brorsan b´s träning

Brorsan b (visst är det patetiskt; nu när jag konstaterat att jag skrivit så lite om honom och LillStumpan så känner jag pressen att hosta upp litegrann runt dem…) älskar sin träning.

Han - precis som mamman sin - kör kampsport, om än en helt annan variant. Till och från har han hållit på sedan han var sex, de senaste två åren har intresset ökat lavinartat för att nu vara på en nivå när jag tror att han helst av allt skulle vilja bo i den svettiga lokalen.

- Stopp och belägg! ropar vi föräldrar.

Visst är det lustigt, under många år får man locka och pocka för att få dem att gå till träning efter en lång skoldag. Jag har peppat, entusiasmerat, ibland mutat – ja, kort sagt kört alla trix för att få dem att gilla att rör sig och sen blir en plötsligt så engagerad så vi måste dämpa & hejda.

Hejda? Det är väl bra att han rör på sig? Visst, men jag tror inte att en elvaårings kropp pallar den stenhårda påfrestning som varje pass innebär mer än max 3-4 gånger i veckan. Hans kropp behöver vila, behöver tid att återhämta sig och tid att växa. Vidare tror jag att ungar som tar ifrån tårna från så tidig ålder riskerar att tappa sugen totalt när de plötsligt märker att det finns en värld utanför – en rimlig balans mellan träning och skolarbete, kompisar och andra aktiviteter tror jag är viktigt.

Han har fått en rejäl bok om hur kroppen fungerar och där har han läst på; av den gigantiska mängd mat han slukar är numera största delen hyggligt hopsatt med tanke på vad kroppen behöver. Trots att han avskyr broccoli slinker den ner utan protest och trots att han älskar läsk väljer han aktivt bort det. Efter att ha läst den här boken (som jag just nu tappat titeln på) väljer han oftast havregrynsgröt istället för risgrynsgröt. Killen är elva år….

All träning har gett resultat; han har lyckats gradera ett antal gånger och har nu också varit iväg på sin första tävling som gick över förväntan bra. Men det här är inte det viktigaste, för häftigast av allt är nog ändå hans glädje – han fullkomligt lyser när han talar om sina blockeringar, sparkar och slag! Precis som en golfare går och svingar i luften så kör han attacker mot osynliga motståndare närhelst tillfälle ges. Maken och mig anfaller han i tid och otid vilket roar oss alla kungligt (även om jag kan tänka mig att det ser mysko ut om någon råkar se oss) och LillStumpan har vid det här laget fått en hyfsat grundläggande insikt om vad sporten innebär.

Någonstans förstår jag ju också att det här är ett sätt för honom att grundlägga en egen identitet; på klubben har han chans att vara bara sig själv, inte någons brorsa, inte någons son, inte skolkille. Han älskar att hänga i träningslokalen även när det inte är träning; hjälpa till lite på barnaktiviteterna (själv är han ju ”ungdom”), assistera tjejerna i receptionen, småsnacka med tränarna och kompisarna.

Får vi bara lite balans på mängden träning så är det här precis vad jag önskat för honom!

**uppdatering 2007-01-22**
Boken är skriven av Camilla Porsman & Fredrik Paulún och heter "Mat för ditt barn" (ISBN 9197456934). Efter att ha surfat runt ett varv ser jag dock att den verkar definitivt slut på flera av bokhandlarna – kanske går den att få tag i på annat sätt?

Ett förtydligande; boken är kanske inte sådär sprillans jätteskoj, men den unge som är intresserad av vad kroppen behöver får begripliga (men inte barnsliga) förklaringar till vitaminer, proteiner och alltihop.