favorit i repris

Killarna är på kollo i år igen. Förra årets äventyr gav mersmak så nu är de iväg för andra gången – kommer de att bli kolloveteraner så småningom?!

Förstår av kollegorna här på jobbet att kollo på många håll associeras med bleknosade innerstadsbarn med skral ekonomi. Tydligen går kollokatalogen bara ut i vissa stadsdelar, främst innerstaden och de sämst bemedlade områdena i kranskommunerna – jag får inte riktigt ihop det där för det känns som två helt olika målgrupper? Hur som helst skickas katalogen inte ut till förorternas villaområden. Inte är det helt billigt – jo kanske om man har åtta barn för då sjunker taxan rätt rejält per barn räknat, men har man två ungar så är det verkligen inte gratis.

För mig är kollo sommarläger för ungar som inte har ett specifikt intresse som leder dem till fotbolls-, rid- eller konfirmationsläger. Många kollon är förvisso profilerade såtillvida att de kallar sig MTB-kollo, paddelkollo, cirkuskollo osv, men i slutänden handlar det mest om bad, spöknätter och brännboll. Jag tror det här är ett hyggligt vis för ungar att börja klippa banden med mamma & pappa på ett något så när kontrollerat vis istället för att första resan utan föräldrarna blir den till Ibiza…

Upplägget med våra grabbar är lite annorlunda i år jämfört med förra året; de åker på varsitt håll och inte tillsammans. Inte heller är de borta två veckor utan på egen hand är en vecka mer lagom. En relevant fråga är naturligtvis hur vi vågar släppa iväg sonen g utan skyddsnät och vi har haft mycket funderingar runt detta. Det som slutligen gjorde att vi bestämde oss för att köra på var tre saker:
* Han ville så gärna! Ögonen lyste på honom när han pratade om äventyret!
* Han är betydligt mer medveten om sina egenheter nu än tidigare. Han kan kontrollera många situationer på ett helt annat sätt. Faktiskt. Även om allt är relativt…
* Fick tag på kollopersonalen, de som alltså faktiskt kommer att vara på plats, och de hade inga som helst problem med saken. De ordnade genast så att personalstyrkan utökas med en extra resurs aktuell vecka, inte för att punktmarkera g utan för att vara ytterligare en vuxen på plats. De föreslog också på eget initiativ att vissa aktiviteter blir obligatoriska och inte valfria för honom ”så´na här ungar brukar ju föredra att veta vad som gäller istället för att tvingas välja”. Tänka att en sådan liten mening kan rymma så mycket kompetens!

Så nu är de alltså iväg på varsitt håll och vi får väl lita på den gamla sanningen ”no news is good news”?! Puss puss till mammas modiga små hjärtan som håller på att bli stora karlar!

mål

Det pratas mycket om mål; att man ska definiera sina karriärsmål och sina privata mål. Man ska ha en plan att jobba efter, visualisera sin egen situation om tio år och sen hitta vägar för att nå dit.

Jag blir matt för jag är NÖJD. De saker jag kan påverka är faktiskt i ett läge som gör att jag känner att jag behöver inte streta. Det verkar som att det är fult att säga så, men faktum är – jag är rätt nöjd.

Sonen G har hamnat rätt; han går i en skola där han stortrivs och vi ser ljust på hans framtid. Han har en garanterad plats i ett hög-stadium som passar honom – längre fram än så vill jag inte tänka.

Sonen B är lycklig; han går i bra skola och han har sin träning. Han har mängder av alternativ att välja på när högstadietiden kommer och han är initiativrik vad det gäller att sysselsätta sig i övrigt. Varför ska jag planera framtiden för honom?

LillStumpan går på dagis och är överlycklig inför att flytta till stor-barnsavdelningen till hösten. Och när dagistiden är över väntar samma skola som brorsan B nu går i.

Jag är superlycklig för vår stuga; vi trivs så bra där allihop och den blev precis det vi drömde om. Det var ett mål att hitta ett fritidshus och det gjorde vi – jag är nöjd nu. Visst har vi planer där; bygga om altanen & isolera entrén, ommålning ute & inne – men det är ju inga livsmål??

