mina tre ljuvliga

Det är en sådan fröjd när allt rullar på som det ska med barnen. Alla tre är friska och på gott humör, om än av helt olika anledningar.

LillStumpan – som har varit nere i en trots- och gnällsvacka – har kommit upp sig och är solig igen. Inga moln på hennes himmel; allt är roligt! Det är roligt att gå upp på morgonen, roligt att jaga tandtroll med tandborsten, roligt att gå på dagis. All mat är god, alla kompisar snälla och allra bäst är brorsorna som plockat fram sina gamla Bamse-CDn. Dessutom har hennes hår blivit så långt att hon kan ha RIKTIGA Pippi-flätor istället för bebistofsar. Lycka!

Brorsan g har bestämt sig; han ska bli bagare! Inför detta finns det massor att hugga tag i; han läser kokböcker, bakar, ritar på hur hans café ska se ut, övar matte så han kan räkna ingredienser och pengar, övar engelska så han ska kunna åka världen runt med sina bakverk. Konstaterar att han som vanligt snöar in totalt på en sak, men det är helt nytt att han kan se flera perspektiv av denna sak. Det är mer stereo än mono och det är en underbar utveckling! Dessutom bakar han fantastiskt – killen har verkligen talang för att göra vackra, supersmarriga bakverk!

Brorsan b har två saker i sikte: tävlingen han ska vara med i om ett par veckor och vilken hörlur/MP3-spelare/spelkonsoll/USB-minne som är bäst och mest prisvärd. Dessemellan finns tid för en och annan läxa, provsmakning av brorsans ström av bullar, lite TV och framför allt lillasyster. Oavsett vad han har i händerna släpper han allt när hon ropar. Jag kan dock ana att snart kommer en jättevåg av prepubertet välla fram; storleksmässigt håller han definitivt på att lägga småkille-tiden bakom sig och det är bara en tidsfråga tills hormonerna följer efter… Men den dagen, den utmaningen. Just nu är han ljuvlig!

De är ljuvliga alla tre och jag är så lyckligt lottad som får vara mamma till just dem!

brorsan b´s träning

Brorsan b (visst är det patetiskt; nu när jag konstaterat att jag skrivit så lite om honom och LillStumpan så känner jag pressen att hosta upp litegrann runt dem…) älskar sin träning.

Han - precis som mamman sin - kör kampsport, om än en helt annan variant. Till och från har han hållit på sedan han var sex, de senaste två åren har intresset ökat lavinartat för att nu vara på en nivå när jag tror att han helst av allt skulle vilja bo i den svettiga lokalen.

- Stopp och belägg! ropar vi föräldrar.

Visst är det lustigt, under många år får man locka och pocka för att få dem att gå till träning efter en lång skoldag. Jag har peppat, entusiasmerat, ibland mutat – ja, kort sagt kört alla trix för att få dem att gilla att rör sig och sen blir en plötsligt så engagerad så vi måste dämpa & hejda.

Hejda? Det är väl bra att han rör på sig? Visst, men jag tror inte att en elvaårings kropp pallar den stenhårda påfrestning som varje pass innebär mer än max 3-4 gånger i veckan. Hans kropp behöver vila, behöver tid att återhämta sig och tid att växa. Vidare tror jag att ungar som tar ifrån tårna från så tidig ålder riskerar att tappa sugen totalt när de plötsligt märker att det finns en värld utanför – en rimlig balans mellan träning och skolarbete, kompisar och andra aktiviteter tror jag är viktigt.

Han har fått en rejäl bok om hur kroppen fungerar och där har han läst på; av den gigantiska mängd mat han slukar är numera största delen hyggligt hopsatt med tanke på vad kroppen behöver. Trots att han avskyr broccoli slinker den ner utan protest och trots att han älskar läsk väljer han aktivt bort det. Efter att ha läst den här boken (som jag just nu tappat titeln på) väljer han oftast havregrynsgröt istället för risgrynsgröt. Killen är elva år….

All träning har gett resultat; han har lyckats gradera ett antal gånger och har nu också varit iväg på sin första tävling som gick över förväntan bra. Men det här är inte det viktigaste, för häftigast av allt är nog ändå hans glädje – han fullkomligt lyser när han talar om sina blockeringar, sparkar och slag! Precis som en golfare går och svingar i luften så kör han attacker mot osynliga motståndare närhelst tillfälle ges. Maken och mig anfaller han i tid och otid vilket roar oss alla kungligt (även om jag kan tänka mig att det ser mysko ut om någon råkar se oss) och LillStumpan har vid det här laget fått en hyfsat grundläggande insikt om vad sporten innebär.

