klockan

Redan när jag började dejta mannen som senare skulle bli min make konstaterade jag att han hade läcker klocka.

Vanligtvis lägger jag inte märke till sådant; klockor, skor, smycken, slipsar – jag noterar sällan för jag är helt enkelt inte speciellt intresserad.

Det var alltså något speciellt med den här klockan eftersom den väckte mitt intresse. Han hade fått den på sin 18-årsdag och därefter burit den mer eller mindre hela tiden. Den hade fått vissa repor & skråmor men de var mer som spår av händelser istället för skador. Den var inte glittrig eller prålig utan enkel & elegant och samtidigt tung och liksom massiv. Väldigt manlig.

Någon sen natt på väg hem efter en krogrunda lovade han mig en likadan på min 40årsdag. En exakt likadan fast dammodellen förståss. Det var aldrig frågan om ifall vi fortfarande skulle hänga ihop då, det var en så´n där natt då allt var självklart…

Hur som helst; åren har gått och vi är gifta och har alla våra barn. Vissa år har varit skumpiga och vissa soliga, men det är fortfarande han och jag – i nöd och lust.

Mellan varven har vi skojat om löftet, typ att ”du blir inte av med mig förrän tidigast 2007 när jag fått min klocka” eller ”är det inte dags att sälja din så du har råd med min nu när jag snart fyller?”.

Snick-snack på tramsnivå.

Men i år så fyller jag ju 40. Och maken hade inte glömt sitt löfte. Han undrade om det var viktigt för mig att det blev exakt på dagen, han ville hellre infria löftet på våren. Så sedan några månader har jag alltså en tok-fin klocka på min arm!

Tack älskling!