mordet på Palme

20 år sedan Palme mördades.

Jag låg i min säng hemma i flickrummet, en av de sista nätter jag sov där eftersom kartongerna stod packade för flytt mot egen lägenhet.

Syrran kom in och väckte mig:
- Palme är död.

Jaha.
Oj.
Hjälp.

Jag hade varit i kvarteren runt Sveavägen timmarna före mordet, det kändes plötsligt som om det kunde varit jag. Det kändes nära.

Iskall känsla.

Idag känns det som hundra år sedan. PKK-spåret. Christer Pettersson. Hans Holmér. Lisbet. Hundra år gammalt och ändå aktuellt.

fettisdagen

Fettisdagen idag – semlor var man vänder sig; på radion pratar de semlor, i matsalen serverar de semlor, tidningarna har semla-test, bageriet som ligger på väg till jobbet mer eller mindre VRÄKER ut semlor.

Bulle
Mandelmassa
Grädde
Florsocker

Bulle med eller utan kardemumma? Mandelmassa blandad med bullbröd eller ej? Klippt eller skuret lock? Varje konditori med självrespekt har nog en egen variant!

Och så själva diskussionen om HUR den ska ätas: själv tycker jag det är tväräckligt att luckra upp bullen med varm mjölk, återkom med den idén när jag är gammal och tandlös. Med tänderna i behåll vill jag ha den med färsk bulle, nyvispad grädde och mycket mandelmassa. Hellre liten än stor.

Historian bakom då? Sista dagen före fastan, det var väl så det var? Gällde att stuva i sig mesta möjliga innan fastetiden inträdde? Inte illa med gräddbulle då!

Den som inte vill äta semla idag får välja choklad, ciabatta med soltorkade tomater eller vad som nu smakar gott. Jag tycker alla ska ta tillfället i akt att sätta guldkant på den här dagen!

fixa fint!

Enligt konstens alla regler ska man ju riva ner tapeterna innan man börjar spackla, slipa och förbereda inför ommålningen av ett nytt rum. Har aldrig funkat för mig, aldrig. Tapeterna brukar sitta som berg, de enstaka sjok jag lyckats få ner har mest ställt till elände, ÄNNU mer att spackla.

Nåväl, i helgen gav jag mig på sovrummet; de gamla murriga tapeterna som vi fick på köpet skulle bort till förmån för cremefärgade väggar (som sen ska kompletteras med textiler enligt alla feng shui-regler som finns).

Tro mig att jag blev häpen när jag plötsligt LYCKADES dra ner våd efter våd efter våd av tapeten?? Inte en flik blev kvar, inte ett spår! Jag undrar just vad det var för sorts tapeter; var de självhäftande? billiga? på gränsen till att falla av sig själv? snordyra? proffsigt alt fuskigt uppsatta? Inte en aning, men glad var jag!

Det gick plättlätt att fixa de små spackeljobb som behövdes och resten av jobbet var kul; tejpa, skruva kontakter, sparmåla och rolla! Det blev jättefint, jag är SÅ nöjd och mitt hantverkarsjälvförtroende har jackat upp sig rejält!

Hela helgen har maken, dottern och jag sovit utspridda över lägenheten, ikväll ska vi kånka in sängar och annat och sussa gott i vår cremefärgade kammare. Nästa veckoslut åker symaskinen fram; då ska jag sy gardiner och kuddar!

Tänker på det där talesättet om att ”tända ett ljus istället för att förbanna mörkret”. Det är lite så det här känns; istället för att sitta och sucka över att vi borde fixa pojkarnas rum och fixa hallen och fixa köket och det ena med det tredje har vi faktiskt tagit tag i saken nu och börjat metodiskt i en ände av röran – det känns bra!

tankar runt träning

Jag tror ju på att fysisk aktivitet i lagom doser gör underverk inte bara för kroppen utan också för själen. Det finns hyllmeter skrivet om detta så jag behöver nog inte gå in på några argument där.

