tre veckor senare

I början av juni skrev jag ett inlägg om allt jag oroade mig för; stora, tunga grejer summerade på några rader.

Kanske jag har en tendens att ta ut sorgerna i förskott för nu har allt verkligen ljusnat. Vill inte säga att det inte finns moln kvar på himlen, men det mörkgrå har verkligen spruckit upp och låtit solen gnistra fram!

* Sommaren – den har alla chanser att bli den bästa på flera år! Några aktiviteter finns inbokade för storkillarna, i övrigt är det lugnet på landet (hör vad det klingar vackert: PÅ LANDET, VÅRT LAND!) som gäller.
* Huset – det blev vårt! För en överkomlig summa efter noggrann inspektion av besiktningsman så känns det som att varken ekonomin eller hantverkarinsatser kommer att tynga oss, istället kommer vi få vårt efterlängtade andningshål.
* Uppsägningarna på jobbet – nu är det klart och jag är inte en av dem som behöver gå. Tackar ödmjukt och jobbar vidare.
* Fulheten. Man ser ut som man gör. Nu har jag fått lite sol i ansiktet, filat lite på fötterna och haft håret i inpackning – SÅ illa är det inte. Väl?!

Det som jag/vi måste komma vidare med nu är makens sinnelag, han är deppig och låg. Tycker dock att alla de här positiva sakerna ovan påverkat även honom och hoppas nu på en god spiral, att han ska dras med av allt det ljusa runt omkring honom. Dessutom har jag nu större krafter att stötta honom.

Summa summarum; the future is so bright, I got to wear shades.