checkar ut

Nu hänger jag in office-outfiten i garderoben, drar på mig tomte-skägget och checkar ut för i år.

Återkommer tillsammans med vardagen i början av januari nästa år, tiden fram till dess ska jag ägna mig åt min familj, några få kära vänner och åt mig själv.

Är inte redo att sammanfatta året riktigt än, men ett konstaterande är solklart: jag känner att jag fått några riktig trevliga, kloka bekantskaper ute i bloggosfären! Ni vet nog vilka ni är och jag är SÅ glad att ni finns; att jag får kika in på era bloggar och dela er vardag, att ni bryr er om mina upp- och nergångar och att jag kan få så välbehövliga tips om både mode, trender & heminredning. Kram till er!

tack

Jag avskyr dem som säger att ”när jag gjort karriär och rest och tjänat… då ska jag skaffa barn”. Barn är inget man skaffar, de är gåvor man inte får ta för givet.

Både pojkarna och dottern har blivit till utan vånda, utan problem. För detta är jag oerhört tacksam. Alldeles i min närhet har jag vänner som kämpat med sprutor, prover, rör & temperaturer, i deras ögon har jag sett desperationen över att liv inte velat fastna och växa.

Dessa rader vill jag ha som förord till den tänkvärda text manon skrev för ett par dagar sen, läs här!

julefrid

Någon gång för hundra år sedan trodde jag att jag skulle bli den eviga ungkarlen, fira jul på internationella hotell långt bort på andra sidan världen och dricka paraplydrinkar istället för glögg. Det var väldigt nära att det blev så.

Efter några år i bilda-familj-och-skaffa-anständigt-boende-och-hyggligt-jobb-svängen var jag istället övertygad om att jag skulle bli en varannan-juls-mamma – hela kärnfamiljspuzzlet verkade omöjligt att hålla ihop. Det var ohyggligt nära att det blev så.

Sen kom några svajiga år men nu verkar det äntligen som att vi står på stadig mark. Det är maken och jag och våra tre fantastiska barn. Vi hör ihop.

Och här sitter jag och slår julklappar till dem – min fina familj. På torsdag packar vi bilen och far iväg till landet, där ska vi fira just en sån jul som vi vill ha; inget onödigt jox utan bara det allra bästa.

Jag är så oerhört tacksam för att det blev så här och inte på något annat sätt.

till frisören

Avdelningen för världsliga saker presenterar helgens aktivitet; besök hos frisören. Det är alltså inte sönerna som ska snaggas eller dotterns frisyr som ska trimmas till utan mamman – moi – som ska friseras.

Jag klipper mig alltför sällan, håret lixom bara hänger med och växer och växer och eftersom det är långt gör det ju ingen större skillnad om det klipps eller ej. Jag ser likadan ut plus/minus en decimeter. Men mellan varven bör man nog ändå fräscha till topparna (sägs det) och nu är det alltså dags!

Men nu har tanken slagit mig; jag SKULLE ju faktiskt kunna byta frisyr! Klippa lite lugg, korta av till axellängd, köra lite etapper eller nå´t? Väl?!

Tanken känns helt crazy (förstår ni, det behövs inte mycket för att jag ska känna mig urspårad)! Frågade maken som fick det där tomma i blicken ”jag älskar dig hur du än ser ut”. Inget engagemang där, inte. Sonen b försöker projicera sin dröm om afroburr på mig – nej tack. Sonen g tycker att jag är fin som jag är – tack älskling! Dottern hejjar på Pippilotta-tofsar – det skulle allt se ut :-)

Kanske frisören ska få fria händer? Hon känner mig sen länge och vet att blir det tuppkam eller nå´n pretto-stajl som behöver fön & tång så blir det MISSNÖJD KUND och det vill hon ju inte ha.

Tanken är inte dum!
Det är VERKLIGEN ingen dum idé; jag kan lägga fram mina tankar till henne, slå mig ner och blunda! Eftersom jag inte testat förut får man väl bedöma att det är 50/50 att jag blir jättesnygg jämfört med att jag blir tokful?
Risken finns dock att jag fegar ur och ber henne kapa som hon brukar…


Är det inte meningen att man ska ha koll på sitt hår när man är 40?!

tv-tips

Gårdagens bästa TV-program var ”Världens modernaste land”.