Jag tror också att människor som ligger på gränsen mellan barn och ungdom, tweenies finns det visst finns något begrepp som heter, behöver träning om möjligt ännu mer. Målet för dem får inte vara att pressa sig till några rekord, utan snarare att lära känna sin kropp och våga lita på den när pubertetens hormonstormar hugger tag i. När armarna plötsligt växer till gorilla-proportioner över en natt, när växtvärken bränner i ben och när det plötsligt börjar komma hår på de mest konstiga ställen – då tror jag det är skönt att veta att man vågar lita på sin balans, att man är bekväm med armarnas styrka och benens förmåga att springa. Jag tror det underlättar.

Av den här anledningen gör jag allt utom hotar och tvingar för att få mellanstadiekillarna att komma iväg på sina aktiviteter. Ene killen har köpt idén; han traskar gladeligen iväg och kommer oftast hem med muntra rapporter om svett, armhävningar och kullerbyttor. Den andre, min älskade uddafågel, hade förmodligen blivit sittande i soffhörnan med Kalle Anka om jag inte puffat, mutat, entusiasmerat, peppat och verkligen SÅLT IN konceptet. Nu kör han och tycker oftast det är kul när han väl kommer igång.

Gissa att jag blev förvånad igår när han, helt självmant, frågade om han fick följa med mig på mitt träningspass! Han hade klarat av sitt eget pass och tyckte det var så kul så han ville fortsätta! Kollade med tränaren (vi tränar samma sport och har samme tränare!) som hälsade sonen varmt välkommen under förutsättning att det inte fick förekomma något trams. Heligt löfte och sen körde vi – det gick JÄTTEBRA!

Det värmde i mammahjärtat!

kommunikation

Somliga anser att det är svårt att prata med mig. Att jag kommunicerar dåligt.

Jag anklagas för att vara luddig, blanda stort och smått, inte hålla tråden… Jag anklagas också för att ha elakt kroppsspråk, vilket nästan är ännu värre. Det är inte i jobbsammanhang de här åsikterna kommer fram, utan i den närmaste, privata sfären.

Jag undrar; vem har rätt att vara domare över vad som är bra och dålig kommunikation? Ansvaret måste väl ligga hos alla inblandade; den som talar ska uttrycka sig så att mottagaren har en rimlig chans att begripa, mottagaren ska lyssna efter innehåll och inte märka ord. Väl? It takes two to tango.

Nåväl. Om det nu ÄR så att jag kommunicerar dåligt, är inte det ett handikapp som jag bör få hjälp att hantera? Skulle det inte då kunna vara OK att jag till exempel får lämna fram mina åsikter på ett papper eftersom jag har lättare att formulera mig klart och tydligt i skrift, helst i punktform. Eller anses det som FUSK? Att jag kommer undan för lätt? Det blir ju onekligen så att dialogen blir långsammare, men å andra sidan kanske det just är snabbheten i pratet som handikappar mig?

Är det också så att människor som bara haft muntlig kommunikation med mig uppfattar mig på ett helt annat sätt än folk som bara haft skriftlig kommunikation med mig? Och de som haft bägge typerna av kontakt, tycker de att jag är helt skev?

ett kliv bort

Min minsta kyckling har tagit ett nytt kliv mot självständighet. För första gången någonsin har LillStumpan (drygt två år gammal) sovit en hel natt i sin egen säng.

Å ena sidan - hur skönt var det inte för mig att sova hela natten, att inte bli väckt av en häl i njuren eller en armbåge i ögat.

Å andra sidan - vi har sovit tätt intill varandra i över två år, det var ett tomrum i sängen när jag vaknade.

Vemod och befrielse på en gång, lite samma känsla som när vi avslutade amningen. Ja, jag vet att det kommer komma hundra och hundra nätter till tätt svettandes med varandra, det var bara det att just inatt valde hon att ta första steget från mig på den här fronten.

stort och smått som upptar mina tankar:

* Amaryllislöken jag köpte i november, den som skulle stå med vackra röda klockor till jul, behagar blomma nu. Den prunkar som värsta jag-vet-inte-vad men känns totalt feltajmad.

