40+klubben
Plötsligt (ja, jag ältar vidare, det här är min sida och jag gör som jag vill!) känns siffran 40 lite mindre farlig, kanske till och med rätt OK. Har några kollegor som igår plötsligt stämde upp i sång och gratu-lerade mig; grattis inte till födelsedagen utan grattis som välkommen in i klubben, 40+klubben.
Wow. Det här är coola, smarta, kvinnor som jag verkligen gillar! Personer som inte har något jagat i blicken utan glimten i ögat istället. De klär sig i egen stil utan att dras med för mycket av tillfälliga mode-nycker. De ger sig på projekt utan att fundera så mycket på vad andra ska tycka eller hur det ser ut – känns det bra så är det bra! Att jag får vara med dem!
Det är ju förståss ingen riktig klubb med stadgar och möten utan mer en gemenskap. Och eftersom jag inte riktigt känns mig bekväm i de skor jag stått i de senaste åren kanske jag redan tidigare borde ha kikat lite mer på de här kvinnornas inställning till livet än till någon sorts 30-årsideal. Kanske det ligger något i att det är nu det börjar?
Wow. Det här är coola, smarta, kvinnor som jag verkligen gillar! Personer som inte har något jagat i blicken utan glimten i ögat istället. De klär sig i egen stil utan att dras med för mycket av tillfälliga mode-nycker. De ger sig på projekt utan att fundera så mycket på vad andra ska tycka eller hur det ser ut – känns det bra så är det bra! Att jag får vara med dem!
Det är ju förståss ingen riktig klubb med stadgar och möten utan mer en gemenskap. Och eftersom jag inte riktigt känns mig bekväm i de skor jag stått i de senaste åren kanske jag redan tidigare borde ha kikat lite mer på de här kvinnornas inställning till livet än till någon sorts 30-årsideal. Kanske det ligger något i att det är nu det börjar?
posted by Runt 40 at 12:55
6 Comments:
Men åh vad härligt det lät! Tänk att det ska ta så lång tid som 40 år att våga göra sina egna val och stå för dem. Jag fyllde "bara" 35 i år men nu längtar jag plötsligt till 40. Nästan iallafall... :)
Kram Lena aka Megamamman
Vi kan starta en riktig 40?-klubb, du och jag. :-) För vi är väl sådana?
Hm... det skulle vara ett +, inte ett frågetecken. :-)
Aha - absolut! Kanske vi ska börja med att leta fram ett riktigt bra motto?
Jag tycker 40? lät bra. En del av min "40-årskris" är nog att jag fortfarande känner mig som ett frågetecken. Liksom, vad ska det bli av mig? (som det står i din beskrivning av din blogg).
Men jag får väl vänta och gå med i 50+ klubben som de talade sig varma för på mitt jobb. Det är visst då livet börjar. Tack, jag har 10 år kvar i fosterstadiet;)
Hehe - dagens (4/10) inlägg skulle handlat just om detta men jag insåg att jag inte klarar att hantera 50+dilemmat riktigt än :-)
Återkommer i ämnet när jag/det mognat!
Skicka en kommentar
<< Home