På mitt jobb rullar det på. Det har varit turbulent och är i viss mån det fortfarande. Jag känner dock att jag sitter rätt tryggt *peppar peppar* och jag har det bra. Jag har inte ambitionen att klättra eller vidareutbilda mig radikalt, det känns bra att gå till jobbet och känna sig bekväm med att man hyggligt hanterar situationen.

Träningen har naturligtvis mål men de är inte på det synliga planet. Mina mål där handlar inte om att gradera regelbundet utan om att hålla min kropp i trim. Jag vill kunna springa efter bussen utan att bli andfådd, jag vill kunna gå i trappor utan att flåsa, jag vill kunna lyfta tunga grejer själv. Jag vill göra vad jag kan för att ge min kropp bästa förutsättningen att fortsätta fungera bra. Det är väl ett bra mål, om än lite löpande och inte så definitivt?

Vad mer? Boendet vårt är bra. Jag ser inte framför mig att vi flyttar någonstans; kan på kul smygsurfa lite på hemnet och kolla villor (mest för att jag verkligen skulle vilja ha lite mer yta så att även jag fick ett eget rum) men med tanke på sonen G´s skolgång vill vi nog bo kvar i krokarna där vi bor. Att vi måste försöka hitta rätt hantverkare till vårt badrum och att vi borde göra något åt köket – det ser jag mer som projekt, inte som livsmål.

Maken blir galen på mig på grund av det här. Han vill planera hur han ska gå vidare med sitt jobb, vad vi ska göra när vi pensioneras och när barnen flyttar hemifrån…. För mig känns det otroligt avlägset och på gränsen till bisarrt. Han är i och för sig tio år äldre än jag är och pensionen är för honom inom en överskådlig framtid, men ändå? Och barnen – jag blir lite vidskeplig när han vill prata om dem tio år framåt; har vi inte lärt oss att allt kan vändas upp & ner över en natt? Hans jobb pratar jag gärna om, men JAG kan ju bara stötta hans val, inte göra dem. Väl?

Ska jag krysta fram några mål? Jag vill resa till New York. Jag vill ha 8.000 mer i månadslön. Jag vill bli av med tanthullet runt midjan. Skulle detta lösa sig skulle jag vara ännu mer nöjd, men min lycka står och faller inte med detta.

Om det är så fel att vara nöjd, då är jag väl helt fel då.

mina tre ljuvliga

Det är en sådan fröjd när allt rullar på som det ska med barnen. Alla tre är friska och på gott humör, om än av helt olika anledningar.

LillStumpan – som har varit nere i en trots- och gnällsvacka – har kommit upp sig och är solig igen. Inga moln på hennes himmel; allt är roligt! Det är roligt att gå upp på morgonen, roligt att jaga tandtroll med tandborsten, roligt att gå på dagis. All mat är god, alla kompisar snälla och allra bäst är brorsorna som plockat fram sina gamla Bamse-CDn. Dessutom har hennes hår blivit så långt att hon kan ha RIKTIGA Pippi-flätor istället för bebistofsar. Lycka!

Brorsan g har bestämt sig; han ska bli bagare! Inför detta finns det massor att hugga tag i; han läser kokböcker, bakar, ritar på hur hans café ska se ut, övar matte så han kan räkna ingredienser och pengar, övar engelska så han ska kunna åka världen runt med sina bakverk. Konstaterar att han som vanligt snöar in totalt på en sak, men det är helt nytt att han kan se flera perspektiv av denna sak. Det är mer stereo än mono och det är en underbar utveckling! Dessutom bakar han fantastiskt – killen har verkligen talang för att göra vackra, supersmarriga bakverk!

Brorsan b har två saker i sikte: tävlingen han ska vara med i om ett par veckor och vilken hörlur/MP3-spelare/spelkonsoll/USB-minne som är bäst och mest prisvärd. Dessemellan finns tid för en och annan läxa, provsmakning av brorsans ström av bullar, lite TV och framför allt lillasyster. Oavsett vad han har i händerna släpper han allt när hon ropar. Jag kan dock ana att snart kommer en jättevåg av prepubertet välla fram; storleksmässigt håller han definitivt på att lägga småkille-tiden bakom sig och det är bara en tidsfråga tills hormonerna följer efter… Men den dagen, den utmaningen. Just nu är han ljuvlig!