* Beställde ett par brallor från HM postorder (jag är ju TOTALT ointresserad av klädshopping till mig själv, se så lågt jag sjunker bara för att slippa provrum). Hur som helst, de passar och sitter över förväntan bra! Mest förvånande av allt är att de är tillräckligt långa, det händer ungefär en gång av hundra.

* Tänker hur jag byggt upp min tillvaro runt Internet. Nu när Neonglitter varit mer eller mindre utan uppkoppling i flera veckor saknar jag henne som en kär vän på bortrest på långresa. Detta trots att vi aldrig träffats IRL!

* Ska på uppföljningssamtal runt sonen idag. Det känns som de åtgärder skolan gjort har fungerat; han trivs bättre och känns lugnare & gladare än på länge.

* Har behaglig träningsvärk efter passet igår. Värk och värk förresten, kroppen känns ordentligt genomgången, det är mer så det känns. Jag är så tacksam för att den där trista förkylningen som förpestade två vintermånader har försvunnit!

….sen har jag en del jobb i tankarna också. Det är mycket på gång och ändå känns det som ett vacum;
* effektiviseringsprogrammet där massa människor troligen ska sparkas hänger som ett mörkt moln över oss
* omorganisationen som kommer att betyda väsentliga förbättringar för min del men inte för andra får känslor att svalla
* en stor systemförändring (jag jobbar ju med IT) gör att alla måste använda sina yrkeskunskaper till det yttersta

Alltihop lockar fram oväntade sidor hos kollegor och mig själv; vi blir kantiga & buffliga, hugger till utan att mena, säger oövertänkta saker och lurpassar lite på varandra. Och mitt i har jag mina närmaste kollegor som jag verkligen uppskattar och litar på – tack & lov för att de finns!

Mitt liv en vanlig tisdag i februari.

snäll

Tänkte (inspirerad av en artikelserie i Svenska Dagbladet) skriva något om snällhet, men sen räckte lixom inte tid och ork till.

Hur som helst så tycker jag att snällhet är en underskattad egenskap.

Den som är snäll uppfattas ofta som fånig, naiv eller allmänt utnyttjbar, men snällhet kan vara en positiv kvalitet. Det går att komma långt och må bra samtidigt som man är snäll!

Jag försöker så gott jag kan att vara snäll mot andra på det där braiga sättet. Jag räcker ut en hand när någon snubblar, jag uttalar en ärligt menad komplimang istället för att låta den vara kvar på tungan, jag springer efter med den tappade vanten (men hallå - jag är inget helgon, lika ofta morrar & sticks jag).

Ibland är det någon som är snäll mot mig och då skiner solen! Idag kom en kompis förbi med en liten, elegant förpackad chokladbit! Choklad till mig idag - helt utan anledning!

Jag jobbar också hårt på att vara snäll mot mig själv, att tänka generösa tankar istället för dömande pekpinnar. För min del sitter det långt inne, men jag ger mig inte.

bokrea

Bläddrade fram och tillbaka på Bokus reasidor. Egenligen vill jag veta vad jag är ute efter när jag handlar böcker på nätet, hur välbyggda bokhandlarsidorna än är lyckas de sällan fresta mig. Jag föredrar egentligen att gå i affär och tumma, bläddra och känna på böckerna. Vanligtvis slutar det med att jag kommer ut ett par hundralappar fattigare och en tung kasse rikare. Just i år vet jag dock inte om jag kommer ge mig ut på bokrean; det finns argument både för att ge mig av, trängas och samla på mig och för att stanna hemma och vara nöjd med vad jag har.

Argument för:
* Jag älskar böcker och deras rikedom! De kan ta mig till annan tid och plats, de kan ge mig nya perspektiv, det ger mig GLÄDJE att festa loss till mig själv!

Argument mot:
* Jag har just rensat våra bokhyllor (enligt "Rensa i Röran" av Karen Kingston) och njuter av luften! Vidare finns det sällan tid eller koncentration att sjunka ner i en bok, böcker blir snarare liggande som frustrerande monument över hur kulturellt magert mitt liv känns just nu.

