oro
Jag har en stor klump i magen, det är så mycket jag oroar mig över;
* Sommaren – hur i HELVETE ska vi sy ihop sommaren så den inte bara blir en transportsträcka till hösten?
* Maken som är så ledsen och uppgiven. Jag orkar dessvärre inte bära hans bördor. Istället för att stötta varandra tär vi på varandra.
* Huset; ska vi verkligen ge oss på ett sån´t projekt när både maken och jag är så sköra?
* Uppsägningarna här på jobbet.
Nu vet jag hur de går till; plötsligt kommer någon och knackar på dörren och ber en komma med på ”samtal hos chefen”. Flera av mina närmaste kollegor har fått påhälsning och jag sitter på nålar hela tiden.
* Fulheten. Jag känner mig så FUL, ful innifrån och ut. Tittar i spegeln och ser en vålnad.
Sen är jag naturligtvis oerhört tacksam för ett antal saker, framför allt att sonens skolgång ordnat sig och att vi alla är friska.
Det förtar dock inte känslan av att det är något som är monumentalt fel och att allt kommer att krascha snart.
* Sommaren – hur i HELVETE ska vi sy ihop sommaren så den inte bara blir en transportsträcka till hösten?
* Maken som är så ledsen och uppgiven. Jag orkar dessvärre inte bära hans bördor. Istället för att stötta varandra tär vi på varandra.
* Huset; ska vi verkligen ge oss på ett sån´t projekt när både maken och jag är så sköra?
* Uppsägningarna här på jobbet.
Nu vet jag hur de går till; plötsligt kommer någon och knackar på dörren och ber en komma med på ”samtal hos chefen”. Flera av mina närmaste kollegor har fått påhälsning och jag sitter på nålar hela tiden.
* Fulheten. Jag känner mig så FUL, ful innifrån och ut. Tittar i spegeln och ser en vålnad.
Sen är jag naturligtvis oerhört tacksam för ett antal saker, framför allt att sonens skolgång ordnat sig och att vi alla är friska.
Det förtar dock inte känslan av att det är något som är monumentalt fel och att allt kommer att krascha snart.
Etiketter: bara jag
posted by Runt 40 at 12:32
1 Comments:
Vänta någon vecka. Så där tills mensen gett med sig. Lovar att det känns annorlunda då. Det tog mig år att förstå att min ångest alltid kom två dagar innan mens. Bara då. Men då var/är det rejält också. Precis som du beskriver. Nu har jag lärt mig att jag måste vila, måste få rå om mig själv, läsa bok och äta choklad. PÅ så sätt lyckas mer eller mindre möta den där känslan och smula sönder den. Jag brukar be mig själv vänta ett par dagar med att bryta ihop. Lika fort som det kommer försvinner det igen.
Skicka en kommentar
<< Home