Jag är fascinerad av den diskussion frågor som programserien handlar om; mentalitet utifrån nationalitet, positiva och negativa värderingar av vissa fenomen osv osv. Det roar mig att försöka få ihop ekvationer som att svenskar är kända för sin frigjordhet samtidigt som vi anses blyga & tillbakadragna. Hur hänger det ihop?

Sonen g tittade storögt en stund, sen verkade det som om han inte orkade ta in mer, kortslutningen nästan lyste ur ögonen på honom. I hans värld är alla individer; det finns inga kategoriseringar för att hålla ihop/isär folk. Han umgås lika gärna med pojkar som med flickor, med äldre som med yngre – det väsentliga för honom är det man umgås runt. Vill han spela boll värderar han det inte som bättre eller sämre om han gör det själv, tillsammans med en hund eller tillsammans med Zlatan. Cool – eller hur?!

På SvTs hemsida finns också en test på hur pass lagom man är; svara på trettio frågor och *vips* så får du veta! En av frågorna handlar just om ordet lagom – är det positivt eller negativt? Om testet ger svaret att man är 85% lagom (det var vad jag fick) – är det bra eller pinsamt Svensson? Man vill ju vara unik? Väl?!

Ser fram emot nästa vecka som handlar om mat & traditioner och ännu mer för programmet därpå som har rubrik ”Hej, det är från Försäkringskassan”!

lucia

Trevliga sammankomster är verkligen inte min specialitet, det blir glasklart en dag som denna.

Lusse på dagis;
* tio-tolv utklädda barn mellan ett och två år gamla
* mammor & pappor & syskon (och i vissa fall även mormor/farmor/fastrar) till varje unge
* fröknar som försöker skapa stämning
* levande ljus på lagom höjd att fjutta eld på mammornas hår
* fotoblixtrar som lyser upp lokalen som värsta krigsskådeplats
* glitter som sticks
* någon som spiller saft över farmors klänning
* 2/3 av alla ungar grinar
* ALLA småsyskon ylar
* presenter som ska överlämnas med långa, tillhörande tacktal
* halvskum mysbelysning som gör att ingen ser något förutom sin egen unge

För mig är detta ett skräckscenario men det verkar som om alla andra tycker det är hur trevligt som helst.

LillStumpan var en av de få ungar som inte bröt ihop – hon stod rakryggad och sjöng sina sånger trots kaoset runt ikring och mammas & pappas alltmer ansträngda leenden.

Jösses.

Men nu är DET avklarat, nu väntar eftermiddagens övning med i brorsan b´s skola. Tack & lov har brorsan g´s skola inget där föräldrar förväntas delta, där fokuserar man på att barnen ska få en stämningsfull upplevelse – föräldrar är välkomna vid annat tillfälle. Me like brorsan g´s skola!

bok

Läser en bok skriven av en kvinna som har samma diagnos som vår g. Jag orkar bara med en bit i taget, den är så intensiv och orden borrar sig rätt in, men ett par sidor i taget kommer jag vidare.

Jämförelsevis kan jag konstatera att g bara har ”en släng” av det hela medan hon fått en rejäl dos. Det är mycket som skiljer författaren från vår pojke, samtidigt finns det också slående likheter.

Några exempel:
Hon beskriver detaljerat sin fascination för böjar, formen ”böjd” är för henne något helt speciellt och hon kan knappt hålla sig från att fingra på böjda dörrhandtag, böjda armstöd och annat. Insiktsfullt beskriver hon hur hon teoretiskt förstår att andra inte ser hennes mönster; samtidigt är det så SJÄLVKLART för henne själv hur ex-vis dörr-handtaget och armstödet hänger ihop.

Ett avsnitt handlar om hur de stora pojkarna i skolan slog henne varje rast och varför hon faktiskt kunde finna sig i detta. För henne var skolan en stor röra och i denna regelbundet återkommande misshandel fanns det i alla fal en regel; den kom som på beställning varje dag och då kändes det som en trygghet bland allt som var oregelbundet.

Ett återkommande ämne är skillnaden mellan detaljer och helhet. Hennes perspektiv totalt avviker från normen som väl oftast ligger någonstans mitt emellan; de flesta av oss ser några detaljer och en bit av helheten. Hennes värld framstår som tvådelad; ena hälften är massa minimala detajer, andra hälften något som är långt över helikopterperspektiv och mellan dessa världar ingen länk.

