behandling

Den där jävla behandlingen är inte rolig.

Bortsett från att syrran blir illamående, tappar hår, kissar rosafärgat urin och massa annat så är det ytterligare en sak som stressar ohyggligt; det krävs att man är helt infektionsfri för att kunna behandla men behandlingen i sig sänker immunförsvaret. Vilket moment 22; hur ska det gå till mitt i värsta vintermörkret och med tre små barn?

Syrran gör allt hon kan för att hålla bakterierna borta. Tre- och femåringen går på dagis men de totalsaneras så fort de kommer hem varje eftermiddag; varenda klädpalta åker rakt in i tvättmaskinen och pojkarna tvålas in från topp till tå. Inga kompisar får följa med hem. Lillbebisen får avstå från babysim och BVC-träffar. Syrran själv åker sällan buss eller tunnelbana, hon går inte i affärer i rusningstid, hon går inte hem till folk, hon går inte på bio eller teater. Så mycket av det som hade kunnat lysa upp tillvaron för henne är bacillfällor och måste väljas bort.

Det är febertermometern som avgör om det blir behandling eller ej, en tiondels grad hit eller dit kan försena alltihop tills febern är nere igen. Undrar i mitt stilla sinne över vilka hemska saker som växer i henne under den tiden?

Alla tankar ger feber.
All stress ger feber.
Sömnlösa nätter ger feber.
Oron ger feber.

Men mot alla odds var hon trots allt feberfri idag och behandlingen fortsätter enligt plan.