Just nu finns ändå ett behov av inspiration, därför kör jag lite torr nätshopping. Roman-, äventyr- och deckarhyllan kommer inte att fyllas på i år, däremot behöver jag stöd i min föräldraroll och i min egen utveckling. De böcker jag var sugen på fanns tyvärr inte allihop (och definitivt inte på rea) men något blev det i alla fall - utan att gräva ett alltför stort hål i plånboken.

Vad jag beställde?

Camilla Porsman: Mat för ditt barn
Bengt Grandelius: Föräldrapraktika
Jesper Juul: Ditt kompetenta barn

Vad jag inte fick tag i var bland annat Kay Pollaks "Att växa genom möten", men det finns kanske en poäng i att jag fortsätter jobba med hans andra bok ett tag till innan jag ger mig på den här...

fler pusselbitar av info om mig

”Tänk snällt om dig själv” skrev Villervalla. Här kommer lite positiva saker av olika karaktär, konstateranden som varken Luther eller Jante kan snacka bort:

* Jag är verkligen bra på att baka! Mina limpor är supergoda och väldigt nyttiga. De innehåller surdeg och linfrö och annat som magen sjunger av och samtidigt är de saftiga och smular inte. Dessutom är de så lätta att göra (åtminstone för mig som verkligen övat-övat-övat) så att jag svänger ihop en deg och bakar ut den utan minsta ansträngning.

* Jag är en hejare på att komma iväg och träna. Tror fullt och fast på att min kropp regelbundet behöver få sig en ordentlig genomkörare och att mitt sinne vilar ut av att enbart koncentrera sig på just den fysiska utmaning och inget annat. Enbart sjukdom kan få mig att stanna hemma.

* Effektivt tvättande – det är min specialitet! Tvättberget som ständigt växer hemma hos oss sorterar jag plättlätt i rätt högar så varje maskin blir precis rätt fylld och att tvättställningen används på mest effektiva sätt. Till exempel kör jag alltid 40-tvätten som ska hängas före jag tvättar 60-tvätten som ska tumlas. Då kommer det som ska hängas snabbare upp på ställningen så det torkar snabbare och kan användas igen. Nipprigt, jag vet. Nipprigt men bra.

* Jag funkar bra i de flesta väder. Snö, tropisk hetta, höstrusk – inget är fel. Andra människor lägger ner massor av tid att önska annat väder, jag trivs i flesta. Det enda väderfenomen som irriterar mig är blåst, fy fan för motvind.

* Jag passar tiden. Tror att jag kan räkna mina sena ankomster på ena handens tumme. Jag ogillar skarpt när andra kommer försent (tycker att de slösar med min tid) men har lärt mig att hantera det hyggligt.

* Lagar fantastiskt goda kycklingrätter och pastasallader!

* Är bra på att läsa högt; läser Alfons, tv-textningar, Harry Potter, jobbprotokoll, Bamse och tidningsartiklar med sådan inlevelse att folk lyssnar. Tycker för övrigt inte att folks förmåga att läsa själva behöver hindra mig att läsa högt för dem ibland!

* Håret mitt är bra (oftast). Det är långt, tjockt & rågblont och låter sig villigt sättas upp i tofsar och flätor och spännen. Låter sig motvilligt lockas, vare sig permanent eller locktång biter men å andra sidan är jag nog inte en lockig person.

* Jag är en bra arbetsledare. Mina kollegor (som jag har arbetsledar- men inte personalansvar för) tycker att jag är duktig på att fördela jobb, peppa dem till storverk, engagera mig utan att snoka eller flåsa i nacken. Det här är jag väldigt glad för!

svacka

Har en svacka, känner mig gammal i negativ bemärkelse; sur, torr, begagnad, sliten, passé.

Skulle inte ha något emot att känna mig gammal med likhetstecken till erfaren, mogen, modig och klok.

