bloggtorka

Återkommer - var så säker!

långärmat

Jag tränar ju en sport med en hel del inslag av självförsvar i; hur kul, allsidigt, svettigt och användbart som möjligt!

Hur som helst, på passet igår var det mer intensivt än vanligt och en hel del tuffa övningar. Nåde den buse som försöker ge sig på mig! För att det ska vara realistiskt tränar vi både att ge och ta emot/blockera bort slag och ibland går det bra, ibland går det inte alls. Oftast är det ingen fara, det är faktiskt väldigt sällan någon gör sig illa på riktigt. Däremot brukar det bli en del smaskiga blåmärken, åtminstone på mig som lätt får sådana.

Och nu sitter jag alltså här med en präktig röd-blå blemma på underarmen. Snyggt – INTE! Det ser ut som ett klockrent fall av kvinnomisshanddel och det är ingen idé att försöka förklara.

Idag är det långärmat som gäller!

för bra för att vara sant?

Efter att ha ringt runt till höger och vänster, mötts av telefonsvarare, hänvisningar, upptaget-signaler och annat så hamnade jag slutligen rätt.

Jag hamnade hos en person som inte bara var intresserad av sonens situation utan också hade mandat att hjälpa till. Sammanfattat i några korta rader:

Det verkar som sonen får börja i en ny skola till hösten. Helt nära oss finns en skola med en liten, liten klass med hög pedagognärvaro. Man läser enligt den vanliga läroplanen men under extremt strukturerade former. Det finns lediga platser till hösten.

Jag är stum. Jag är tacksam. Jag vågar nästan inte tro på det hela.
Om jag drömmer vill jag inte bli väckt.

busskort

Klurar på om jag ska köpa säsongskort på SL, fyra månader för 1730:-.

Vanligtvis har jag ju inget busskort; jag har ju förmånen att bo, jobba och ha pojkarnas skola samt LillStumpans dagis inom en radie av en kilometer. Det ÄR en förmån; att kunna kila hem på lunchen om det är något, kunna vara hos ungarna snabbt om något hänt, slippa passa buss- och tågtider.

Men…

…(varning för ilandsproblem) samtidigt låser jag ju fast mig på den här lilla plätten. Jag kommer sällan utanför ”mitt varv”, allt finns här och det känns dyrt & slösigt att betala SL-biljett ner på stan när det egentligen inte behövs. Att snikåka med LillStumpan i barnvagn förtar en del av nöjet att terapi-strosa i stan – glöm den lösningen.

Med ett SL-kort på fickan VET jag att jag kommer mig bort härifrån lite oftare. Och i den inrutade lilla värld jag lever i skulle det kunna vara ett lufthål.

432:50 per månad, det kan det väl vara värt?

yoga-mamma?

Mamma W hade hittat något test om man var yoga-mamma eller ej;


* Ger du ditt barn ekologisk mat?
Både och.. Alltid ekologisk mjölk men i övrigt mest nej. Tyvärr är det ekolgiska alternativet oftast betydligt dyrare än det oekologiska och hushållskontot för en trebarnsfamilj är redan rätt ansträngt.

* Köper du hellre dyrare kläder och leksaker med bra kvalitet än billigare alternativ?
Ytterkläder och skor ska vara av bra kvalitet och då spelar prislappen mindre roll. Förbrukningskläder som t-shirts, strumpor och annat ställer jag lägre krav på. Leksaker köper vi inte så mycket.

* Ger du ditt barn frukt i stället för godis?
Frukt i veckorna, godis på lördagen. Lätt som en plätt.

* Gillar du yoga eller annan träning för kropp och själ?
Yoga har jag testat ett par gånger och det var verkligen inget för mig. Jag gillar explosiva sporter (som kamp) och utdragna historier (som distanslöpning).

* Ger du ditt barn pedagogiska leksaker?
Som sagt – vi har inte så mycket leksaker. Det som finns har dock alltid en tanke bakom. Ingen krigsgubbar i plast.

* Var du modemedveten och höll kroppen i trim under graviditeten?
Modemeveten är jag ju aldrig – inte heller under graviditeterna. Kroppen i trim – japp, det är en del av min livsstil.

