tro

Kan bli avundsjuk på dem som har en tro. Tänk så skönt att kunna vila i förtröstan av att någon/något har en plan för just mig. Att det finns en tanke, en idé och en mening med allt. Att kunna släppa sina bekymmer & bördor och vara övertygad om att någon vakar över en. Att kunna be och vara säker på att någon hör ens bön.

Eller är det bara slöhet - medveten eller omedveten - som gör att man lägger sitt liv i Guds händer? Att man själv inte orkar med vardagen, bekymmer, sorger och annat. Att det är lättare att lassa över alltihop till nästa instans?

Hädar jag nu?

Eller är jag bara avundsjuk?

Men jag kan inte hjälpa det, jag tror tyvärr inte att det finns någon puppetmaster som håller i mina trådar. Jag är rädd att jag får klara mig på egen hand.