Inte så här; ett grått och fårigt ansikte som tittar tillbaka ur spegeln, en kropp som värker, sur mage.

Slitigt hemma och slitigt på jobbet. Familjemedlemmarna är alla - av olika anledningar - i oroligt skick och av någon konstig anledning faller det på min lott att hantera även deras svackor. Det känns som vi drar ner varandra istället för att stötta varandra. På jobbet ligger hela tiden en orolig hinna över alltihop, effektiviseringsprogrammet som jag i förbigående nämnt tidigare gör att alla blänger snett och undrar vem som kommer att ställas mot vem i processen.

Orkar inte peppa mig med klämkäcka kommentarer, orkar inte berätta för någon hur låg jag är för då känns det som om gnället bara får ännu större del av mitt liv.

Enda trösten är att jag på någon nivå varit förberedd på en svacka, så jag VET-VET-VET att det bara är tillfälligt och att imorgon eller kanske nästa vecka eller nå´t kommer solen skina igen.

skolfunderingar

Ibland gör de så konstiga saker i pojkarnas skola. Aktiviteter som jag inte begriper mig på och som jag har full förståelse för att pojkarna revolterar emot.

Samtidigt känns det som om jag borde vara lojal med skolan och försöka få killarna att inse finessen i att dansa balett, göra landskap med kottar och läsa frökens favoritböcker.

Det är ett dilemma.

Å ena sidan tycker jag att de bör gilla läget i vissa sammanhang; det här kan vara enda chansen i livet de får att testa balett, ta den för 17 så får du tycka som du vill sen.

Å andra sidan tycker jag att de har rätt att säga ifrån ibland; att det här går för långt. Kravet från mitt håll är att de själva föreslår ett alternativ istället; kanske de kan tänka sig att bygga något med ståltråd och kapsyler istället för med kottar? Eller läsa Spiderwick istället för Teskedsgumman?

Läraren har ju (förhoppningsvis) ett mål med uppgiften och då är det väl viktigt att man får målet förklarat för sig och uppmuntras att hitta sin egen väg dit? Är målet att bygga landskap är det väl lika OK oavsett vilket material man använder? Är målet att använda tallkottar kreativt kanske man kan göra en tallkotteslinga eller en tallkotte-katapult istället för ett landskap? Och beroende på målet med att läsa Teskedsgumman kanske det skulle det vara OK att läsa en annan bok eller att se filmen?

Jag inser att det kan vara knepigt med 25 elever som alla vill anpassa uppgiften efter egen hjärna, men ändå. Någonstans hoppas jag att det är bland annat detta som skolan ska leda till; initiativrikedom, ifrågasättande och ansvar för det egna lärandet,

Själv var jag en snäll flicka som gjorde allt fröken sa´, trots att det gav mig tårar, ont i magen och sömnlösa nätter. Vad jag önskar att någon peppat mig att våga säga ifrån.

inför Valentin-dagen

I min bok har jag läst att det är ett misstroende mot sig själv att tänka att ”oj, nu när jag har det så himla bra på alla sätt & vis, nu kommer det att gå åt skogen snart”. Som att man själv innerst inne inte tycker att man förtjänar lycka och fortsatt lycka och vidare lycka.

Lite så känns det om imorgon. Den eviga gräsänkan har inte bara lyckats fånga sin make utan också fixa barnvakt. Vi ska gå på restaurang på Alla Hjärtans Dag! Äta gott, dricka lite vin och inte vara mamma & pappa eller skiftledare i hemmafabriken utan bara vara han och jag.

Genast smyger sig tanken fram; barnvakten kommer få förhinder, LillStumpan får spysjukan, maken får hastigt uppdrag och måste iväg eller så kommer alla mysiga restauranger vara fullproppade av andra. Eller så blir vi osams. Eller, eller, eller...

Fast nu tar jag mig i nackskinnet, lyfter upp mig och säger till mig själv att jag bara är att gratulera som lyckats fixa till det så bra och att vi kommer få en välförtjänt underbar kväll! Så det så!

vintersoligt

Det är sån´t där hejdlöst vackert väder som gör att jag längtar till fjällen. Solen fullkomligt strålar, snön knastrar, vindstilla kyla nyper i kinderna.