Yogamamma? Trots svaren skulle jag nog vilja säga nej. För mig känns yoga-konceptet (liksom latte-konceptet) lite för pretto, något som jag inte känner igen mig i. Men vem vet, det här borde kanske någon annan döma - jag kanske framstår som JÄTTE-YOGA-PRETTO i en utomståendes ögon!

För övrigt är jag glad att jag har hittat inte bara Mamma W utan också neonglitter och Cecilia; jag som är så otrendig kan behöva lite insidertips så jag inte gör bort mig totalt!!

batteriladdning

Skön stund i vardagen: nytränad, nyduschad & med banan i magen (oh yes, bananas are for monkeys!). Alla tre barnen i säng, de två större med varsin bok, den minsta i djup sömn.

Théet står på dragning och snart börjar CSI.

Helt perfekt vanlig måndagkväll i april!

boktok

Världsbokdag har det varit, för oss innbär det mest att vi slår till och handlar lite på Bokus som generöst bjuder på portot.

Både maken och jag älskar ju böcker och det är en glädje att få guida våra ungar in på samma stig. Jag hoppas verkligen att de kommer att fortsätta på det sätt de börjat, alla tre!

LillStumpan övergav väldigt snabbt pekböckerna för Alfons, Bamse och Vilda Bebin. Det är en glädje att läsa dem om och om igen för henne! Även om jag inte minns det har vi nog haft en del sköna bokstunder, pojkarna och jag. Varenda formulering smakar bekant, varje teckning har jag sett förut – härligt!

Vad gäller killarna har vi haft en strategi; först KVANTITET för att få igång läsandet ordentligt och för att väcka insikten om att böckernas värld har mycket att bjuda, därefter har vi börjat smyga in KVALITET, hur man nu ska definiera det.

Kiss- och pruttböckerna med Doktor Mugg i spetsen har försvunnit och ersatts av spionböcker; favoriterna just nu är Anthony Horowitz serie om tonårsagenten Alex Rider och Charlie Higsons bok Silverfena om James Bond som ung. Spännande! Killarna har också börjat kika i stora bokhyllan och läst brottsstycken ur Gudfadern, The Ninja och Shogun. Passande för åldern? Inte vet jag, men jag minns känslan att hitta något intressant i mammas hylla när jag var liten!

Vad mer?

Guinness Rekordbok hänger med, det ena rekordet knäppare än det andra! Boken är dessutom layoutmässigt mycket läckrare nu jämfört med mina från sjuttiotalet!

Faktaböcker är stort; Norstedts första uppslagsbok ligger i topp men även andra mer områdesspecifika funkar.

På tidningssidan är Kamratposten nummer ett, lika bra nu som när jag var liten! Illustrerad Vetenskap är också en höjdare, leder ofta vidare till ovan nämnda faktaböcker.

För mig är det en utmaning att försöka ligga steget före!

småtofflor

Gulliga tofflor från Inch-Blue.

Snordyra (ca 250:-), i alla fall i mitt tycke, men ändå 100% prisvärda. Sitter på bra och genererar inga svettiga fötter, ganska grundläggande krav men mer eller mindre hopplöst att få uppfyllt.

Dessutom får jag chansen att visa att mitt PhotoShoppande börjar arta sig! Men hur får jag bort den trista, gråa ramen?

hår

Maken har en fantastisk hårkvalitét, min egen är näst intill lika bra. Barnen har alltså ett underbart utgångsläge; tjockt&kraftigt och klassiskt rågblont (om än med tendens att mörkna när man börjar komma upp i åren).

Nåväl.

Ene killen har begåvats med en perfekt huvudform (var den kom ifrån är en stor fråga; både maken och jag har knöliga skallar). Fram till nu har han varit stilig i klassiskt kollosnagg, men en första, trevande pubertetsrevolt har resulterar i att han vägrar närma sig en frisör. Han traskar numera omkring med en gigantisk, otämjbar kalufs som han hoppas ska övergå i ett coolt affroburr. Keep on dreaming, baby!

Andre killen har mycket mjukare kvalitet, men ändå lika tjockt – varje modells drömhår! Han finner sig i att göra som mamma & pappa säger och ser alltså oftast extremgullig ut i en klassisk Kalles-Kaviar-frippa.
Ursäkta förresten - man får inte säga gullig - tuff är ordet. Extremtuff.

