liten blir stor

I helgen åkte småkillarna iväg på sitt första läger. Ut i naturen för att brottas med mygg, tälta och sova i sovsäck, träffa nya kamrater och äta frystorkat. Tio dagar ska de vara borta; förhoppningsvis kommer de hem med massa roliga äventyr att berätta om!

Med ens blir lägenheten väldigt tyst. Vet inte hur ofta jag längtar efter tystnaden, men nu plötsligt ringer den i mina öron. Aldrig är man då nöjd! LillStumpan och maken känner också av tystnaden; hon frågar efter brorsorna och han – har han blivit galen? – går och småmuttrar för sig själv.

Samtidigt är det jätteskönt! Vi har skavt så på varandra under våren; blottat alla våra fulaste sidor och tjatat, bråkat & surat så mycket så vi mellan varven glömt bort varandras fina sidor. Nu har vi en chans att pusta ut och faktiskt börja sakna varandra lite. Dessutom får maken och jag lite tid för varandra (LillStumpan känns som ”a piece of cake” i förhållande till att ha alla tre hemma).

Jösses, det är väl bara att börja vänja sig; går det här bra är det väl språkresor, skidresor och *hjälp* Ibizaresor som väntar! Kanske inte riktigt än, men tiden går fortare än man tror. Det var ju bara nyss jag stod utanför BB två små tvåkilosklumpar och undrade vad som var vad…