De är ljuvliga alla tre och jag är så lyckligt lottad som får vara mamma till just dem!

kategoriserar vidare

Ca två tredjedelar av mina inlägg är nu kategoriserade – phu, det är rätt jobbigt; dels med allt klickande och dels med alla känslor runt vissa inlägg.

Kan konstatera att jag skrivit oerhört mycket om sonen g och knappast ens nämner de andra ungarna; sonen b och LillStumpan. Det betyder verkligen inte att de betyder mindre för mig, verkligen inte. Men de är lättare att leva med, lättare att älska. Sonen g dränerar mig på ett alldeles speciellt vis och genom att få ur mig en del av frustrationen, rädslan och oron här på sidan så kan jag lättare vara en bättre mamma åt honom.

Massor av inlägg handlar också om landet – vårt slit för att hitta rätt och hur bra det faktiskt blev!

Även träningen fyller tydligen mina tankar; visst lägger jag en hel del kraft på den men inte trodde jag att den fyllde min hjärna så till den milda grad att det spillde över så mycket på den här sidan?! Jag förvånar mig själv!

Och så jobbet förståss – inte så många men för mig väldigt sammanfattande inlägg om hur min arbetssituation ser ut. Jag får verkligen ta mig en funderare på om det är så här jag vill ha det…

Slutligen det mörka – vissa inlägg vill jag nästan ta bort; de som är patetiska, blottande, svaga, ledsna och fyllda av avskyvärda känslor. Men jag låter dem står kvar, för det här är sidor av mig som finns, vare sig jag gillar det eller ej.

Så´nt här är mitt liv och så´n här är jag.

lucia

Trevliga sammankomster är verkligen inte min specialitet, det blir glasklart en dag som denna.

Lusse på dagis;
* tio-tolv utklädda barn mellan ett och två år gamla
* mammor & pappor & syskon (och i vissa fall även mormor/farmor/fastrar) till varje unge
* fröknar som försöker skapa stämning
* levande ljus på lagom höjd att fjutta eld på mammornas hår
* fotoblixtrar som lyser upp lokalen som värsta krigsskådeplats
* glitter som sticks
* någon som spiller saft över farmors klänning
* 2/3 av alla ungar grinar
* ALLA småsyskon ylar
* presenter som ska överlämnas med långa, tillhörande tacktal
* halvskum mysbelysning som gör att ingen ser något förutom sin egen unge

För mig är detta ett skräckscenario men det verkar som om alla andra tycker det är hur trevligt som helst.

LillStumpan var en av de få ungar som inte bröt ihop – hon stod rakryggad och sjöng sina sånger trots kaoset runt ikring och mammas & pappas alltmer ansträngda leenden.

Jösses.

Men nu är DET avklarat, nu väntar eftermiddagens övning med i brorsan b´s skola. Tack & lov har brorsan g´s skola inget där föräldrar förväntas delta, där fokuserar man på att barnen ska få en stämningsfull upplevelse – föräldrar är välkomna vid annat tillfälle. Me like brorsan g´s skola!

liten blir stor, kärlek & oro

Kollade på småkillarna när de sov igår och tänkte stillsamt att det nog är dags att börja kalla dem storkillar istället.

Mammas små kycklingar; de är inga bebisar eller småungar längre. De är ungdomar med oproportionerligt långa armar och ben, svetten luktar inte längre baby utan mer sur-fjortis, håret är inte mjukfjunigt utan kalufsigt, hullet har ersatts av muskler & senor.

Vart har alla år tagit vägen?

Lika orolig för dem idag som igår. Oro - det är ingen som säger det rakt ut, men - som mamma är man orolig från den dagen då stickan visar två streck till den dag man dör. Orolig för missfall, för graviditets-skador, för förlossningen, för plötslig spädbarnsdöd, för att de är sena i utvecklingen, för att lämna dem på dagis, för att de inte ska ha kompisar, för att de inte ska klara skolan, för att de ska slå sig på allt hårt & kantigt, för alla onda människor, för trafiken…

Ser ingen ljusning i oron; nu lurar alkohol & droger, sena utekvällar, mobbing, arbets- och bostadsbrist och Gud vete allt.