Vill byta curlingkängorna mot slalompjäxor, byta jeansen mot täckbrallor. Vill ha hjälm istället för mössa och istället för trottoar under fötterna vill jag ha sluttande backe. Vill fika varm choklad istället för kontorskaffe, vill äta afterski-chilinötter med vinter-blossande kinder istället för att stressa ner ett äpple på väg mellan jobb och dagis.

Men nu ska jag försöka ta tillvara på den här dagen på bästa sätt i alla fall. Jag ska äta min lunch (husmor bjuder på vegetarisk Nasi Goreng idag; brukar vara jättesmarrigt) utan att sega, då hinner jag ut på en promenad längs vattnet medan solen står som högst på himlen. Om jag rotar längst ner i väskan hittar jag nog solbrillorna, att få tillfälle att bära dem i februari – det är inte kattskit!

topp-till-tå-inspektion

Vissa bloggar handlar enbart om vad skribenten planerar att ha på sig eller vad han/hon bär för tillfället. Kanske läge att gör en inspektion av mig?!

Nedifrån och upp eller uppifrån och ned?

Uppifrån och ned!

* Glasögon; diskret svart båge och ganska fyrkantig modell. Inget märke, eller snarare Synoptiks eget märke.
* Makeup; Maybelline svart mascara, grön ögonpenna av märke som jag inte kommer ihåg, YSL ögonbrynspenna i brunt.
* Grön långärmad top i bomull/spandex.
* Grön/turkos/rost/brun scarf från Indiska lindad två varv runt halsen.
* Brun volangkjol i smalrandig manchester från HM.
* Svarta, höga stövlar med låg klack från Don&Donna.
* …och så en ring från Efva Attling.

Låter det OK?
Mina egna kommentarer till det hela är att

* Brillor = Arbetsdag. Det handlar inte om fåfänga utan snarare att jag tycker att det blir någon konstig distans till världen med brillor på. Det är främst när jag stirrar in i datorn jag behöver dem.
* MakeUp = Arbetsdag. Jag målar mig aldrig när jag är ledig.
* Tröjan är väldigt mycket jag. Allra helst har jag en långärmad tight top och sen en kortärmad inte lika tajt ovanpå, men idag blev det alltså bara ett lager.
* Sjalen är ett måste! Mellan september och april har jag ALLTID sjal, jag har ett helt batteri hemma! Det är alltså inte några sidenscarfar från Hermes utan mer åt Palestinahållet.
* Det är rätt ovanligt att jag bär kjol vintertid men idag kändes det som en sådan dag. Fast nu såhär efter ett par timmar längtar jag lite efter mina jeans, eller framför allt att komma ur de otrevliga stumpbyxorna!
* Föredrar curlingkängor före stövlar, men till kjol är det inget alternativ!
* På smyckesfronten har jag lite olika att växla mellan, sällan jag har mer än en ring eller ett halsband. Less is more.

Nå – känner ni igen mig om ni ser mig nu? Eller framstår jag som världens dussintjej?

taggig

Känner mig taggig.

Det känns som jag ryker ihop med folk till höger och vänster, trots att jag aktivt påbörjat min vandring mot ett mer positivt liv.

Jag anstränger mig att försöka se det positiva i varje situation;
* pojkarna ska hämtas samma klockslag fast på två olika ställen – "så skönt för då får jag mig en rask promenad!"
* stora företaget där jag jobbar säger upp 350 personer – "det kunde varit värre , det är ju ingen som dött?!"
* allt pålägg till frukostmackan är slut – "jag ska ju ändå handla i eftermiddag, jag kan ta fil till frukost istället för macka"

Sådär är jag på mig själv; jag lyssnar på den invanda rösten som suckar över barnens hämta/lämna-logistik, över uppsägningarna och över frukosten, men jag överröstar den med positiva alternativ.

