flytt

Om man kan vika ihop en flyttkartong utan att tveka över vilken flik som ska fällas först för att kartongen ska bli stabil – då har man förmodligen flyttat alldeles för ofta.

Tack och lov är det inte mitt hem som ska flyttas nu utan bara mitt kontorsrum. Hur många gånger har jag inte gjord detta sedan jag började här på företaget? Vågar inte räkna.

Jag ska från den ena lilla beiga modulen till en aningen större men fortfarande lika beige modul i andra änden av korridoren. Tycker egentligen att det inte borde vara nödvändigt att plocka ned allt i lådor, men inser att det nog blir lättare i alla fall; tjocka pärmar med dokumentation väger bly.

Inser hur mycket bråte jag kånkar runt från plats till plats; saker som borde arkiveras eller kastas istället för att samla damm hos mig. Egentligen är det bara ett par, tre pärmar jag använder regelbundet, resten bara står där.

Högen med ”personliga tillhörigheter” är också nedpackad. Den högen består huvudsakligen av träningskläder, vi har finfina träningsmöjligheter och bra löpspår alldeles runt knuten så kläderna ligger inte och samlar damm utan de används regelbundet (och ersätts med rena).

Vad mer har jag packat ner? Radion. Hålslag & häftapparat. Kaffemuggen. Bilden på ungarna.

Nu finns inte ett spår av mig kvar här.

På måndag kommer jag antagligen få vänta ett par timmar tills dator och telefon är igång i nya rummet, sen är det bara att sprida ut alltihop igen… Hur länge jag nu blir kvar där - det få tiden utvisa.

små hjärtan

Jag blir lite matt av alla hjärtan hit och rosor dit.

Minns för ett par år sedan – killarna var nog 6-7 år gamla - båda pojkarna STORGRÄT när jag kom och hämtade dem från skolan just den här dagen, den 14:de februari. Många av de andra ungarna hade fått presenter av sina föräldrar på morgonen ”…för att deras mammor och pappor älskade dem”. Gissa vilken slutsats mina små gossar dragit eftersom de inte fått något..?

Det tog en lång stund innan missförståndet var utrett och alla tårar var borttorkade.
Små gubbar, mamma och pappa älskar er ALLA dagar, inte bara just på Valentindagen.

Jag vidhåller att det är precis så; kärleken finns där varenda dag, inte bara på kommando just idag. Kanske det för vissa är lättare att klämma ur sig orden just den här dagen, men jag vet inte - blir det inte lite krystat ibland? Självklart ska alla som vill fira göra det, men hemma hos oss blir det inget speciellt.

En tanke bara; kan Valentindagen användas för att få alla att skänka en extra slant och tanke till alla barn med hjärtfel – då är det en annan femma, då är jag med till 110%!!

mina tre ljuvliga

Det är en sådan fröjd när allt rullar på som det ska med barnen. Alla tre är friska och på gott humör, om än av helt olika anledningar.

LillStumpan – som har varit nere i en trots- och gnällsvacka – har kommit upp sig och är solig igen. Inga moln på hennes himmel; allt är roligt! Det är roligt att gå upp på morgonen, roligt att jaga tandtroll med tandborsten, roligt att gå på dagis. All mat är god, alla kompisar snälla och allra bäst är brorsorna som plockat fram sina gamla Bamse-CDn. Dessutom har hennes hår blivit så långt att hon kan ha RIKTIGA Pippi-flätor istället för bebistofsar. Lycka!

Brorsan g har bestämt sig; han ska bli bagare! Inför detta finns det massor att hugga tag i; han läser kokböcker, bakar, ritar på hur hans café ska se ut, övar matte så han kan räkna ingredienser och pengar, övar engelska så han ska kunna åka världen runt med sina bakverk. Konstaterar att han som vanligt snöar in totalt på en sak, men det är helt nytt att han kan se flera perspektiv av denna sak. Det är mer stereo än mono och det är en underbar utveckling! Dessutom bakar han fantastiskt – killen har verkligen talang för att göra vackra, supersmarriga bakverk!

Brorsan b har två saker i sikte: tävlingen han ska vara med i om ett par veckor och vilken hörlur/MP3-spelare/spelkonsoll/USB-minne som är bäst och mest prisvärd. Dessemellan finns tid för en och annan läxa, provsmakning av brorsans ström av bullar, lite TV och framför allt lillasyster. Oavsett vad han har i händerna släpper han allt när hon ropar. Jag kan dock ana att snart kommer en jättevåg av prepubertet välla fram; storleksmässigt håller han definitivt på att lägga småkille-tiden bakom sig och det är bara en tidsfråga tills hormonerna följer efter… Men den dagen, den utmaningen. Just nu är han ljuvlig!