Någonstans förstår jag ju också att det här är ett sätt för honom att grundlägga en egen identitet; på klubben har han chans att vara bara sig själv, inte någons brorsa, inte någons son, inte skolkille. Han älskar att hänga i träningslokalen även när det inte är träning; hjälpa till lite på barnaktiviteterna (själv är han ju ”ungdom”), assistera tjejerna i receptionen, småsnacka med tränarna och kompisarna.

Får vi bara lite balans på mängden träning så är det här precis vad jag önskat för honom!

**uppdatering 2007-01-22**
Boken är skriven av Camilla Porsman & Fredrik Paulún och heter "Mat för ditt barn" (ISBN 9197456934). Efter att ha surfat runt ett varv ser jag dock att den verkar definitivt slut på flera av bokhandlarna – kanske går den att få tag i på annat sätt?

Ett förtydligande; boken är kanske inte sådär sprillans jätteskoj, men den unge som är intresserad av vad kroppen behöver får begripliga (men inte barnsliga) förklaringar till vitaminer, proteiner och alltihop.

liten blir stor, kärlek & oro

Kollade på småkillarna när de sov igår och tänkte stillsamt att det nog är dags att börja kalla dem storkillar istället.

Mammas små kycklingar; de är inga bebisar eller småungar längre. De är ungdomar med oproportionerligt långa armar och ben, svetten luktar inte längre baby utan mer sur-fjortis, håret är inte mjukfjunigt utan kalufsigt, hullet har ersatts av muskler & senor.

Vart har alla år tagit vägen?

Lika orolig för dem idag som igår. Oro - det är ingen som säger det rakt ut, men - som mamma är man orolig från den dagen då stickan visar två streck till den dag man dör. Orolig för missfall, för graviditets-skador, för förlossningen, för plötslig spädbarnsdöd, för att de är sena i utvecklingen, för att lämna dem på dagis, för att de inte ska ha kompisar, för att de inte ska klara skolan, för att de ska slå sig på allt hårt & kantigt, för alla onda människor, för trafiken…

Ser ingen ljusning i oron; nu lurar alkohol & droger, sena utekvällar, mobbing, arbets- och bostadsbrist och Gud vete allt.

Men man lär sig leva med den, oron alltså.

När jag ser dem sova tänker jag tankarna ut; hur mycket jag älskar dem, hur jag gör allt jag kan för att hjälpa dem att hitta sina egna vägar, hur jag ibland sviker dem genom att vara snäsig & otålig.

När jag står där och tittar tror jag att de känner hur oändligt mycket jag älskar dem. Jag hoppas att de känner det också när de är vakna; i vardagen mellan läxläsning, tvätthögar, köttbullar och annat brus…

sonen B

Sonen B har ju hamnat lite i skymundan under hela processen med sonen G. B har stretat på vid sidan, han har pendlat mellan att vara exemplarisk och att vara toktrotsig – förmodligen allt för att få lite uppmärksamhet. Jag är sorgligt medveten om att krafterna inte räckt till; med allt trassel runt G och dessutom en tvåårig lillasyster så har B hamnat i skuggan.

Nu när allt lugnat ner sig lite försöker vi kompensera det här, inte på det viset att han får något materiellt extra eller att vi gör speciella krumbukter runt honom, utan bara det lilla att han får mer egentid med oss, både mamma och pappa.

Vi sitter ner och hjälper honom med de förhatliga matteläxorna. Vi följer och möter honom på de dryga promenaderna fram och tillbaka till hans träning. Vi hjälper till mer när han kör fast i sitt datapyssel. Vi lägger om familjens planer om det behövs så han kan gå på sina kalas (tjejernas rosa inbjudningskort fortsätter strömma in och nu ringer dessutom telefonen allt oftare också) och så att han kan haka på extraträningar när han vill.

Inget stort utan bara tid-tid-tid.

All träning har förresten gett resultat; han har kommit med i en ”talanggrupp” som de har på klubben – lite tuffare och lite högre krav men i hans tycke ännu roligare! Vilken lycka!

Det här gör honom gott. Man ser att vecka för vecka växer han lite och kliver fram ur skuggan. Jag tror och hoppas att den här asjobbiga perioden inte ger honom några djupare ärr, kanske blir han till och med lite starkare.