Faktum är att det känns bra, det funkar, det känns som jag är på rätt väg på med det arbetet.

Men VARFÖR blir jag då så grälsjuk?

Det känns som jag hittat ett verktyg att hantera situationer men inte personer.

Jag står ut med att stå i Konsum-kön (”så skönt, nu kan jag dagdrömma mig bort en stund”) men jag står inte ut med kärringen som orsakar kön genom att fibbla med femtioöringar och rabatt-kuponger. Jag står ut med att agendan till dagens möte inte hinns med (”det går att prioritera, vissa saker kan vi faktiskt skjuta på till nästa vecka”), men jag står inte ut med kollegan som ”ska bara” hämta kaffe, ringa ett samtal och leta rätt på några papper för att mötet ska komma igång.

Var hittar jag en bok som hjälper mig med det?

försök inte med mig

Jag gillar inte telefonförsäljning, de ringer alltid vid fel tid och lixom prackar på mig saker som jag enligt någon profil (storstadsbo, kvinna, småbarnsförälder och vad mer?) bör vilja ha. Innerst inne tycker jag att hela konceptet med att kränga per telefon är mindre lyckat, känns ännu mer opålitligt än Internet.

Hur som helst:

Hur kan man till exempel försöka värva medlemmar till en barnboksklubb klockan 17.30? Jag menar, de som eventuellt skulle vilja gå med i en sådan klubb har troligen barn och är med största sannolikhet allra djupast i stress-konen just klockan 17.30. Jag kanske är avvikande, men inte är jag köpsugen just när köttbullarna bränner vid, LillStumpan bajsar och mellanstadiekillarna har vridit upp TVspelsvolymen på max.

Runt klockan 19.00 (när jag äntligen börjar återfå normalpuls efter middags-slaget) ringer marknadsundersökningsgänget och undrar ”är någon i hushållet mellan 11 och 57 år gammal och skulle ni kunna tänka er att ingå i en panel…?”. Nej, det här är dyrbara minuter med min familj, jag vill inte ge dem till er.

Strax efter tycker någon påflugen stämma att jag ska byta TV-, telefon eller försäkringsbolag. (Åh – påminn mig inte om att jag borde gå över varje avtal varje år för att optimera mina val).
– Tack, jag råkar faktiskt vara nöjd med vad jag har, skit samma om ert erbjudande är tio öre billigare per kvartal.

Sen vid 20.30 är det dags igen; då försöker någon smeksam röst kränga på miglivsstilstidningar och hälsokostpreparat . Hmmm – nersjunken i min sunkiga soffa med en chokladbit insmusslad i munnen skulle jag förmodligen behöva både det ena och det andra, men jag vill inte att någon pekar med hela handen på mig. Nej tack.

Undrar om det är dags att anmäla mig till Nix-registret, men då kanske jag missar något fantastiskt? Varför har förresten inte Nix-registret telefon-raggning?

annorlunda

En av mellanstadiegrabbarna är inte som andra. Han har ingen diagnos eller så (än?), men han är annorlunda.

* Han är smart; räknar avancerad matte, klarar engelskan utmärkt och läser felfritt.
*Han tycker skolarbetet är pisstråkigt och gör sina uppgifter i slowmotion eller inte alls.
* Han älskar serier, mangas och Star Wars.
* Han för aldrig dialog utan pratar enbart i monologform; oändliga påhittade berättelser som är hur fantastiska som helst.
* Han förstår inte klockan, varken analoga eller digitala.
* Han har selektiv hörsel, hör på mils avstånd om någon prasslar med en karamellpåse men inte när någon ber honom om något.
* Han har inget sinne för trafiken, man får vakta honom som en tvååring så han inte kliver rakt ut.
* Han har bra motorik, klättrar och åker skidor som en gud.
* Han har svårt med hygienbiten; är ständigt kladdig i ansikte, på händerna och på kläderna.
* Han har svårt att skriva, vänder många bokstäver bak&fram och blandar gemener med versaler.
* Han ritar utan problem avancerade beskrivningar, instruktioner och bruksanvisningar.
* Han har problem med kompisar; blir gärna hackkyckling och förstår inte att barnen skrattar åt honom och inte med honom.
* Han har svårt att klä på sig; tröjan kommer bak&fram och ut&in, gylfen blir inte knäppt och ena strumpan glömmer han hemma.
* Han stammar när han blir ivrig.
* Han är underbart prestigelös.
* Han tror det bästa om alla; aldrig att någon skulle vilja honom något illa. Vilken ”ful gubbe” som helst skulle inte ens behöva vifta med gottpåsen för att sonen skulle gå med.
* Han bygger Lego, Meccano och annat som värsta ingenjör.
* Han leker helst med yngre barn men glömmer att förutsättningarna är olika varpå han ofta skrämmer eller gör dem illa.
* Listan skulle kunna fortsätta och fortsätta och fortsätta...