Nu har jag allså inte kommit mer än halva boken än, bitvis är den väldigt tragisk och tung. Andra delar är oerhört upplyftande – vilket fascinerande samhälle vi lever i om man ser den med andra glasögon på.

För mig ger boken ytterligare en liten inblick i g´s värld.

utvecklingssamtal med g

Vet inte hur många sådana samtal jag varit på under årens lopp; ett per termin sedan dagistiden – det borde gå lätt att räkna fram. Under skolåren duggade de tätare och när de vanliga utvecklingssamtalen inte räckte till blev det rektorssamtal och elevvårdskonferenser och det ena med det andra…

Alla har de avlöpt på samma vis; G är trevlig, begåvad och kreativ MEN… Allt eftersom har minutrarna som ägnats åt hans positiva sidor blivit allt färre och tiden som fokuserat på hans andra sidor blivit allt längre. Vissa samtal har jag sprungit ifrån för att ingen skulle hinna se mina tårar…

Men nu var det inte det som det här gällde;

Veckans samtal hölls med de nya lärarna i skolan han går i sedan höstens terminsstart. Vi har självklart haft regelbunden kontakt under terminen och också setts ett par gånger för att styrsla upp inriktningen, men nu var det alltså dags för det första RIKTIGA utvecklingssamtalet där lärare, elev och föräldrar gemensamt stämmer av att man har samma syn och mål.

Tack vare det arbetssätt som de här lärarna har var sonen väl förberedd och införstådd i vad som skulle hända och vad som skulle sägas. Sonen var ko-lugn.

Av gammal vana – ovana? – var jag på helspänn men det vändes snart; för första gången på länge jag inte behövde försvara & förklara utan kunde sitta och känna mig stolt och glad över vår pojke! Här är det några som ser hans begåvning, hans färdigheter och hans humor! Invävt i det hela fanns naturligtvis ett antal områden där det finns utvecklingsmöjligheter; de ska byta arbetsmaterial i svenska för att skrivningen ska bli bättre, de ska börja använda datorn på ett lite annorlunda sätt osv osv. Men ingenstans – INGENSTANS – fanns det omöjligheter eller oöverstigliga problem.

I den här skolan och klassen ser man annorlunda-het som en tillgång. Visst, vissa saker funkar inget bra men det mest för att normen dikterar ganska stränga regler på hur man får och inte får vara. Inom gränserna för ”normal” finns inte mycket utrymme – faktum är att rätt många av oss inte är normala på ett eller annat vis. I fler och fler sammanhang väljer man också att inte använda ordet ”onormal” utan istället ordet ”atypisk” och det öppnar ganska många dörrar – för mig blir detta applicerbart inte bara på sonen utan på mycket annat också.

Det är väldigt upplyftande att träffa människor – som sonens lärare – som inte bara pratar om det atypiska utan också lever med det och tror på det.

Sammanfattningsvis: Nu har jag kraft att gå ett par mil till!

röra i väskan

Min handväska är en röra.

Alla andra glider omkring med nätta små saker som mirakulöst ändå rymmer allt; de kan med lätthet trolla fram allt mellan halstabletter i olika smaker till extra nylonstrumpor. Ser inte minsta fummel när mobilen ska fiskas upp, aldrig någon tvekan när nycklarna ska fram.

Jag har en mellanstor väska som ska kunna rymma det nödvändigaste men inte tillåter mig att släpa omkring på jättelass. Några fack finns, men inga som faller sig naturliga för mig – allt hamnar istället hipp som happ och aldrig på det ställe de låg förra gången. Livsviktiga saker ligger jämte ren skit. Dessutom bosätter sig ett antal uddasaker där – en ensam strumpa som jag räddat på dagis, ett läppglans jag sällan kommer ihåg att använda, en enkät jag lovat fylla i (oj – skulle varit inlämnad i oktober?), solglasögon fast solen inte lyst på flera månader, pennor av varierad kvalitet… Och så finns förståss telefonen, mp3n och ibland den lilla handdatorn som jobbet tycker jag ska ha istället för kalender (kalendern som för övrigt alltid blir kvar på skrivbordet). En eller annan laddare med lång sladd brukar ringla runt i botten på väskan, det bidrar inte heller direkt till någon vidare ordning. Runt 150 kronor i mynt skramlar tillsammans med halvöppna tuggummi-paket i botten.