Men man lär sig leva med den, oron alltså.

När jag ser dem sova tänker jag tankarna ut; hur mycket jag älskar dem, hur jag gör allt jag kan för att hjälpa dem att hitta sina egna vägar, hur jag ibland sviker dem genom att vara snäsig & otålig.

När jag står där och tittar tror jag att de känner hur oändligt mycket jag älskar dem. Jag hoppas att de känner det också när de är vakna; i vardagen mellan läxläsning, tvätthögar, köttbullar och annat brus…

kalender

Hur bakom flötet får man vara?

Jag har MISSAT det här med att det faktiskt är första december idag och att alla barnen förväntas ha en – MINST en – kalender att pilla upp luckan på. Eftersom killarna inte tjatat och LillStumpan inte har koll så har det hela fallit bort.

Men nu känns det lite tomt. Det SKA liksom hänga en kalender från scouterna i köksfönstret; en kalender med samma gammeldags bilder i luckorna från år till år…

Ikväll är det jag som traskar ner i källaren och hämtar upp lådan med stjärnor och ljusstakar – någon ordning får det vara.

tillsammans

En av de saker som är kul med att ungarna börjar bli lite äldre är att man faktiskt kan göra saker tillsammans med dem på ett helt annat sätt. Jag menar – när de är små gör man ju saker med dem också, men då tycker man som förälder att det är kul bara för att barnen är glada. Som att gå på Spårvägsmuseet; hur kul tycker JAG att det är egentligen? Inte ett smack, men eftersom ungarna varit så glada så blev man själv glad och då var allt bra!

Jag minns exakt första gången jag kände att killarna och jag gjorde något tillsammans som jämlikar, det var i fjällen. Bägge grabbarna hade kommit igång bra och var bekväma i inte bara gröna och blå utan också röda backar. Dessutom klarade de plötsligt det här med lift själva; ingen druttade av eller vinglade omkull. Det specifika ögonblick jag minns är när vi åkte ankarliften upp, de tog ankaret före mig. Jag åkte alltså bakom, såg dem i jättepjäxor & hjälmar och hörde deras glada skratt & prat. Uppe på toppen hann jag knappt av liften förrän någon av dem ropade ”Gick det bra för dig också mamma? Då drar vi till västsidan nu –är alla med?”. Vi var som en patrull, som ett gäng, the unit – inte mamma övervakare med två minderåriga att passa. Fantastiskt!
Lustigt nog minns jag inte vilket fjäll det var, inte heller vilket år det var – jag minns bara det magiska i att vi var TILLSAMMANS på ett helt nytt sätt.

Sådär till vardags yttrar sig det här lite då och då, i helgen blev det väldigt uppenbart när vi skulle hyra film; borta är alla hemska tecknade filmer och barnrullar. Istället håller vi på att tugga oss igenom 80- & 90-talsklassiker; jag får sentimentala flashbacks från ”när det begav sig” och killarna njuter! Måste säga att det gjordes en del mästerverk då, här är killarnas och mina favoriter (utan inbördes ordning):

* Snuten i Beverly Hills
* Karate Kid
* Sällskapsresorna
* Tillbaka till framtiden
* Top Gun
* Bond-rullarna
* Jönssonligan (men här kan jag bli lite matt ibland)
* Jurassic Park

Helgens bästa var ”Cool runnings”; en bortglömd pärla om fyra Jamaicaners väg till OS i bob! Yeah man!

* * * uppdatering 2006-10-18: hur kunde jag glömma Crocodile Dundee? * * *

twins

Sara funderar för tillfället mycket på det här med tvillingskap (fast det är nog så att tvillingföräldrar alltid har tankar igång runt detta, men beroende på omständigheterna är det mer eller mindre).

Nåväl, jag har ju också ägnat mycket tid åt dessa tankar och blev lite häpen när Sara undrade vad mina pojkar tycker om att vara twins. Häpen över mig själv, för jag har nog aldrig ställt någon av dem den direkta frågan ”vad tycker du egentligen om att ha en tvillingbror?”. Jag har nog alltid tagit för givet att jag vet svaret; att ibland är det jobbigt, ibland är det kul, ibland är det avskyvärt, oftast är det bara självklart.