Vad gör man? Hur hjälper vi honom? Hur kommunicerar man till omgivningen att han inte grejjar vanliga krav? Hur låter vi honom förbli unik men ändå gör honom redo för livet? Gör vi honom en tjänst eller otjänst om vi ”låter honom vara” som han är?

Och sen alla de mörka känslorna; att jag ibland skäms. Vill inte ta med honom i vissa sammanhang. Undrar varför inte han kan ta sig samman och jacka upp sig och vara lite normal.

små pusselbitar av info om mig

Aha hade en liten list-utmanings-historia som jag knycker och låter avslöja lite mer om mig själv. Kan förståss inte låta bli att anpassa den lite, det verkar som om antalet tre är bättre för mig än orginalets fyra:

three jobs I've had in my life:
* McDonald´s-nisse (det var på den tiden personalen hade illgröna syntetdräkter, hjälp vad vi såg ut!)
* Guide (...on your right hand side is...)
* Kosmetikförsäljare (haha, vilket JÄVLA skämt!!)

three movies I can watch over and over:
* When Harry met Sally (smetigt romantisk men SÅ BRA!)
* Black rain (hårdkokt med Michael Douglas & Andy Garcia)
* The year of the dragon (nackhåren reser sig i början!)

three TV shows I love to watch:
* Vita huset (modern klassiker)
* Lost (cliffhanger från vecka till vecka)
* Navy CIS (najs stämning kollegor emellan)

three places I have been on vacation outside Sweden:
* Japan (bäst)
* Thailand (bra)
* Alaska (inget för mig - pärlor för svin)

three websites I visit daily:
* Aftonbladet (trist men sant)
* Expressen (ännu tristare men tyvärr sant)
* Sjalbarn (vana/ovana se´n LillStumpan var liten)

three of my favorite foods:
* ugnsbakade grönsaker (märkligt gott, speciellt paprikan)
* min egen pastasallad (allt jag gillar i en röra!)
* thaifood (aldrig, aldrig fel)

three places I would rather be right now:
* i en solig skidbacke (wroom wroom som Anja, nästan)
* på en härlig, enslig strand (tina min frusna kropp)
* på ett fik i en medelhavsstad (och bara vara)

three bloggers I am tagging:
* neonglitter (kär nätvän sedan länge)
* villervalla (alltid läsvärd)
* gammelmamman (skön blandninga av stort och smått)

vänskap

Jag skrev ju ett brev häromdagen, igår fick jag svar.

Viss vänskap sträcker sig bortom tid och rum. Det spelar ingen roll att vi inte ses så ofta eller att vi bor i olika delar av landet. Inte heller gör det något att vi inte har samma modersmål eller samma bakgrund. Sådan här vänskap ser inga hinder eller begränsningar.

Jag är lyckligt lottad att ha några riktiga vänner.

klockren

Överreklamerade "Hemliga Pappan" (som för övrigt inte är så hemlig längre) har för en gångs skull lyckats klocka in en kommentar som jag tycker är 100%ig:

"Jag blir uttråkad av bristen på intellektuell stimulans, även om jag är överlycklig av den känslomässiga."

Just så kan livet med barnen vara.