BUP
Under vårens resa med G mötte vi många människor; lärare och annan skolpersonal förståss men också psykologer, experter, assistenter, administratörer & handläggare. Vi har varit i kontakt med folk från hans skola, folk från skolan som han egentligen tillhör, folk från den skola där han slutligen fick börja. Människor från stadsdelsnämnd har varit inblandade och slutligen kompetens från både privat och offentligt håll.
Attityderna har varit olika, alltifrån väldigt empatiska och kompetenta till arroganta, avmätta, överbelastade och byråkratiska. De flesta har dock varit hyfsade.
Det finns bara en kontakt som sticker ut på det mest fasansfulla vis, en instans som istället för att lappa ihop oss gjorde oss förtvivlade. Istället för att få oss att växa och förstå krympte vi, förolämpades vi och kränktes vi.
BUP.
Barn- och UngdomsPsykiatrin.
Vi hade väl otur, eller så var vi för sköra för att vara mottagliga (men är det inte därför de finns till?) men det vi möttes av där var bortom all kritik.
Vi hamnade i sittningar av olika varianter, både gemensamt med G och utan honom. Vi fick vårt föräldraskap sönderplockat i minsta detalj, de fick G att vända sig mot oss, de raljerade med våra försök att vara goda föräldrar, de fick mig att för första gången på allvar undra om jag verkligen var värd att leva.
I den djupa grop vi var tog det ett tag att fatta att det här inte skulle leda till något gott. Innan vi orkade eller vågade ifrågasätta vad som hände hann vi förvandlas till blöta fläckar i botten av den mörka gropen.
Sen satte vi stopp. Vi bröt alla kontakter med dem och sen lyckades vi kravla oss upp ur gropen för att idag stå på rätt solid grund. Tyvärr – om jag fattat saken rätt – leder denna brytning till att det blir oerhört svårt att få en officiell diagnos in i G´s papper och detta kommer troligtvis att orsaka praktiska problem längre fram.
Men det må vara hänt, jag kommer aldrig sätta min fot där igen.
Attityderna har varit olika, alltifrån väldigt empatiska och kompetenta till arroganta, avmätta, överbelastade och byråkratiska. De flesta har dock varit hyfsade.
Det finns bara en kontakt som sticker ut på det mest fasansfulla vis, en instans som istället för att lappa ihop oss gjorde oss förtvivlade. Istället för att få oss att växa och förstå krympte vi, förolämpades vi och kränktes vi.
BUP.
Barn- och UngdomsPsykiatrin.
Vi hade väl otur, eller så var vi för sköra för att vara mottagliga (men är det inte därför de finns till?) men det vi möttes av där var bortom all kritik.
Vi hamnade i sittningar av olika varianter, både gemensamt med G och utan honom. Vi fick vårt föräldraskap sönderplockat i minsta detalj, de fick G att vända sig mot oss, de raljerade med våra försök att vara goda föräldrar, de fick mig att för första gången på allvar undra om jag verkligen var värd att leva.
I den djupa grop vi var tog det ett tag att fatta att det här inte skulle leda till något gott. Innan vi orkade eller vågade ifrågasätta vad som hände hann vi förvandlas till blöta fläckar i botten av den mörka gropen.
Sen satte vi stopp. Vi bröt alla kontakter med dem och sen lyckades vi kravla oss upp ur gropen för att idag stå på rätt solid grund. Tyvärr – om jag fattat saken rätt – leder denna brytning till att det blir oerhört svårt att få en officiell diagnos in i G´s papper och detta kommer troligtvis att orsaka praktiska problem längre fram.
Men det må vara hänt, jag kommer aldrig sätta min fot där igen.
Etiketter: sonen g
posted by Runt 40 at 12:23
5 Comments:
Du är inte den första som upplevt det så. Jag har hört många exempel. Konstigt va, de som verkligen borde vara experter... Bra att ni bröt med dem och valde att gå er egen väg! Jag tror att det ska gå att få göra en utredning för en diagnos vid Huddinge sjukhus, men jag är inte helt säker. Det är bara något som jag minns mycket mycket otydligt att jag hört någon gång i samband med ett elevärende. Det var i och för sig ett par år sedan också, men det kan väl löna sig att kontrollera i alla fall?
Just nu njuter vi av att allt - för första gången på länge och *peppar peppar* flyter på rätt hyggligt. Vi samlar kraft!
Tack för tipset - lägger det på hög!
Har inte läst din blogg så länge, någon gång sedan i slutet av sommaren. Har därför inte läst din "historia". Men jag ska. Tycker det är märkligt och sorgligt att man ska behöva slåss som förälder när man har att barn som inte passar in i mönstret. Vi har kämpat i snart 3 år att få någon att förstå att läsning/skrivning inte funkar. Klockan, diskutera i grupp, vänta på sin tur osv osv osv. På utvecklingssamtalen är det sagt att vi, hennes mor och far, ska ta matte och svenska hemma. Har inte vi en lag i vårt land som säger att alla ska ha rätt till skolgång? Till våren ska hon få en utredning. Till våren!!! Då har hela mellanstadiet gått!! Barnets självförtroende är i botten. Måste hela tiden peppa att "du duger". Men 12-åringen oroar sig redan att hon inte ska få något jobb. Hon är bara ett barn! Puh! Långt blev det:)
Tina!
Bråka, bråka och bråka mera! Läs in dig på alla möjliga styrdokument för skolan; skollag, läroplaner, rubbet. Gå till rektor, peka och visa vad det står! Var riktigt jobbig! Jag vet att det inte är precis lätt, men det är det enda sättet om skolan inte gör det den ska. Tyvärr. DU kan naturligtvis gå till skolans uppdragsgivare, kommunen, och klaga där, eller vända dig till skolverket. Varje kommun har en lokal representant.I värsta fall kanske du kan hota med lokaltidningen. Det brukar ta skruv - alla skolor är rädda för dålig publicitet. Man får inte tappa elever, det har man inte råd med, eftersom man får skolpeng, dvs pengar per varje elev man har i skolan. Har man få elever får man lite pengar. Gå in på www.skolverket.se , där hittar du en hel del nyttig information och bra länkar.
Lycka till!
Tina - läs gärna bakåt, kanske kan du hitta något som hjälper dig, för det här grejjar man inte själv. Det aha skriver till dig skrev hon till mig under våren och det var baske mig bland det bästa jag fått i tipsväg. VAR RIKTIGT JOBBIG! På bara, på igen, kräv!
Skicka en kommentar
<< Home