Lite häpen är jag också över att det tar emot så att fråga, plötsligt känner jag att jag inte vill väcka den björn som sover. Tänk om jag får ett svar jag absolut inte vill höra? Kanske det är tryggast att fortsätta gissa?

Igår kväll hörde jag ett tissel från badrummet. Fnitter & babbel blandat med skval och andra badrumsljud. Smyglyssnade lite mer aktivt och förstår att de avhandlade dagens upplevelser, försökte fixa nya frisyrer, kollade varandras tandborstning, kikade efter mustaschfjun (?!), rotade runt i tvättkorgen (??) och sen lyckas jag inte höra mer. Det lät som de hade trevligt! Det lät som att åtminstone just då var det helt perfekt med en tvillingbror!

Min dröm är att de genom livet kommer att ha någon sorts speciell länk till varandra, en känsla av att ”brorsan finns alltid på min sida när det gäller”. Men det är väl å andra sidan den önskan alla föräldrar har för sina barn – syskonen emellan – oavsett om de är tvillingar eller ej?

Sara – en dag när jag känner att tiden är mogen, att JAG är mogen, ska jag fråga och då ska du få veta!

pojkarna

Om bara ett par dagar fyller pojkarna år. Igen. Den här gången kommer det vara elva ljus var på tårtan (åh, tvillingförälderns eviga dilemma; ska det vara varsin tårta med egna ljus? Ska det vara en tårta med ljus tillsammans? En tårta men varsin uppsättning ljus? Och ska man sjunga för bägge samtidigt eller varsin gång och i sådana fall; vem sjunger man för först? Det som var så rätt förra året kan vara tvärfel i år…).

Nåja. Snart fyller mina små gullisar alltså elva och ändå var det som igår de låg nyfödda i sin kuvös, tätt intill varandra med för stora blöjor och fåniga toppluvor. För tidigt födda, lite gula, rätt luddiga av lanugo-fjun, med cpap & monitorer på den ene och extra filt runt den andre.

Resan har varit så lång, och ändå har den ju bara börjat. Vissa ögon-blick har varit så lyckliga att jag önskat att tiden kunnat stanna, andra gånger har oron känts så mörksvart att jag bara velat för-svinna.

Vad mycket vi gjort tillsammans, små bitar som format deras barndom; cyklat trehjuling, stekt pannkakor, gått fram & tillbaka mellan dagis-Konsum-hem, läst oändligt många sagor, övat in snitsen i slalombacken, brottats med galonisar, rest långa flygresor, kollat Bollibompa, läst läxor, byggt legotorn, övat pluttifikationstabell & glosor…

De är mina första barn och i många år trodde jag att de skulle vara mina enda. De har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag är oändligt lycklig & stolt över att få vara deras mamma.

snart är det vinter

Dags att börja inventera ungarnas vintergarderob; vad passar? vad passar inte? vad måste kompletteras?

Känns som det inte var länge sedan jag rensade undan alltihop och nu är det redan dags att dra fram bråten igen…

Nåja.

Om jag ger mig på att gissa kommer killarna behöva både jackor och kängor samt vantar och mössor. LillStumpan behöver overall och kängor, i övrigt har hon nog galonisar och annat så hon står sig.

Ett snabbt överslag i huvudet *räkna räkna* säger mig att det här inte kommer att landa under tre tusen (då räknar jag femhundra per jacka/overall samt femhundra per kängpar vilket är väldigt optimistiskt och inte speciellt flärdfullt), troligen är fyra tusen en mer trolig summa.

Suck.

Note to myself: avsätt hela septembers barnbidrag till detta.

kramar

Ibland stannar allt bara till och jag längtar efter min familjs kramar;
* LillStumpans hårda som alltid kombineras med att hon borrar in ansiktet just där vid halsen där det killar.
* Killarnas som nuförtiden är mer som snabba tankningar av energi, trygghet och kärlek.
* Makens som innehåller bus, tröst, vuxenkärlek och en stor dos i-nöd-och-lust.

Mycket kan jag klara mig utan men inte dessa kramar.

fundering runt lov

Skolov, och framför allt sommarlovet, är en lycka och en förbannelse.

