tiden flyger
Garvar lite när jag läser gammelmamman skriva om schlagerdamer; hon har onekligen en poäng i detta att de mer och mer förvandlas till AfterDark-stjärnan!
Hur är det med oss andra i den åldern? Kollar mig själv i spegeln men jag är nog mig själv för nära för att kunna komma med objektiva kommentarer. Försökte fråga maken igår men han var högst osamarbetsvillig:
- Du ser ut som du brukar, fast tröttare.
Eller var han inte osamarbetsvillig utan ärlig? Det kanske är så det är; tröttheten har lagt sig som en permanent mask över mitt 27-åriga ansikte och vips blev jag runt 40?
Egentligen är det inte utseendet jag oroar mig över i åldringsprocessen utan snarare att nedräkningen har börjat. Jag är inte längre på väg upp i den klassiska ålderstrappan, utan ner. Klockan tickar dessutom snabbare och snabbare hela tiden; det var ju alldeles nyss jag plockade undran jultramset och snart är det dags för kräfthatten och därefter adventsstaken igen.
Det är så mycket som plötsligt känns bråttom – bråttom – bråttom: ska vi hinna boa in oss och njuta av ett fritidshus måste vi hitta det NU. Ska jag lyckas nypa en ännu bättre tjänst på jobbet måste jag göra det NU, för sen är det dags för pension. Ska vi hinna resa tillsammans med alla barnen måste vi packa väskorna BUMS för snart vill killarna resa på egen hand. Alternativet att göra saker nästa eller nästnästa år känns som risktagande, då kanske krafterna inte finns för det jag vill. Inser att detta är gränsfall till nipprigt, men några korn av sanning finns det i det hela. Ingen rök utan eld.
Tillbaka till schlagerdamerna. Gissar att de utsatts för kraftigt smink, sena kvällar och rökiga miljöer och att detta har sitt pris i fårad läderhy. Kanske kan klassas som yrkesskada?
Hur är det med oss andra i den åldern? Kollar mig själv i spegeln men jag är nog mig själv för nära för att kunna komma med objektiva kommentarer. Försökte fråga maken igår men han var högst osamarbetsvillig:
- Du ser ut som du brukar, fast tröttare.
Eller var han inte osamarbetsvillig utan ärlig? Det kanske är så det är; tröttheten har lagt sig som en permanent mask över mitt 27-åriga ansikte och vips blev jag runt 40?
Egentligen är det inte utseendet jag oroar mig över i åldringsprocessen utan snarare att nedräkningen har börjat. Jag är inte längre på väg upp i den klassiska ålderstrappan, utan ner. Klockan tickar dessutom snabbare och snabbare hela tiden; det var ju alldeles nyss jag plockade undran jultramset och snart är det dags för kräfthatten och därefter adventsstaken igen.
Det är så mycket som plötsligt känns bråttom – bråttom – bråttom: ska vi hinna boa in oss och njuta av ett fritidshus måste vi hitta det NU. Ska jag lyckas nypa en ännu bättre tjänst på jobbet måste jag göra det NU, för sen är det dags för pension. Ska vi hinna resa tillsammans med alla barnen måste vi packa väskorna BUMS för snart vill killarna resa på egen hand. Alternativet att göra saker nästa eller nästnästa år känns som risktagande, då kanske krafterna inte finns för det jag vill. Inser att detta är gränsfall till nipprigt, men några korn av sanning finns det i det hela. Ingen rök utan eld.
Tillbaka till schlagerdamerna. Gissar att de utsatts för kraftigt smink, sena kvällar och rökiga miljöer och att detta har sitt pris i fårad läderhy. Kanske kan klassas som yrkesskada?
Etiketter: vardag
posted by Runt 40 at 08:15
3 Comments:
Jag undrar är den här trötta hinnan någonsin kommer att försvinna..?
Har alltid fått höra att jag ser yngre ut än vad jag är. Nu börjar dock antalet "yngre" år sjunka. När jag var 35 trodde folk att jag var tio år yngre. Nu är jag snart 45 och tio år har helt plötsligt blivit 4-5 år istället... Men i bättre stunder händer det faktiskt att jag fortfarande får den där tioårskomplimangen. Om jag betalar för det... :-)
biggis, kanske de 5-6 åren du inte får längre beror på Körsbärsblomman?! Väl använda år tycker jag då!
Skicka en kommentar
<< Home