åldersnoja

Inte för inte heter min blogg ”runt 40”; det här med att "fylla jämt" igen har framkallat en patetisk åldersfixering.

Jag kollar på alla; vill veta hur gamla de ÄR och funderar sen på hur gamla de SER UT att vara. Stämmer det? Sen funderar jag på hur mycket de hunnit med, var de står i livet, om de verkar nöjda, om det finns åldersrelaterade skelett i garderoben osv osv.

Naturligtvis dissekerar jag mitt eget liv också: hur ser jag ut? Vad har jag hunnit med? Är det någon chans jag missat? Har mina val varit rätt? Kommer tiden räcka för det jag vill göra? Vet jag vad jag vill göra så jag inte satsar på fel häst?

Stämmer det att jag står högst upp på ålderspyramiden just nu? Att nu börjar vandringen neråt? Är det för sent för en del saker nu?

Rent kroppsligt känner jag ju att det börjar knarra och knaka i fogarna; jag skuttar inte ur sängen på morgnarna, jag sätter mig först och ställer mig sen. Jag är försiktig när jag kliver ur duschen; vill inte halka. Känner att jag på träningen är i en annan – trögare – division än mina träningskamrater som är runt 20 (tycker de i sitt stilla sinne att jag är pinsam som håller på när jag ändå är chanslös jämfört med dem?).

Jag är också rädd på ett annat sätt än tidigare. Rädd som en tant. Jag, som förr helt obekymrat vandrat omkring i storstadsnatten, är nu skrajsen för att åka tunnelbana efter nio. Jag är rädd att ge mig ut på resa med mina barn, vad finns det för ställen kvar som varken har terrorhot eller smittsamma sjukdomar? För tjugo år sedan skrattade jag när jag gick ombord det rangliga planet till Moskva. Jag är rädd för att mina barn inte ska klara sig; att de inte ska få vara friska, inte klara sin utbildning, inte få bostad och jobb. Phu. Kan jaga upp mig hur mycket som helst.

Många vackra, starka kvinnor säger att livet börjar efter fyrtio. Jag skulle behöva en mentor som håller mig i handen och visar mig det.