De är ljuvliga alla tre och jag är så lyckligt lottad som får vara mamma till just dem!

behandling

Den där jävla behandlingen är inte rolig.

Bortsett från att syrran blir illamående, tappar hår, kissar rosafärgat urin och massa annat så är det ytterligare en sak som stressar ohyggligt; det krävs att man är helt infektionsfri för att kunna behandla men behandlingen i sig sänker immunförsvaret. Vilket moment 22; hur ska det gå till mitt i värsta vintermörkret och med tre små barn?

Syrran gör allt hon kan för att hålla bakterierna borta. Tre- och femåringen går på dagis men de totalsaneras så fort de kommer hem varje eftermiddag; varenda klädpalta åker rakt in i tvättmaskinen och pojkarna tvålas in från topp till tå. Inga kompisar får följa med hem. Lillbebisen får avstå från babysim och BVC-träffar. Syrran själv åker sällan buss eller tunnelbana, hon går inte i affärer i rusningstid, hon går inte hem till folk, hon går inte på bio eller teater. Så mycket av det som hade kunnat lysa upp tillvaron för henne är bacillfällor och måste väljas bort.

Det är febertermometern som avgör om det blir behandling eller ej, en tiondels grad hit eller dit kan försena alltihop tills febern är nere igen. Undrar i mitt stilla sinne över vilka hemska saker som växer i henne under den tiden?

Alla tankar ger feber.
All stress ger feber.
Sömnlösa nätter ger feber.
Oron ger feber.

Men mot alla odds var hon trots allt feberfri idag och behandlingen fortsätter enligt plan.

min syrra

Idag påbörjar hon sin behandling.

Knölen kom för knappt ett år sedan och därefter har det varit undersökningar, behandlingar, operationer, provtagning och väntan, väntan, väntan.

Det som var en knöl har blivit fler, nu är de inte längre bara i armhålan utan i buken, i ljumsken och gud vet var.

Hon är min syster.

Jag gör vad jag kan för att hålla modet uppe på dig, syrran. Pratar om det hemska närhelst du vill, men ännu oftare om det vardagliga; rean på Lindex, middagsmat och tv-programmen. Och du ska veta att om det hemskaste hemska händer så kommer det aldrig gå någon nöd på dina ungar, jag är deras moster och du kan känna dig trygg.

haveri

Trodde jag skulle få hjärnblödning när plötsligt datorn – min kära lilla laptop – slutade funka. Vad i HELVETE var felet?? En så´n där liten ful varning blixtrade förbi; ett allvarligt fel har uppstått… och sen bara tvärdog den. Försökte starta om och det blev rundgång, den försökte (min tappra lilla burk!) men klarade inte utan försökte om och om och om igen. Rundgång. Efter mycket mickel och viss telefonassistens från en kompis så kan jag med största säkerhet konstatera att det är nätverkskortet som packat ihop. Har serviceavtal på den, så nu får jag lämna in den och sen bara hoppas att väntan inte blir alltför lång.

Jag litar inte ett ögonblick på att de inte rör något annat när de fixar runt, så nu har jag suttit två kvällar i rad och gjort backup på alla mina bilder och dokument. Hur kul är det då jag ju faktiskt sitter framför en dator mer eller mindre hela arbetsdagen också? Ögonen går i kors nu! Ang backup; visst – det bör man göra löpande och bla-bla-bla och det gör jag faktiskt, men det blir ett par månader mellan varven och det händer ju en del…

Jag har också försökt att rädda mina favoritbokmärken på nätet, mina kontakter och alla mail och liknande. Sen undrar jag ju hur det är med sån´t jag dragit ner från nätet och sån´t jag installerat allt eftersom; kamera-programmet, MP3-programmet osv – kan jag backa det och sen bara lägga tillbaks det eller kommer jag vara tvungen att leta rätt på alla gamla installationsskivor? Suck.

Mitt i alltihop känner jag mig rätt nöjd att jag inte tappat modet totalt. Jag har faktiskt varken grinat eller surat utan mer tagit det hela med jämnmod (förutom det första, korta ögonblicket då). Världen har inte rasat – det är bara en pryl som gått sönder. För mig är det här ett jättekliv!!