taggig
Känner mig taggig.
Det känns som jag ryker ihop med folk till höger och vänster, trots att jag aktivt påbörjat min vandring mot ett mer positivt liv.
Jag anstränger mig att försöka se det positiva i varje situation;
* pojkarna ska hämtas samma klockslag fast på två olika ställen – "så skönt för då får jag mig en rask promenad!"
* stora företaget där jag jobbar säger upp 350 personer – "det kunde varit värre , det är ju ingen som dött?!"
* allt pålägg till frukostmackan är slut – "jag ska ju ändå handla i eftermiddag, jag kan ta fil till frukost istället för macka"
Sådär är jag på mig själv; jag lyssnar på den invanda rösten som suckar över barnens hämta/lämna-logistik, över uppsägningarna och över frukosten, men jag överröstar den med positiva alternativ.
Faktum är att det känns bra, det funkar, det känns som jag är på rätt väg på med det arbetet.
Men VARFÖR blir jag då så grälsjuk?
Det känns som jag hittat ett verktyg att hantera situationer men inte personer.
Jag står ut med att stå i Konsum-kön (”så skönt, nu kan jag dagdrömma mig bort en stund”) men jag står inte ut med kärringen som orsakar kön genom att fibbla med femtioöringar och rabatt-kuponger. Jag står ut med att agendan till dagens möte inte hinns med (”det går att prioritera, vissa saker kan vi faktiskt skjuta på till nästa vecka”), men jag står inte ut med kollegan som ”ska bara” hämta kaffe, ringa ett samtal och leta rätt på några papper för att mötet ska komma igång.
Var hittar jag en bok som hjälper mig med det?
Det känns som jag ryker ihop med folk till höger och vänster, trots att jag aktivt påbörjat min vandring mot ett mer positivt liv.
Jag anstränger mig att försöka se det positiva i varje situation;
* pojkarna ska hämtas samma klockslag fast på två olika ställen – "så skönt för då får jag mig en rask promenad!"
* stora företaget där jag jobbar säger upp 350 personer – "det kunde varit värre , det är ju ingen som dött?!"
* allt pålägg till frukostmackan är slut – "jag ska ju ändå handla i eftermiddag, jag kan ta fil till frukost istället för macka"
Sådär är jag på mig själv; jag lyssnar på den invanda rösten som suckar över barnens hämta/lämna-logistik, över uppsägningarna och över frukosten, men jag överröstar den med positiva alternativ.
Faktum är att det känns bra, det funkar, det känns som jag är på rätt väg på med det arbetet.
Men VARFÖR blir jag då så grälsjuk?
Det känns som jag hittat ett verktyg att hantera situationer men inte personer.
Jag står ut med att stå i Konsum-kön (”så skönt, nu kan jag dagdrömma mig bort en stund”) men jag står inte ut med kärringen som orsakar kön genom att fibbla med femtioöringar och rabatt-kuponger. Jag står ut med att agendan till dagens möte inte hinns med (”det går att prioritera, vissa saker kan vi faktiskt skjuta på till nästa vecka”), men jag står inte ut med kollegan som ”ska bara” hämta kaffe, ringa ett samtal och leta rätt på några papper för att mötet ska komma igång.
Var hittar jag en bok som hjälper mig med det?
Etiketter: bara jag
posted by Runt 40 at 12:09
1 Comments:
Det är enbart av egoistiska skäl jag vill ha bort det här beteendet, det SLITER på mig att jaga upp mig så här.
Det är inte någon ModerTeresa- eller DalaiLama-nivå jag vill upp till, not at all. Bara lugna ner mig lite så att jag inte behöver dö av hjärtslag pga någons fumlighet med rabattkuponger...
Skicka en kommentar
<< Home