vardag på kontoret

Avsnitt 1
Har lyckats hjälpa den lite mer avlägsna kollegan med en knepighet, han lämnar rummet med ett glatt
- I owe you.

Nyfikne grann-kollegan kommer in med stort frågetecken i ansiktet:
- Jag HÖRDE vad han sa´!!

Vaddå hörde? Det går runt i mitt huvud, vad hade vi sagt som var så dramatiskt?? Nystar tillbaka i samtalet och nyfikne kollegan förtydligar då vad han trodde sig ha hört; avskedsfrasen i dörren hade han tolkat till ”I love you”!! Vilken kontorsskandal som hade kunnat segla upp!

Avsnitt 2
Har på mig mina stövlar med klack. Det handlar inte om några skyhöga klackar utan högst beskedliga 5-6 cm. Men om man lägger dessa klack-centimeter till mina egna drygt 180 så kommer jag en bit upp i luften, vilket av vissa (huvudsakligen karlar under 170 cm) uppfattas som en direkt provokation.

Nåja. Jag jobbar huvudsakligen med folk över 190 cm (en lustig slump är faktiskt att ALLA i min närmaste grupp är över 180 cm och de flesta alltså ytterligare minst en dm!) och där är det ingen som retar upp sig på mina klackar – tvärt om! Jag får en och annan kommentar om att ”nu kan vi äntligen se varandra i ögonen – åtminstone nästan” och att ”visst är utsikten bättre här uppe?”. Vi ser nog rätt kul ut när vi går i samlad tropp till matsalen!

Avsnitt 3
Har gett mig tusan på att få lite vardagsmotion genom att försöka ta trapporna istället för hissen. Problemet är bara att huset är över 20 våningar högt och dessutom lite krumelurigt byggt; ibland behöver man gå ner nå´n trappa eller två för att komma till en anslutningsgång och för att kunna hitta en annan trappa att gå upp.

Phu.

Tack & lov är det sällan jag ska från längst ner till högst upp, vanligtvis behöver jag förflytta mig max tio våningar i stöten, men ändå.

Ännu ett tack & lov går till att det är inte bara jag som håller på så här, vi är många. Strax före varje heltimme är det ett rännande upp & ner och kors & tvärs av folk som ska hit & dit på olika möten. En rödblommig entré är helt godkänd!