sjal
Ibland längtar jag tillbaka till när LillStumpan var ytte-pytte-liten. Vi hade en gosig grej ihop; jag bar henne i sjal.
Det kom ju en jättevåg av artiklar, reportage och uppmärksamhet runt sjalar under sommaren 2005, men för en gångs skull var jag före trenden. LillStumpan föddes vintern 2003/2004 och då (det låter som det var hundra år sedan!) betraktades sjalbärande som udda, hippie-aktigt och märkligt. Tack och lov lyckades jag bortse från stirrandet och kommentarerna och bar min dotter nära, nära.
Vagnen stod i hallen och dammade medan LillStumpan erövrade världen tätt intill mig. Oftast var hon glad och intresserad; i timmar kunde hon sitta tryggt och iaktta allt ifrån storebrorsornas tränings-pass till mathandlande på Konsum till långa promenader. Ibland blev hon trött och då kurade hon ihop sig mot mig och somnade. Hungrig? Då ammade hon i lugn och ro därunder!
LillStumpan hejdade oss aldrig från något, hon kunde alltig hänga med utan att vi behövde bekymra oss över sovtider, mattider eller vagnanpassade ställen!
Tungt? Nej! Som nyfödd vägde hon ju mindre än gravidmagen och allt eftersom hon växte blev jag starkare. Min rygg och min hållning har aldrig varit så bra som då!
Numera, som ivrig tvååring har hon raska ben som bär henne dit hon vill och det är sällan hon är intresserad av att ”åka sjal”. Men idag, lite snorig och lite febrig, då minsann; idag har vi sjalat igen!
Det kom ju en jättevåg av artiklar, reportage och uppmärksamhet runt sjalar under sommaren 2005, men för en gångs skull var jag före trenden. LillStumpan föddes vintern 2003/2004 och då (det låter som det var hundra år sedan!) betraktades sjalbärande som udda, hippie-aktigt och märkligt. Tack och lov lyckades jag bortse från stirrandet och kommentarerna och bar min dotter nära, nära.
Vagnen stod i hallen och dammade medan LillStumpan erövrade världen tätt intill mig. Oftast var hon glad och intresserad; i timmar kunde hon sitta tryggt och iaktta allt ifrån storebrorsornas tränings-pass till mathandlande på Konsum till långa promenader. Ibland blev hon trött och då kurade hon ihop sig mot mig och somnade. Hungrig? Då ammade hon i lugn och ro därunder!
LillStumpan hejdade oss aldrig från något, hon kunde alltig hänga med utan att vi behövde bekymra oss över sovtider, mattider eller vagnanpassade ställen!
Tungt? Nej! Som nyfödd vägde hon ju mindre än gravidmagen och allt eftersom hon växte blev jag starkare. Min rygg och min hållning har aldrig varit så bra som då!
Numera, som ivrig tvååring har hon raska ben som bär henne dit hon vill och det är sällan hon är intresserad av att ”åka sjal”. Men idag, lite snorig och lite febrig, då minsann; idag har vi sjalat igen!
Etiketter: LillStumpan
posted by Runt 40 at 13:25
4 Comments:
Hmm - jag har ju mer än 180 cm att fördela sjalen över...
Använd de vackra tygerna till annat (vad har du för några förresten?); jag funderar på att slakta en och göra överkast till LillStumpans växasäng, om jag har hjärta till det!
Har du inte ringen för högt upp då? Flytta ner den en bit! Och se till att sprida ut tyget överdrivet mycket över axeln innan du monterar bebis!
Hur gammal är hon förresten nu, lillasyster?
Pucko-nån som luras!
Sjalandet har ju förstås en baksida...att det måste ta slut en vacker dag. Man borde uppfinna ett stopp-och-väx-piller, så att man får sjala i all evighet. Fast vem vet vilka men våra sjalbarn kommer att få. Tänk sjuttonåringen som kommer hem om vill "åka sjal" när han/hon blivit hjärtekrossad...
Bäst att skaffa flera barn.
Länge leve sjalen!
/Buscilla
Skicka en kommentar
<< Home