tankar runt träning

Jag tror ju på att fysisk aktivitet i lagom doser gör underverk inte bara för kroppen utan också för själen. Det finns hyllmeter skrivet om detta så jag behöver nog inte gå in på några argument där.

Jag tror också att människor som ligger på gränsen mellan barn och ungdom, tweenies finns det visst finns något begrepp som heter, behöver träning om möjligt ännu mer. Målet för dem får inte vara att pressa sig till några rekord, utan snarare att lära känna sin kropp och våga lita på den när pubertetens hormonstormar hugger tag i. När armarna plötsligt växer till gorilla-proportioner över en natt, när växtvärken bränner i ben och när det plötsligt börjar komma hår på de mest konstiga ställen – då tror jag det är skönt att veta att man vågar lita på sin balans, att man är bekväm med armarnas styrka och benens förmåga att springa. Jag tror det underlättar.

Av den här anledningen gör jag allt utom hotar och tvingar för att få mellanstadiekillarna att komma iväg på sina aktiviteter. Ene killen har köpt idén; han traskar gladeligen iväg och kommer oftast hem med muntra rapporter om svett, armhävningar och kullerbyttor. Den andre, min älskade uddafågel, hade förmodligen blivit sittande i soffhörnan med Kalle Anka om jag inte puffat, mutat, entusiasmerat, peppat och verkligen SÅLT IN konceptet. Nu kör han och tycker oftast det är kul när han väl kommer igång.

Gissa att jag blev förvånad igår när han, helt självmant, frågade om han fick följa med mig på mitt träningspass! Han hade klarat av sitt eget pass och tyckte det var så kul så han ville fortsätta! Kollade med tränaren (vi tränar samma sport och har samme tränare!) som hälsade sonen varmt välkommen under förutsättning att det inte fick förekomma något trams. Heligt löfte och sen körde vi – det gick JÄTTEBRA!

Det värmde i mammahjärtat!