Väskan är som en riktig amerikanskt trashig junkyard.

Ibland rensar jag upp, städar ur och lovar mig själv att det aldrig, ALDRIG mer ska blir så här. Två veckor senare är jag tillbaka i röran.

Det som är lite intressant är att det här är så okaraktäristiskt för mig – jag har faktiskt hygglig ordning på det mesta utom just detta. Varför blir det så? Och kanske är det onödigt att lägga energi på att räta upp den delen också – väskan kanske ska få vara rörig?

klappar

Jag må släpa efter vad det gäller adventspynt, men på julklapps-fronten ligger jag bra till! Har ett bra tag haft en lapp i handväskan där jag klottrat ner idéer och nu har dessa börjat omsättas till verklighet och små högar börjar ta form.

Först av allt; vi snackar SMÅ högar. Jag tycker det är äckligt med presentberg värda en halv månadslön till varje unge, så mycket grejer att de inte ser skogen för alla träd… Nej, några väl valda klappar – det är min melodi. Sen piggar jag gärna upp en trist tisdag i mars med en skoj överraskning – något som bara hade försvunnit i röran på julafton kan verkligen komma till sin rätt då istället!

Åter till klapparna; vi lirar ju i två olika ligor med barnen – elvaåriga killar och en snart treårig tjej. Killarna är för stora för leksaker och är mer intresserade av dataspel, vissa böcker (typ Guinness Rekordbok) och DVD-filmer. LillStumpan har inte fattat det här med paket, jag tror att julklapparna betyder mindre för henne än granen, ljusen och dofterna. Några små dockkläder och en Nicke Nyfiken-film finns i hennes hög.

Några mjuka paket har vi också – till killarna blir det pyjamasar (det är hopplöst att hitta något utan hemska tryck men inte gubbigt) och några fleecejackor som är som pappas coola jacka. Till LillStumpan blir det en mys-pys-plysch-overall med favoritBamse på.

Låter det trist?

Själv må jag säga att jag känner mig väldigt nöjd och jag tror faktiskt att ungarna kommer bli glada med!

liten blir stor, kärlek & oro

Kollade på småkillarna när de sov igår och tänkte stillsamt att det nog är dags att börja kalla dem storkillar istället.

Mammas små kycklingar; de är inga bebisar eller småungar längre. De är ungdomar med oproportionerligt långa armar och ben, svetten luktar inte längre baby utan mer sur-fjortis, håret är inte mjukfjunigt utan kalufsigt, hullet har ersatts av muskler & senor.

Vart har alla år tagit vägen?

Lika orolig för dem idag som igår. Oro - det är ingen som säger det rakt ut, men - som mamma är man orolig från den dagen då stickan visar två streck till den dag man dör. Orolig för missfall, för graviditets-skador, för förlossningen, för plötslig spädbarnsdöd, för att de är sena i utvecklingen, för att lämna dem på dagis, för att de inte ska ha kompisar, för att de inte ska klara skolan, för att de ska slå sig på allt hårt & kantigt, för alla onda människor, för trafiken…

Ser ingen ljusning i oron; nu lurar alkohol & droger, sena utekvällar, mobbing, arbets- och bostadsbrist och Gud vete allt.

Men man lär sig leva med den, oron alltså.

När jag ser dem sova tänker jag tankarna ut; hur mycket jag älskar dem, hur jag gör allt jag kan för att hjälpa dem att hitta sina egna vägar, hur jag ibland sviker dem genom att vara snäsig & otålig.

När jag står där och tittar tror jag att de känner hur oändligt mycket jag älskar dem. Jag hoppas att de känner det också när de är vakna; i vardagen mellan läxläsning, tvätthögar, köttbullar och annat brus…

kalender

Hur bakom flötet får man vara?

Jag har MISSAT det här med att det faktiskt är första december idag och att alla barnen förväntas ha en – MINST en – kalender att pilla upp luckan på. Eftersom killarna inte tjatat och LillStumpan inte har koll så har det hela fallit bort.

Men nu känns det lite tomt. Det SKA liksom hänga en kalender från scouterna i köksfönstret; en kalender med samma gammeldags bilder i luckorna från år till år…

Ikväll är det jag som traskar ner i källaren och hämtar upp lådan med stjärnor och ljusstakar – någon ordning får det vara.