Hur ska jag ge barnen det där Bullerbylovet jag innerst inne önskar dem? Med sol & bad, skratt & spring och inga värre sorger än skrubbade knän?

Sommarlovet har ju sett ut på samma sätt sedan 1800-talet, antar att det då styrdes av behovet av barnens arbetskraft i jordbruket? Nu har det gått 150 år och de flesta föräldrar blir helt paralyserade över hur man ska fylla tio veckor. Inte ska mitt stackars barn behöva vara kvar på fritids i stan?

Tiden är emot oss; lagen ger heltidsarbetande vuxna fem veckor semester, men på det ska man inte bara klara sommaren utan också höst-, jul-, sport- och påsklov. Ekvationen går inte ihop.

Alla har inte mormor och farfar som gladeligen tar hand om ens stökiga flock ett par veckor på sommaren medan mor och far jobbar och får tillfälle att rå om varandra. Vidare finns strukturer som för ett fåtal hjälper men för de flesta stjälper; man är ensamstående, omgift med någon som har barn (och expartners), man har familjen långt borta… Lycka till att sy ihop det så alla blir nöjda.

Ekonomin är en annan aspekt, att hålla de små liven glada kostar en förmögenhet även om man ”gör ingenting”; en eller annan glass, inträde hit och dit, vattenpistol och cykel – muchos dineros. Ge mig inte skiten om att ”man kan ha med picnic på gården” eller ”med barnvagn åker man gratis på bussen”, pengarna r-i-n-n-e-r iväg när man är ledig.

Ge mig inte heller skiten om att ”det enda barnen vill är att tillbringa tid med sina föräldrar”. Till viss del håller jag med, kvalitet kan verkligen inte ersätta kvantitet, men omvänt gäller också: kvantitet kan inte ersätta kvalitet. Alla, stora som små, behöver en injektion av något nytt efter en lång vinter & vår. Lite miljöombyte.

Phu.

Så, hur ser då sommaren ut för oss? I viss mån kommer vi utnyttja dagis och fritids. Vidare ska killarna för första gången iväg på kollo, de ser fram emot det med en blandning av avvaktan och nyfikenhet. Sen blir det landet förståss!

För oss är investeringen i landställe delvis ett sätt att bota den här lov-ångesten. Vi kan inte göra mycket åt att vi bara har begränsat med semester, däremot kan vi nu se till att vi får miljöombyte och en hygglig mix av kvalitet och kvantitet inom familjen.

Och en behaglig kvot av bad och skrubbsår är garanterad!

kvällsvarvet

Innan jag lägger mig brukar jag gå ett varv runt lägenheten; släcka ner, stoppa om, kolla av.

Börjar längst bort där ene killen har sitt rum. Försiktigt för att inte slå ihjäl mig på alla prylar som ”råkat” hamna på golvet kryssar jag fram till hans säng där oftast bara en kalufs sticker fram ur en hög av täcke. Pussar försiktigt och får grymtande snarkningar tillbaks.

Kollar att ytterdörren är ordentligt låst, sparkar undan en eller annan sko som kan fälla en kissnödig nattvandrare, hamnar inne hos nästa kille. När han sover och är helt avslappnad ser han ut precis som när han var fyra-fem år; totalt sorglös och lycklig. Jag hoppas att vi snart ska få se honom glad och lugn även i vaket tillstånd. Pussar och klappar den ännu så länge lena kinden.

Fiskarna får några extra flingor mat, släcker lampan hos dem och så får de ett god natt de med.

Alla elektriska grejer ska vara avstängda; stora datorn, lilla datorn, TVn och stereon. Öppnar diskmaskinsluckan på glänt och gör likadant med torktumlarens lucka.

Släcker ner i vardagsrummet och kikar över gården för att se om jag ser någon i de upplysta fönstren. Alla verkar ha sina kvällsvanor; en farbror sitter och knackar på datorn, en annan sitter i en skön fåtölj och läser. Konstigt att jag aldrig ser några kvinnor.

Öppnar dörren till vårt sovrum, bäddar om LillStumpan som fortfarande har sin säng i ett hörn där inne. Hon är vår solstråle och till och med när hon sover ler hon ofta. Inget luktar så gott som nybadad småunge, jag får hejda mig från att inte borra ner mig för mycket.

