julefrid

Någon gång för hundra år sedan trodde jag att jag skulle bli den eviga ungkarlen, fira jul på internationella hotell långt bort på andra sidan världen och dricka paraplydrinkar istället för glögg. Det var väldigt nära att det blev så.

Efter några år i bilda-familj-och-skaffa-anständigt-boende-och-hyggligt-jobb-svängen var jag istället övertygad om att jag skulle bli en varannan-juls-mamma – hela kärnfamiljspuzzlet verkade omöjligt att hålla ihop. Det var ohyggligt nära att det blev så.

Sen kom några svajiga år men nu verkar det äntligen som att vi står på stadig mark. Det är maken och jag och våra tre fantastiska barn. Vi hör ihop.

Och här sitter jag och slår julklappar till dem – min fina familj. På torsdag packar vi bilen och far iväg till landet, där ska vi fira just en sån jul som vi vill ha; inget onödigt jox utan bara det allra bästa.

Jag är så oerhört tacksam för att det blev så här och inte på något annat sätt.