kommunikation

Somliga anser att det är svårt att prata med mig. Att jag kommunicerar dåligt.

Jag anklagas för att vara luddig, blanda stort och smått, inte hålla tråden… Jag anklagas också för att ha elakt kroppsspråk, vilket nästan är ännu värre. Det är inte i jobbsammanhang de här åsikterna kommer fram, utan i den närmaste, privata sfären.

Jag undrar; vem har rätt att vara domare över vad som är bra och dålig kommunikation? Ansvaret måste väl ligga hos alla inblandade; den som talar ska uttrycka sig så att mottagaren har en rimlig chans att begripa, mottagaren ska lyssna efter innehåll och inte märka ord. Väl? It takes two to tango.

Nåväl. Om det nu ÄR så att jag kommunicerar dåligt, är inte det ett handikapp som jag bör få hjälp att hantera? Skulle det inte då kunna vara OK att jag till exempel får lämna fram mina åsikter på ett papper eftersom jag har lättare att formulera mig klart och tydligt i skrift, helst i punktform. Eller anses det som FUSK? Att jag kommer undan för lätt? Det blir ju onekligen så att dialogen blir långsammare, men å andra sidan kanske det just är snabbheten i pratet som handikappar mig?

Är det också så att människor som bara haft muntlig kommunikation med mig uppfattar mig på ett helt annat sätt än folk som bara haft skriftlig kommunikation med mig? Och de som haft bägge typerna av kontakt, tycker de att jag är helt skev?