struktur

Har nu fått en av nycklarna till vad som skulle kunna öppna upp dörren lite till sonen, nyckeln heter STRUKTUR.

Har fått förklarat för mig att för vissa barn mår oerhört dåligt av den fria, demokratiska modell som väl de flesta använder. Ni vet; alla är involverade i beslut, alla tar eget ansvar osv osv.

Istället för att skapa en skön känsla av delaktighet förvirrar det här till det för vissa människor, vår son är en av dem. Den som inte naturligt har förmågan att bedöma vad som är rimligt och relevant i olika sammanhang blir eget ansvar en jättetyngd att bära; är det här bra? är det här tillräckligt? varför väljer alla att gå ditåt när jag väljer att gå hitåt?
För en sådan person kan det bli en gigantisk befrielse att veta att ”när äggklockan ringer har jag borstat tänderna klart – varken kortare eller längre tid ska jag borsta” eller ”när maten serveras äter jag, SEN kan jag prata (annars glömmer jag bort att äta och sitter med all mat kvar när alla andra är färdiga)”.

Med struktur kan han kanske börja blomma!

Jag tar tacksamt emot nyckeln, men gråter inombords. Det här innebär mikrostyrning från vårt håll. Under pojkarnas småbarnsår var ju hela livet inrutat, som en ren överlevnadsstrategi. Nu, när vi äntligen kunnat börja vara lite flexibla och spontana, då puttas vi tillbaka till ruta ett igen. In i fållan.