olika
Man är ju olika.
ALLA är olika och i vissa sammanhang är det en fördel om man är en drivande personlighet, i andra sammanhang passar det bättre att vara en eftertänksam typ. Det finns hur många varianter som helst; systematisk, spontan, delegerande, konservativ, snabb… Arbetsgivare brukar älska att skriva att man både ska klara många bollar i luften samtidigt som man ska klara eget ansvar och att jobba i grupp. Inte många som ärligt, ÄRLIGT, kan bocka OK på alla de parametrarna?
Jag tror att olika varianter av styrkor i kombination med varandra behövs för att få bästa möjliga resultat. Sätt tre supersmarta rackare bredvid varandra, spelar ingen roll hur brillianta de är - om inte någon har förmågan att samordna så händer inget. Två noggranna utredare kommer ingenvart utan en pådrivande kollega.
Det är verkligen inte den lättaste vägen man ger sig in på när man blandar olika sorter; olika förväntningar och olika ambition gör att det ofelbart börjar gnissla. Man får dividera & kompromissa, men sen blir det ofta bra. Har man en grupp där alla är samma modell går arbetet enkelt och är oftast roligt, men är det några ”doers” som jobbar ihop lär jobbet inte bli avslutat, är det tre administratörer så är det troligt det inte någon ny aspekt läggs på saken.
Samma sak gäller i familjelivet; VI ÄR OLIKA. Det gäller med sin partner, det gäller i relationen med sina barn.
I familjen kan man dock inte helt plättlätt välja att lämna gruppen när det börjar gnissla, man får kämpa på och jobba & streta. Det går i perioder, men gnisslet återkommer vid varje ny situation om man inte lärt sig att hantera olikheterna och kanske till och med gilla dem.
Dra olika lass beroende på var man har sina styrkor. Inte irritera sig för högljutt på den andres svagheter. Inte hacka när den andre brister, utan att se att den glittrar i andra sammanhang. Framför allt inte försöka ändra på någons grundpersonlighet – vi är bra allihop, men på olika vis. Vissa kantiga hörn kan måhända må bra av att filas till, men i botten ska man nog låta folk vara som de är.
Jag försöker verkligen lyfta mig själv i håret och tänka på det här, framför allt när det gnisslar men även när det går för lätt.
Men är det inte ett gemensamt ansvar vi har, att få varandra att glittra?
ALLA är olika och i vissa sammanhang är det en fördel om man är en drivande personlighet, i andra sammanhang passar det bättre att vara en eftertänksam typ. Det finns hur många varianter som helst; systematisk, spontan, delegerande, konservativ, snabb… Arbetsgivare brukar älska att skriva att man både ska klara många bollar i luften samtidigt som man ska klara eget ansvar och att jobba i grupp. Inte många som ärligt, ÄRLIGT, kan bocka OK på alla de parametrarna?
Jag tror att olika varianter av styrkor i kombination med varandra behövs för att få bästa möjliga resultat. Sätt tre supersmarta rackare bredvid varandra, spelar ingen roll hur brillianta de är - om inte någon har förmågan att samordna så händer inget. Två noggranna utredare kommer ingenvart utan en pådrivande kollega.
Det är verkligen inte den lättaste vägen man ger sig in på när man blandar olika sorter; olika förväntningar och olika ambition gör att det ofelbart börjar gnissla. Man får dividera & kompromissa, men sen blir det ofta bra. Har man en grupp där alla är samma modell går arbetet enkelt och är oftast roligt, men är det några ”doers” som jobbar ihop lär jobbet inte bli avslutat, är det tre administratörer så är det troligt det inte någon ny aspekt läggs på saken.
Samma sak gäller i familjelivet; VI ÄR OLIKA. Det gäller med sin partner, det gäller i relationen med sina barn.
I familjen kan man dock inte helt plättlätt välja att lämna gruppen när det börjar gnissla, man får kämpa på och jobba & streta. Det går i perioder, men gnisslet återkommer vid varje ny situation om man inte lärt sig att hantera olikheterna och kanske till och med gilla dem.
Dra olika lass beroende på var man har sina styrkor. Inte irritera sig för högljutt på den andres svagheter. Inte hacka när den andre brister, utan att se att den glittrar i andra sammanhang. Framför allt inte försöka ändra på någons grundpersonlighet – vi är bra allihop, men på olika vis. Vissa kantiga hörn kan måhända må bra av att filas till, men i botten ska man nog låta folk vara som de är.
Jag försöker verkligen lyfta mig själv i håret och tänka på det här, framför allt när det gnisslar men även när det går för lätt.
Men är det inte ett gemensamt ansvar vi har, att få varandra att glittra?
posted by Runt 40 at 12:39
3 Comments:
Du har så rätt!
Har lite svårt med tekniken tydligen. Min kommentar försvann.
Men ville bara instämma med ovanstående och meddela att jag ska koncentrera mig mer på min glittriga make ett tag framöver och inte komma med förändringssleven och vifta.
alter ego - såg plötsligt att du skrivit in en sen kommentar långt ner ang BUP!
Vi har också bestämt oss att återuppta kontakten med dem, men har begärt en annan kontakt än det monster vi stötte på.
Förväntningarna är dock rätt låga.
Låt oss hålla ihop i det här!
Skicka en kommentar
<< Home