annorlunda
En av mellanstadiegrabbarna är inte som andra. Han har ingen diagnos eller så (än?), men han är annorlunda.
* Han är smart; räknar avancerad matte, klarar engelskan utmärkt och läser felfritt.
*Han tycker skolarbetet är pisstråkigt och gör sina uppgifter i slowmotion eller inte alls.
* Han älskar serier, mangas och Star Wars.
* Han för aldrig dialog utan pratar enbart i monologform; oändliga påhittade berättelser som är hur fantastiska som helst.
* Han förstår inte klockan, varken analoga eller digitala.
* Han har selektiv hörsel, hör på mils avstånd om någon prasslar med en karamellpåse men inte när någon ber honom om något.
* Han har inget sinne för trafiken, man får vakta honom som en tvååring så han inte kliver rakt ut.
* Han har bra motorik, klättrar och åker skidor som en gud.
* Han har svårt med hygienbiten; är ständigt kladdig i ansikte, på händerna och på kläderna.
* Han har svårt att skriva, vänder många bokstäver bak&fram och blandar gemener med versaler.
* Han ritar utan problem avancerade beskrivningar, instruktioner och bruksanvisningar.
* Han har problem med kompisar; blir gärna hackkyckling och förstår inte att barnen skrattar åt honom och inte med honom.
* Han har svårt att klä på sig; tröjan kommer bak&fram och ut&in, gylfen blir inte knäppt och ena strumpan glömmer han hemma.
* Han stammar när han blir ivrig.
* Han är underbart prestigelös.
* Han tror det bästa om alla; aldrig att någon skulle vilja honom något illa. Vilken ”ful gubbe” som helst skulle inte ens behöva vifta med gottpåsen för att sonen skulle gå med.
* Han bygger Lego, Meccano och annat som värsta ingenjör.
* Han leker helst med yngre barn men glömmer att förutsättningarna är olika varpå han ofta skrämmer eller gör dem illa.
* Listan skulle kunna fortsätta och fortsätta och fortsätta...
Vad gör man? Hur hjälper vi honom? Hur kommunicerar man till omgivningen att han inte grejjar vanliga krav? Hur låter vi honom förbli unik men ändå gör honom redo för livet? Gör vi honom en tjänst eller otjänst om vi ”låter honom vara” som han är?
Och sen alla de mörka känslorna; att jag ibland skäms. Vill inte ta med honom i vissa sammanhang. Undrar varför inte han kan ta sig samman och jacka upp sig och vara lite normal.
* Han är smart; räknar avancerad matte, klarar engelskan utmärkt och läser felfritt.
*Han tycker skolarbetet är pisstråkigt och gör sina uppgifter i slowmotion eller inte alls.
* Han älskar serier, mangas och Star Wars.
* Han för aldrig dialog utan pratar enbart i monologform; oändliga påhittade berättelser som är hur fantastiska som helst.
* Han förstår inte klockan, varken analoga eller digitala.
* Han har selektiv hörsel, hör på mils avstånd om någon prasslar med en karamellpåse men inte när någon ber honom om något.
* Han har inget sinne för trafiken, man får vakta honom som en tvååring så han inte kliver rakt ut.
* Han har bra motorik, klättrar och åker skidor som en gud.
* Han har svårt med hygienbiten; är ständigt kladdig i ansikte, på händerna och på kläderna.
* Han har svårt att skriva, vänder många bokstäver bak&fram och blandar gemener med versaler.
* Han ritar utan problem avancerade beskrivningar, instruktioner och bruksanvisningar.
* Han har problem med kompisar; blir gärna hackkyckling och förstår inte att barnen skrattar åt honom och inte med honom.
* Han har svårt att klä på sig; tröjan kommer bak&fram och ut&in, gylfen blir inte knäppt och ena strumpan glömmer han hemma.
* Han stammar när han blir ivrig.
* Han är underbart prestigelös.
* Han tror det bästa om alla; aldrig att någon skulle vilja honom något illa. Vilken ”ful gubbe” som helst skulle inte ens behöva vifta med gottpåsen för att sonen skulle gå med.
* Han bygger Lego, Meccano och annat som värsta ingenjör.
* Han leker helst med yngre barn men glömmer att förutsättningarna är olika varpå han ofta skrämmer eller gör dem illa.
* Listan skulle kunna fortsätta och fortsätta och fortsätta...
Vad gör man? Hur hjälper vi honom? Hur kommunicerar man till omgivningen att han inte grejjar vanliga krav? Hur låter vi honom förbli unik men ändå gör honom redo för livet? Gör vi honom en tjänst eller otjänst om vi ”låter honom vara” som han är?
Och sen alla de mörka känslorna; att jag ibland skäms. Vill inte ta med honom i vissa sammanhang. Undrar varför inte han kan ta sig samman och jacka upp sig och vara lite normal.
Etiketter: sonen g
posted by Runt 40 at 12:48
2 Comments:
Tack för ditt långa, engagerade svar! Jag har inga problem med din besserschmeisser-het (som det faktiskt heter!), tvärt om!
Han går i en liten, trygg skola med personal som han tycker om. Vi har haft ett antal EVK (=elevvårdskonferenser) där diverse lärare, rektor och speciallärare varit med och alla är rörande ense om att det är inget fel på inlärningsförmåga eller kunskaper - det är den sociala sidan som glappar.
Han går hos speciallärare tre gånger i veckan och gör samma sak som sina klasskamrater fast i liten grupp och det funkar jättebra. Han slipper ex-vis matteboken som stressar honom och får räkna samma saker på lösa papper. Personalen är superengagerad!
Men sen, så fort ingen vakar över honom "slår det till" och alla saker jag nämnde i texten slår till.
Och där står vi.
Utan att veta om vi ska skälla, be, hjälpa, avvärja, förbjuda, låta vara...
Det som saknas mest av allt (moderna samhällets gissel) är kanske en mormor eller farfar som skulle orka ta över ibland när vi tar slut. Någon som skulle älska all hans glittrande skönhet utan att behöva ta vardagsfajterna.
neonglitter; det enda man vill är ju att barnen ska bli lyckliga. Det känns dock som hans väg är ovanligt fylld av minor som vi måste lära honom att väja för - hur nu det ska gå till...
Skicka en kommentar
<< Home