sonen B
Sonen B har ju hamnat lite i skymundan under hela processen med sonen G. B har stretat på vid sidan, han har pendlat mellan att vara exemplarisk och att vara toktrotsig – förmodligen allt för att få lite uppmärksamhet. Jag är sorgligt medveten om att krafterna inte räckt till; med allt trassel runt G och dessutom en tvåårig lillasyster så har B hamnat i skuggan.
Nu när allt lugnat ner sig lite försöker vi kompensera det här, inte på det viset att han får något materiellt extra eller att vi gör speciella krumbukter runt honom, utan bara det lilla att han får mer egentid med oss, både mamma och pappa.
Vi sitter ner och hjälper honom med de förhatliga matteläxorna. Vi följer och möter honom på de dryga promenaderna fram och tillbaka till hans träning. Vi hjälper till mer när han kör fast i sitt datapyssel. Vi lägger om familjens planer om det behövs så han kan gå på sina kalas (tjejernas rosa inbjudningskort fortsätter strömma in och nu ringer dessutom telefonen allt oftare också) och så att han kan haka på extraträningar när han vill.
Inget stort utan bara tid-tid-tid.
All träning har förresten gett resultat; han har kommit med i en ”talanggrupp” som de har på klubben – lite tuffare och lite högre krav men i hans tycke ännu roligare! Vilken lycka!
Det här gör honom gott. Man ser att vecka för vecka växer han lite och kliver fram ur skuggan. Jag tror och hoppas att den här asjobbiga perioden inte ger honom några djupare ärr, kanske blir han till och med lite starkare.
Frustrerande nog finns det faktiskt något som kunde ha hjälpt B genom den hemska tiden. Det finns stödgrupper för anhöriga till barn med den diagnosen som G har. Jag tror att det hade gjort underverk för B att vara med i en sådan syskongrupp (för att inte tala om för mig att vara med i en mammagrupp – det finns tydligen undersökningar på att mammor till barn med G´s diagnos mer eller mindre alltid åker på utbrändhet), han hade kunnat förstå bättre vad som pågick och sett att han inte var ensam om att sitta i den här soppan. Tyvärr fick han inte vara med (och inte jag heller för den delen) eftersom G inte har någon officiell diagnos…
Men jag är glad att kunna rapportera att solen alltså skiner även över brorsan B!
Nu när allt lugnat ner sig lite försöker vi kompensera det här, inte på det viset att han får något materiellt extra eller att vi gör speciella krumbukter runt honom, utan bara det lilla att han får mer egentid med oss, både mamma och pappa.
Vi sitter ner och hjälper honom med de förhatliga matteläxorna. Vi följer och möter honom på de dryga promenaderna fram och tillbaka till hans träning. Vi hjälper till mer när han kör fast i sitt datapyssel. Vi lägger om familjens planer om det behövs så han kan gå på sina kalas (tjejernas rosa inbjudningskort fortsätter strömma in och nu ringer dessutom telefonen allt oftare också) och så att han kan haka på extraträningar när han vill.
Inget stort utan bara tid-tid-tid.
All träning har förresten gett resultat; han har kommit med i en ”talanggrupp” som de har på klubben – lite tuffare och lite högre krav men i hans tycke ännu roligare! Vilken lycka!
Det här gör honom gott. Man ser att vecka för vecka växer han lite och kliver fram ur skuggan. Jag tror och hoppas att den här asjobbiga perioden inte ger honom några djupare ärr, kanske blir han till och med lite starkare.
Frustrerande nog finns det faktiskt något som kunde ha hjälpt B genom den hemska tiden. Det finns stödgrupper för anhöriga till barn med den diagnosen som G har. Jag tror att det hade gjort underverk för B att vara med i en sådan syskongrupp (för att inte tala om för mig att vara med i en mammagrupp – det finns tydligen undersökningar på att mammor till barn med G´s diagnos mer eller mindre alltid åker på utbrändhet), han hade kunnat förstå bättre vad som pågick och sett att han inte var ensam om att sitta i den här soppan. Tyvärr fick han inte vara med (och inte jag heller för den delen) eftersom G inte har någon officiell diagnos…
Men jag är glad att kunna rapportera att solen alltså skiner även över brorsan B!
Etiketter: sonen b
posted by Runt 40 at 14:21
3 Comments:
Hoppas solen fortsätter skina:)
Han känner säkert att ni ger honom lite extra nu.
Det är det man hoppas!! Hoppas också han förstår att det går upp och ner men vi FINNS där för honom, i alla lägen...
alter ego - hur går det för dig/er? Saknar ditt skrivande.
Skicka en kommentar
<< Home