som en vilovecka mellan två behandlingar, förhoppningen var att hon skulle må rätt hyggligt. Hon skulle kunna vara hemma och gosa med barnen, kanske må lite bra (=lite mindre dåligt). Istället ligger hon kvar på sjukhuset, totalt sänkt i efterdyningarna efter behandlingen förra veckan.
Hennes mun blöder av medicinerna. Hittills har de bara gett henne vätskedropp för hon har ”en del att ta av” men nu får hon närings-dropp också. Hon får medicin mot de hemska utslagen som kliar och hon får hjälp att bli av med kiss & bajs.
Hon har nu inte varit hemma på tio dagar och inte träffat barnen på tio dagar. Hon vill inte att de kommer på besök på sjukhuset – hon känner sig så skrämmande ful med den kala skallen och med alla utslag & stickhål efter nålar. Hon är också orolig för att miljön skulle skrämma upp dem ännu mer - men kanske är det tvärt om? Hur serverar man sån´t här till en femåring och till en treåring? Babyn vet ju inget annat än att mamma är sjuk – sjukdomen kom ju under graviditeten. Borde det inte finnas någon som har en handlingsplan? Är det inte konstigt att i allt det här bistår landstinget med kurator-stöd ca en timme varannan, var tredje vecka?
Hennes mun blöder av medicinerna. Hittills har de bara gett henne vätskedropp för hon har ”en del att ta av” men nu får hon närings-dropp också. Hon får medicin mot de hemska utslagen som kliar och hon får hjälp att bli av med kiss & bajs.
Hon har nu inte varit hemma på tio dagar och inte träffat barnen på tio dagar. Hon vill inte att de kommer på besök på sjukhuset – hon känner sig så skrämmande ful med den kala skallen och med alla utslag & stickhål efter nålar. Hon är också orolig för att miljön skulle skrämma upp dem ännu mer - men kanske är det tvärt om? Hur serverar man sån´t här till en femåring och till en treåring? Babyn vet ju inget annat än att mamma är sjuk – sjukdomen kom ju under graviditeten. Borde det inte finnas någon som har en handlingsplan? Är det inte konstigt att i allt det här bistår landstinget med kurator-stöd ca en timme varannan, var tredje vecka?
Etiketter: syrran
posted by Runt 40 at 12:32
3 Comments:
Att vara dödsjuk inför sina barn måste vara en mardröm. Och hur man bäst serverar det för dem vet jag inte. Kanske är det vad hon känner som mamma som man får gå på? Även om man kan stötta/tala med henne om att våga träffa dem. Men Gud jag förstår henne. Jag ville inte träffa någon förutom maken när jag väntade tvillingarna för jag var så rädd för att bryta ihop då.
Men på sjukhuset borde de ha erfarenhet och att hon får tillgång till en kurator så sällan är konstigt tycker jag. När Evelina var dödsjuk fick vi tillgång till kurator hur ofta vi ville, har jag för mig. Sen var den kuratorn inget vidare tyckte vi och träffade henne ganska sällan, men det är ju en annan sak.
Cyberkram!
Men visst är det konstigt att sjukvården inte går in mer? För hennes situation är ju fasansfull och jag förstår på ett sätt att hon inte vill att barnen ska få bilden av SJUK MAMMA överst på näthinnan. Samtidigt kanske sjuk mamma är bättre än frånvarande mamma?
Men sen - med tanke på mitt inlägg idag (14/3) kanske det är bättre att vara utan hjälp än att träffa fel person?
Jag tycker man borde erbjuda din syrra mer stöd. Sen kan man ju avbryta/minimera kontakten om man tycker att man träffat på fel person. Om man orkar, be att få ny kontaktperson. Men det orkar man ofta inte.
Sen tror jag det är väldigt svårt att få bra stöd när man själv är så sårbar. Vissa saker jag såg som anklagande och jobbiga ifrån vår kurator då, förstår jag bättre nu.
Om din syrra inte vill träffa sina barn nu så kanske du kan vara lite stand-in? Jag vet att jag var oerhört tacksam mot min syrra när hon passade Johanna så vi kunde koncentrera oss på Evelina. Då visste jag att Johanna hade det bra fastän jag inte orkade. Kanske inte samma sak som för din syrra, men bara en tanke.
Skicka en kommentar
<< Home