Kryper ner hos maken som också luktar nyduchad och gott. Han sover, men efter så många år ihop kan han i sömnen sträcka ut armen så jag kan lägga mig på den - tätt intill - och somna gott.

Hinner tänka att jag är ovanligt lyckligt lottad.

syskonkärlek

Det vackraste för en förälder måste vara när syskonen visar varandra kärlek och omsorg. När storebror ger lillasyster en spontan kram eller när ena brorsan säger till andra att ”äh, jag fixar det här så kan du gå och kolla på ditt program”.

Igår smälte mitt hjärta när LillStumpan travade fram till ene pojken och deklarerade att hon minsann var trött och ville sova och att han skulle natta henne, han och ingen annan. Brorsan tog hennes hand, de traskade in till hennes säng och gosade in sig, spridda fnitter hördes och efter en stund tassande steg. På tårna kom han trippande ut, gav signal med fingret över läpparna att vi skulle vara tysta och sen viskade han att ”nu sover hon”. Därefter sjönk han ner i fåtöljen och fortsatte kolla sin film.

Naturens gång är förhoppningsvis att syskonen ska finnas för varandra långt efter att maken och jag är nergrävda. En av mina största önskningar är att de ska känna starka, positiva band med varandra även då!

klockren

Överreklamerade "Hemliga Pappan" (som för övrigt inte är så hemlig längre) har för en gångs skull lyckats klocka in en kommentar som jag tycker är 100%ig:

"Jag blir uttråkad av bristen på intellektuell stimulans, även om jag är överlycklig av den känslomässiga."

Just så kan livet med barnen vara.

mellanstadiekillar

Som jag nog nämnt tidigare tycker jag det är en förmån att dela hushåll med mellanstadiekillar (trots prepubertala utbrott)! Vem hade annars introducerat mig till alla dinosaurers latinska namn, Bioniclar och Dragonball? Visst, kanske en dotter hade gjort det, men kollar jag på killarnas jämnåriga flickkamrater verkar det vara hästar, Bratz och frisyrer som hamnar högst på listan...

Utan killarna hade jag förmodligen inte vetat något om Nintendo DS, Gamecube, lödtenn, PSP, Duel Masters eller trestegsblockeringar. Naruto, XBox 360, Prince of Persia, Mario och Doktor Mugg hade nog varit okända begrepp. Jag hade troligen varit ovetande om Peach, Homer & Bart, Gameboy SP, UMD och Shonen Jump. Vilket torftigt liv!

Tack mina älskade stora små killar för att ni låter mig åka med på er häftiga resa!

julgransplundring

Lyckligt hemkommen från stora företagets julgransplundring - phu!

Officiellt går det ut på att anställdas alla barn ska få komma och äta sig sockerstinna på bullar, glass & godis, det ska dansas runt gran och fiskas fiskdamm, hur gemytligt som helst. Inofficielllt handlar det förståss om att visa upp och inspektera; vems ungar uppför sig bäst resp sämst, vem har inte ens lyckats/brytt sig om att kamma ungens hår och hur gapig får man vara?

Alla charmpoäng går förståss till rara småflickor med prinsessklänning och trinda babypojkar med skjorta & fluga. Truliga ungdomar i ålderskategorin 10-12 och småkillar i kladdiga t-shirts som far runt-runt-runt får inte många poäng alls.

Mina då? Mellanstadiekillarna hade hyggligt snygga (och framför allt ofläckiga) tenniströjor och Lilla Stumpan hade klänning och hårspänne. De lyckades äta sitt fika utan att vare sig spilla, bråka eller girigt gama till sig för mycket, de lyckades också att med god min fiska fiskdamm och tacka tomten för godispåsen men vid långdansen, där tog det stopp - ICKE.

Hur som helst, jag kan gå till jobbet imorgon utan att riskera dryga gliringar, putslustiga kommentarer eller -hualigen - viskningar bakom ryggen.

Är jag krass & otacksam eller bara realistisk?

Förresten; anledningen till att vi går över huvud taget är att det faktiskt är rätt stämningsfullt med spelemän och stor gran! Vidare är fikat av femstjärning kvalitet och både fiskdammen & godispåsarna sällsynt välmatade - behövs fler skäl?!