innan vi visste

Minns en gång när pojkarna var runt sju-åtta år. De gick fortfarande i samma klass och hade varit på utflykt någonstans. Gunnar hade – som vanligt – kommit på något alternativ till frökens idéer; det handlade om vilken väg man skulle gå genom en park. Fröken ville gå först med alla barnen på rad efter och allra sist en annan fröken. Ordning och reda. Gunnar insåg snabbt att om man gick på andra sidan parken skulle vägen bli kortare (om än lerigare), enligt hans logik var alltså den vägen bättre. Fröken hade inte tid att lyssna på hans idé (tacka 17 för det, med 20 ungar att hålla rätt på) så då valde han att ta sin ”bättre väg” ensam. Det blev stort rabalder eftersom ingen riktigt såg när han försvann och han inte förstod att någon letade, i hans egna ögon var han ju inte försvunnen.

Vi, maken och jag, blev naturligtvis upprörda när vi fick höra det här; hur kunde ett barn få försvinna på det här viset? Speciellt som vi flera gånger talat med lärarna om att Gunnar måste-måste-måste punkt-markeras - helst gå hand i hand med en lärare – eftersom han var ”rymningsbenägen”?

Många andra föräldrar var också upprörda, men av helt annan anledning. De var arga på oss, på att vårt barn stal uppmärksamhet från deras änglar. En kunde inte hålla sig och sa´ rakt ut till oss att ”Det är inte normalt att inte kunna lyda i den åldern, er jävla unge inte klok. Han borde psyk-undersökas”.

Nu efteråt förstår jag varför just den där kommentaren gjorde så ohyggligt ont. Någonstans innerst inne kände nog vi också att det var något som inte stod rätt till, även om vi då slog ifrån oss.