blåslagen

Satan i helvete, asch jag menar AJ TUSAN vilka blåmärken jag har efter träningen igår.

Tränar ju kampsport och vanligtvis brukar det bara vara lovsång från mitt håll över detta; en fantastisk träningsform, överraskande allsidig, suverän blandning av styrka & kondition och dessutom en mental fokusering som är oslagbar.

Passet igår var likadant, förutom att ett och annat blev en liten aning snett och skevt. Eller kanske jag var lite okoncentrerad och det straffade sig; idag sitter jag med stora blå-röd-gröna märken på både väl synliga och mer privata ställen. Kvinnojouren skulle larma direkt om de fick syn på mig, sjukvården likaså.

Det som slår mig (sorry, taskigt ordval) är dock hur många det är som tittar bort. Hur många som låter det passera och tittar överallt utom på mina märken. Hur många det är som inte andas om att faktiskt något kan vara rejält fel.

Tänk OM det var så att jag faktiskt fått stryk på riktigt – hade det då inte varit ett rop på hjälp om jag exponerat mina märken på det sätt jag gjort idag? Hur hade det känts då om alla tittat bort?