utvecklingssamtal med g

Vet inte hur många sådana samtal jag varit på under årens lopp; ett per termin sedan dagistiden – det borde gå lätt att räkna fram. Under skolåren duggade de tätare och när de vanliga utvecklingssamtalen inte räckte till blev det rektorssamtal och elevvårdskonferenser och det ena med det andra…

Alla har de avlöpt på samma vis; G är trevlig, begåvad och kreativ MEN… Allt eftersom har minutrarna som ägnats åt hans positiva sidor blivit allt färre och tiden som fokuserat på hans andra sidor blivit allt längre. Vissa samtal har jag sprungit ifrån för att ingen skulle hinna se mina tårar…

Men nu var det inte det som det här gällde;

Veckans samtal hölls med de nya lärarna i skolan han går i sedan höstens terminsstart. Vi har självklart haft regelbunden kontakt under terminen och också setts ett par gånger för att styrsla upp inriktningen, men nu var det alltså dags för det första RIKTIGA utvecklingssamtalet där lärare, elev och föräldrar gemensamt stämmer av att man har samma syn och mål.

Tack vare det arbetssätt som de här lärarna har var sonen väl förberedd och införstådd i vad som skulle hända och vad som skulle sägas. Sonen var ko-lugn.

Av gammal vana – ovana? – var jag på helspänn men det vändes snart; för första gången på länge jag inte behövde försvara & förklara utan kunde sitta och känna mig stolt och glad över vår pojke! Här är det några som ser hans begåvning, hans färdigheter och hans humor! Invävt i det hela fanns naturligtvis ett antal områden där det finns utvecklingsmöjligheter; de ska byta arbetsmaterial i svenska för att skrivningen ska bli bättre, de ska börja använda datorn på ett lite annorlunda sätt osv osv. Men ingenstans – INGENSTANS – fanns det omöjligheter eller oöverstigliga problem.

I den här skolan och klassen ser man annorlunda-het som en tillgång. Visst, vissa saker funkar inget bra men det mest för att normen dikterar ganska stränga regler på hur man får och inte får vara. Inom gränserna för ”normal” finns inte mycket utrymme – faktum är att rätt många av oss inte är normala på ett eller annat vis. I fler och fler sammanhang väljer man också att inte använda ordet ”onormal” utan istället ordet ”atypisk” och det öppnar ganska många dörrar – för mig blir detta applicerbart inte bara på sonen utan på mycket annat också.

Det är väldigt upplyftande att träffa människor – som sonens lärare – som inte bara pratar om det atypiska utan också lever med det och tror på det.

Sammanfattningsvis: Nu har jag kraft att gå ett par mil till!