G

Det är konstigt – någonstans såg vi hela tiden att han var annorlunda än sina jämnåriga. Kanske var det på grund av att han har en tvillingbror som vi hela tiden uppmuntrade hans annorlunda-het, det var så skönt att de inte var kopior av varandra.

För övrigt känns det fel att referera till pojkarna som "han" och "brorsan". Deras gamla smeknamn, G och B, får komma till heders igen.

G har aldrig förstått sig på begreppet tid. Vi har köpt digital klocka, analog klocka, klocka med stora siffror och stora visare men det har liksom aldrig gått in. Vi har tragglat, förklarat, pekat, jämfört – inget funkar. Skolfröken har övat, tjatat och ritat utan resultat. Till slut har vi börjat köra äggklocka istället; "när klockan ringer ska du…". Jag har tänkt att det kommer när det kommer – alla är inte bra på allt.

Det var konstigt att han aldrig ville ens testa att cykla. Det var lika konstigt att han rör sig som en fisk i vattnet; G behöver knappt ens ta ett simtag för att ta sig tvärs över bassängen.

Maten har varit ett problem – långt bortom de matbekymmer man har med "vanliga ungar". G får helt enkelt inte ner mojsiga röror eller sådant som är för varmt eller för kallt. Han klarar inte att äta i "normal" hastighet, det är bara att acceptera att för honom tar varje måltid två-tre gånger så lång tid som för oss andra.

Små saker (jag skulle kunna komma med massa fler exempel) som var för sig kanske inte är konstiga, men sammantaget ger de en klockren bild av den diagnos han har.

Nu vet jag att det är vanligt att människor med G´s problematik aldrig lär sig klockan. Aldrig. På samma sätt är det vanligt att balansen inte är riktigt 100; det är därför som cykling inte lockar men simning, eftersom vatten kompenserar balansproblem. Beträffande maten är det bara att gilla läget; nya spännande anrättningar är bortkastat på honom, likaså variation. För oss gäller det att hitta ett par rätter som är rejält nyttiga och sen får han äta dem dag efter dag. Vi tycker det verkar urtrist men det är precis vad han behöver.

Tänk om någon hjälpt oss att se sambanden tidigare, att det aldrig behövt gå så långt som till vårens katastrof. Jag inser hur illa vi gjort G genom vårt tjat och vår okunnighet. Samtidigt går det inte att döma oss för hårt (väl?), alla små saker var för sig var ju inget konstigt? Jag försöker trösta mig med att nu är vi på bana igen, skadorna går fortfarande att reparera…

*** ändring: jag ändrar till att bara skriva initialerna av deras gamla smeknamn, att se hela namnen på skärmen kändes plötsligt VÄLDIGT blottande. G & B får det bli! ***