mörkaste sidan

Den allra fulaste, mest förbjudna känslan är att vara trött på sina barn. Det som möjligtvis kan vara värre är att vara spytrött på deras svagheter.

Men det är jag.

Sonen som vi kämpat så med under våren. Vi har stretat på:
* för att få skolarbetet att funka
* för att få honom att inse att det är OK att vara annorlunda
* för att få upp honom ur gropen av taskigt självförtroende & misslyckande
* för att som förälder förstå & acceptera hans behov
* för att hålla brorsan vid gott mod
* för att hitta en praktisk lösning med ny skola
* och så vidare och så vidare…

Nu är jag alltså spytrött på honom. Utled på att vränga mig för att få till allt så han ska klara att vara med – inget går liksom av sig själv eller utan anpassning. Vi kan aldrig göra något spontant eller oplanerat. Jag kräks på att ett av symptomen på hans problematik är att han full-ständigt snöar in på en sak och sen pratar ihjäl oss om den. Genomtrött på att tjata om samma saker dag efter dag efter dag. Det går runt i huvudet på mig av att mikrostyra allt. Taggarna vänds mot honom när jag måste försvara alla konstigheter som jag själv inte begriper.

Med brorsan kan man skoja utan att förklara skämtet. Man kan improvisera. Till och med LillStumpan är lättare att ha att göra med, trots att hon är i värsta tvåårstrotsen.

Hur hemskt känns inte det här?