Frustrerande nog finns det faktiskt något som kunde ha hjälpt B genom den hemska tiden. Det finns stödgrupper för anhöriga till barn med den diagnosen som G har. Jag tror att det hade gjort underverk för B att vara med i en sådan syskongrupp (för att inte tala om för mig att vara med i en mammagrupp – det finns tydligen undersökningar på att mammor till barn med G´s diagnos mer eller mindre alltid åker på utbrändhet), han hade kunnat förstå bättre vad som pågick och sett att han inte var ensam om att sitta i den här soppan. Tyvärr fick han inte vara med (och inte jag heller för den delen) eftersom G inte har någon officiell diagnos…

Men jag är glad att kunna rapportera att solen alltså skiner även över brorsan B!

pojkarna

Om bara ett par dagar fyller pojkarna år. Igen. Den här gången kommer det vara elva ljus var på tårtan (åh, tvillingförälderns eviga dilemma; ska det vara varsin tårta med egna ljus? Ska det vara en tårta med ljus tillsammans? En tårta men varsin uppsättning ljus? Och ska man sjunga för bägge samtidigt eller varsin gång och i sådana fall; vem sjunger man för först? Det som var så rätt förra året kan vara tvärfel i år…).

Nåja. Snart fyller mina små gullisar alltså elva och ändå var det som igår de låg nyfödda i sin kuvös, tätt intill varandra med för stora blöjor och fåniga toppluvor. För tidigt födda, lite gula, rätt luddiga av lanugo-fjun, med cpap & monitorer på den ene och extra filt runt den andre.

Resan har varit så lång, och ändå har den ju bara börjat. Vissa ögon-blick har varit så lyckliga att jag önskat att tiden kunnat stanna, andra gånger har oron känts så mörksvart att jag bara velat för-svinna.

Vad mycket vi gjort tillsammans, små bitar som format deras barndom; cyklat trehjuling, stekt pannkakor, gått fram & tillbaka mellan dagis-Konsum-hem, läst oändligt många sagor, övat in snitsen i slalombacken, brottats med galonisar, rest långa flygresor, kollat Bollibompa, läst läxor, byggt legotorn, övat pluttifikationstabell & glosor…

De är mina första barn och i många år trodde jag att de skulle vara mina enda. De har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag är oändligt lycklig & stolt över att få vara deras mamma.

rapport från vildmarken

Småkillarna ringde från lägret; över en sprakig telefonlinje bubblar glädje fram! Skattjakt, paddling, cocosbollar, brännboll, bad, sanning & konsekvens, lägereld, solsken…. Det riktigt lyser om luren när de babblar i munnen på varandra och berättar om sina äventyr!

Jag andas ut och jublar med dem!

liten blir stor

I helgen åkte småkillarna iväg på sitt första läger. Ut i naturen för att brottas med mygg, tälta och sova i sovsäck, träffa nya kamrater och äta frystorkat. Tio dagar ska de vara borta; förhoppningsvis kommer de hem med massa roliga äventyr att berätta om!

Med ens blir lägenheten väldigt tyst. Vet inte hur ofta jag längtar efter tystnaden, men nu plötsligt ringer den i mina öron. Aldrig är man då nöjd! LillStumpan och maken känner också av tystnaden; hon frågar efter brorsorna och han – har han blivit galen? – går och småmuttrar för sig själv.

Samtidigt är det jätteskönt! Vi har skavt så på varandra under våren; blottat alla våra fulaste sidor och tjatat, bråkat & surat så mycket så vi mellan varven glömt bort varandras fina sidor. Nu har vi en chans att pusta ut och faktiskt börja sakna varandra lite. Dessutom får maken och jag lite tid för varandra (LillStumpan känns som ”a piece of cake” i förhållande till att ha alla tre hemma).

Jösses, det är väl bara att börja vänja sig; går det här bra är det väl språkresor, skidresor och *hjälp* Ibizaresor som väntar! Kanske inte riktigt än, men tiden går fortare än man tror. Det var ju bara nyss jag stod utanför BB två små tvåkilosklumpar och undrade vad som var vad…

arkeologi?

Har storstädat killarnas rum.

Kan bara säga en sak – jösses.

En blandning av hot, mutor, utbrott och tjat gör att de då och då gör ett ryck och plockar upp från golvet, bär ut tvätt, tömmer pappers-korgen, stoppar tillbaka böcker i bokhyllan och ibland *kors i taket* dammsuger, men någon riktig storstädning blir aldrig av. Nu när de är bortresta tog jag mig alltså an projektet och…

JÖSSES.

Jag vill inte använda uttrycket ”sanitära olägenheter”, jag har inte heller ringt efter Anticimex, men jag har plockat, torkat, rensat, dammat, kastat, sorterat och muttrat. Mitt i alltihop har jag också facinerats; HUR kan det bli så här...tokskitigt...?

Jag är verkligen inte någon pedant, har också övat rätt ordentligt på att inte tjata FÖR mycket, rummen FÅR gro igen lite grann, men hade jag vetat detta, då hade jag nog dragit i bromsen tidigare.

