sommarbarn i stan

Korta ögonblick kommer känslan tillbaka, bekant från tiden innan vuxenlivet och familjen fanns, kärleken till staden!

När sommaren är som allra svettigast, då minns jag plötsligt varför jag älskar allltihop. Sommarstaden har en speciell skönhet; asfalt som svettas, grönska som är mörk & tung, skyltar som berättar om sommarstängning i små affärer, alla turister som letar dalahästar & älgar, öppna fönster som avslöjar prat & musik, människor som kickar av skorna och viftar på tårna medan de avnjuter glass på en park-bänk. Ser sällskap som spelar kubb, uteserveringar som har öppet halva natten, stora REA-skyltar i utplockade affärer, yuppisar som försöker bedriva business as usual, glesa små dagisgrupper under parkens träd, blomvaktande grannar som fumlar med nycklar…

I love it!

Många andra avskyr allt alltihop - bland dem min familj - allt gnäll gör att min glädje ofta grumlats och vi stressats bort härifrån.

Styrd av skollov tvingas vi förlägga långsemestern under sommaren, något som flera år stressat mig ohyggligt. Fick jag själv bestämma skulle jag välja februari eller mars, när allt – både stad och människor – är gråglåmiga. Då skulle jag fly till vita stränder eller höga fjäll. Sommaren skulle jag tillbringa i stan!