gränsen

Gränsen mellan normal och avvikande är verkligen inte klockren och ibland undrar jag hur mycket av sonen g´s beteenden som är ”normala” och hur mycket som har att göra med hans diagnos. Vissa beteenden är kanske helt OK om de kommer var för sig men om de samlas upp hos en och samma individ blir summan så stor att man halkar över på till den onormala sidan?

Det går givetvis att föra en lång diskussion/argumentation om vad som är normalt och inte; det har med kultur, grupptillhörighet, tidsepok och massa annat att göra – det som är normalt hos mig idag skulle räknas som sjukt onormalt någon annanstans för femtio år sedan. Kvaliteter vi ser på som normala & positiva uppfattas i andra lägen som onormala och väldigt negativa. Just idag ger jag mig inte in i den i och för sig intressanta soppan, jag bara funderar löst på just min pojkes situation…

Jag själv gillar ju inte att vardagen fylls av massa småbeslut, jag gillar fasta rutiner. När det sen väl finns en fungerande rutin är det helt OK att bryta den då och då, men för mig är det en trygghet att kunna falla tillbaka på en genomtänkt struktur.

Jag fungerar inte speciellt bra i större, sociala sammanhang; kickoffer på jobbet eller en öl med projektgruppen ger mig rysningar. BVCs mammagrupp fick mig att känna mig som ett ufo och på föräldramöten trycker jag i kulisserna tills själva mötet med sin struktur börjar, då fungerar jag igen.

Jag fokuserar ofta väldigt på den sak jag håller på med, blir störd om jag ska dribbla med för många saker samtidigt.

Allt det här ser jag ju hos sonen också. Skillnaden kommer kanske i nästa steg – jag kan bita ihop och hålla masken, det kan inte han (än?). Jag kan aktivt välja bort att försätta mig i de här situationerna (fast gissa att det tagit många år innan jag identifierat det hela och hittat min lösning), men när jag ibland känner att jag ”måste” kan jag peppa upp mig och sen spela teater. Sonen känner inte igen situationerna – han har absolut ingen förmåga att dra paralleller med tidigare händelser - utan kastar sig huvudstupa in i det och så tar det en ände med förskräckelse.

Träning, träning, träning – det är vad sonen har framför sig om inte världen är beredd att förändra definitionen av hur man ska vara för att passa in. Den dagen då inte bara ”supersociala gruppmänniskor med många bollar i luften samtidigt” är efterfrågade utan även ensamvargar, torrbollar och alla vi andra – den dagen kommer det bli lättare för sådana som sonen g att fungera.

För övrigt applåderar jag när jag ser TV-serier som ”Bones” och ”Criminal Minds” – de mest intressanta karaktärerna (Dr Brennan resp Dr Reid) har klara drag av både den ”a-typiskhet” som sonen har och det går ju finfint för dem på många sätt ändå!