Hur som helst, nu glänser rummen! Allt är på plats, allt går att hitta (för faktum är; allt HAR en plats – inget är lämnat att flyta runt), det doftar Ajax och nyvädrat – Sköna Hem kan komma när de vill!

Det blir intressant att se om killarna noterar skillnaden när de kommer hem :-)

andre sonen

Skriver jag någonsin något om min andre son? Jag har ju tre barn; två söner och en dotter. Ene sonen har det av naturliga skäl blivit en del om på sistone och dotterns små infall rapporterar jag regelbundet om, men den andre?

Hur som helst; han är en underbar unge!

Utseendemässigt har han fått det bästa från både fars och mors håll – han är en riktig snygging! Eftersom han tränar ett par gånger i veckan har han också lyckats bygga upp lite muskler och en bra hållning – gissa vem som får massa rosa inbjudningskort till tjejkalas?!

Nyfiken och intresserad av det mesta slukar han Kalle Anka, Illustrerad Vetenskap, Kamratposten, Harry Potter, Fem-böckerna och allt däremellan. Han gillar film och kan det mesta om Bond, Snuten i Beverly Hills, Stig Helmer och Karate Kid. Älskar datorn och kommer snart vara familjens nätverkstekniker. Dyrkar sin lillasyster och backar inte ens för att byta blöja (om det inte är bajsblöja, där går gränsen!). Kan steka pannkakor och baka sockerkaka. Det finns inte heller någon som kan berätta fler dåliga vitsar än han – jag lovar!

Rena drömsonen? Jajjemän!

Som mamma vet jag ju också att han börjar grina så fort det handlar om läxor eller sängbäddning. Han har ett fasansfullt morgonhumör, han slarvar med att duscha och kastar smutsiga kläder på de mest konstiga ställen. Han gnäller över sin brorsa och tycker att mamma & pappa är snåla & orättvisa; att ALLA andra får mer och bättre av allt än vad han får. Han är en mästare på att slingra sig ifrån hushållsarbete och att kliva över prylar han själv spritt över lägenheten. Vidare är han lite för intresserad av mammas & pappas egna papper och grejer; kikar gärna på vilka webbsidor vi besöker, läser våra kontoutdrag & lönespecar och tittar i fickor…

Jag är ju personligen inte helt road av att stoppa folk i fack eller av att definiera normalitet, men är man det stoppar man definitivt honom mitt i facket ”normal mellanstadieunge”.

Min förhoppning för honom är att han ska få fortsätta att blomstra! Jag hoppas att varken brorsans bekymmer eller lillsyrrans krav på tid och uppmärksamhet ska stjäla allt fokus från honom. Att han inte ständigt ska känna att han är definierad som någons bror utan att han får eget utrymme att glittra på.

Jag lovar att återkomma till honom lite oftare!

skolfunderingar

Ibland gör de så konstiga saker i pojkarnas skola. Aktiviteter som jag inte begriper mig på och som jag har full förståelse för att pojkarna revolterar emot.

Samtidigt känns det som om jag borde vara lojal med skolan och försöka få killarna att inse finessen i att dansa balett, göra landskap med kottar och läsa frökens favoritböcker.

Det är ett dilemma.

Å ena sidan tycker jag att de bör gilla läget i vissa sammanhang; det här kan vara enda chansen i livet de får att testa balett, ta den för 17 så får du tycka som du vill sen.

Å andra sidan tycker jag att de har rätt att säga ifrån ibland; att det här går för långt. Kravet från mitt håll är att de själva föreslår ett alternativ istället; kanske de kan tänka sig att bygga något med ståltråd och kapsyler istället för med kottar? Eller läsa Spiderwick istället för Teskedsgumman?

Läraren har ju (förhoppningsvis) ett mål med uppgiften och då är det väl viktigt att man får målet förklarat för sig och uppmuntras att hitta sin egen väg dit? Är målet att bygga landskap är det väl lika OK oavsett vilket material man använder? Är målet att använda tallkottar kreativt kanske man kan göra en tallkotteslinga eller en tallkotte-katapult istället för ett landskap? Och beroende på målet med att läsa Teskedsgumman kanske det skulle det vara OK att läsa en annan bok eller att se filmen?

Jag inser att det kan vara knepigt med 25 elever som alla vill anpassa uppgiften efter egen hjärna, men ändå. Någonstans hoppas jag att det är bland annat detta som skolan ska leda till; initiativrikedom, ifrågasättande och ansvar för det egna lärandet,

Själv var jag en snäll flicka som gjorde allt fröken sa´, trots att det gav mig tårar, ont i magen och sömnlösa nätter. Vad jag önskar att någon peppat mig att våga säga ifrån.