att berätta

Det har ju kommit till den punkt då det blivit dags att börja tala klartext med sonen också. Att han har rätt att få veta att det faktiskt ÄR något som är speciellt med honom, att hans klockor inte ringer på samma sätt som våra alla gånger.

Men hur gör man det? Vad säger man?

Ville inte använda ord som onormal eller sjuk, utan hellre speciell.

Som på beställning kom en intervju med Madonna på TV på lördags. Hon talade bland annat om hur hon känt sig annorlunda som liten, hur hon ofta gjort tvärt emot alla andra, hur jobbigt det varit och att andra ofta tittat snett på henne. Vidare berättade hon att hon ändå var glad att hon fått den här erfarenheten och att det nog bland annat varit den som tagit henne så långt.

Tog upp tråden med sonen på söndagen, frågade honom vad han tyckt om det Madonna sagt. Utan att tveka svarade han att:
- Det är PRECIS så jag känner mig!

Med den utgångspunkten hade vi ett jättebra samtal om att hans situation; att han har något speciellt som vi kan hjälpas åt att ta fram så han kommer att börja glittra, inte som Madonna utan på ett helt eget sätt! Berättade att det kommer att bli slitigt och svårt på många sätt men inte värre än att vi klarar det om vi hjälps åt.

Berättade också att vi kommer ta hjälp av andra vuxna som är duktiga på att hjälpa barn att hitta rätt och att mamma och pappa ska få hjälp för att bli bästa sortens föräldrar till just honom. Han tyckte det lät bra!

På kvällen hittade jag en liten kille som med CD-spelaren på låg volym lyssnade på ”La Isla Bonita” och ”Like a prayer”. Killen såg gladare ut än på länge!