LillStumpan då? Som familjens lilla prinsessa vill ju brorsorna men främst pappan att hon ska ha långt hår som kan flätas och tofsas och piffas! Alla förutsättningar finns ju, så why not?! Försökte först med rak pannlugg men den växte ju som ogräs så den ständigt hängde i ögonen på henne. Raskt sattes luggen på utväxt och kan nu antingen petas bakom örat (ignorerar mantrat från min egen barndom ”blomkålsöron-blomkålsöron”) eller fästas med ett litet spänne. Gulligull, eller hur?!

Imorgon ska LillStumpan till frisören (jag inser mina begränsningar efter den där lugg-upplevelsen) och jämna till alltihop, jösses vad tjusig hon kommer bli!

kvällsvarvet

Innan jag lägger mig brukar jag gå ett varv runt lägenheten; släcka ner, stoppa om, kolla av.

Börjar längst bort där ene killen har sitt rum. Försiktigt för att inte slå ihjäl mig på alla prylar som ”råkat” hamna på golvet kryssar jag fram till hans säng där oftast bara en kalufs sticker fram ur en hög av täcke. Pussar försiktigt och får grymtande snarkningar tillbaks.

Kollar att ytterdörren är ordentligt låst, sparkar undan en eller annan sko som kan fälla en kissnödig nattvandrare, hamnar inne hos nästa kille. När han sover och är helt avslappnad ser han ut precis som när han var fyra-fem år; totalt sorglös och lycklig. Jag hoppas att vi snart ska få se honom glad och lugn även i vaket tillstånd. Pussar och klappar den ännu så länge lena kinden.

Fiskarna får några extra flingor mat, släcker lampan hos dem och så får de ett god natt de med.

Alla elektriska grejer ska vara avstängda; stora datorn, lilla datorn, TVn och stereon. Öppnar diskmaskinsluckan på glänt och gör likadant med torktumlarens lucka.

Släcker ner i vardagsrummet och kikar över gården för att se om jag ser någon i de upplysta fönstren. Alla verkar ha sina kvällsvanor; en farbror sitter och knackar på datorn, en annan sitter i en skön fåtölj och läser. Konstigt att jag aldrig ser några kvinnor.

Öppnar dörren till vårt sovrum, bäddar om LillStumpan som fortfarande har sin säng i ett hörn där inne. Hon är vår solstråle och till och med när hon sover ler hon ofta. Inget luktar så gott som nybadad småunge, jag får hejda mig från att inte borra ner mig för mycket.

Kryper ner hos maken som också luktar nyduchad och gott. Han sover, men efter så många år ihop kan han i sömnen sträcka ut armen så jag kan lägga mig på den - tätt intill - och somna gott.

Hinner tänka att jag är ovanligt lyckligt lottad.

ibland går det….

…bättre än man någonsin vågat drömma om!

Började med elände; maken bortrest och barnvakten tokförkyld. Solklart fall av att min träning fryser inne eftersom det inte finns någon alternativ barnvakt och jag inte känner mig bekväm med lösningen att lämna mellanstadiekillarna ensamma med LillStumpan.

Skit, eller hur? Jag som inte tränat under hela påsken och var verkligt motiverad. Träningen är liksom mer än bara motion för mig, det är egentid och lyx. I klubben är det ingen som ser mig som någons mamma eller som någons fru eller någon annan sorts bihang, jag är bara jag och det är jätteskönt!

Läge för en chansning: ner med LillStumpan i vagnen, bulla upp med ett par kex och nå´n leksak, jaga iväg och sen parkera vagnen i hörnet av träningslokalen. Vi tränar utan musik och utan bollar, är bara ett tiotal vuxna vitklädda som i organiserad form pucklar på varandra (kampsport, jag utvecklar vad och vilken vid annat tillfälle), hur skulle LillStumpan reagera på det?

Hon tyckte det var hur spännande som helst!

Hon satt i vagnen och tittade intresserat i nästan nittio minuter, kommenterade ibland:
- Oj!
- Aj!
- Dom krockade!
- Blir han ledsen nu?
- Titta, han är jätteglad!
..och kvittrade sen ”Blinka lilla stjärna” när vi stretchade :-)

Haha – vilken glädje på flera olika nivåer; både härlig träning och glad unge som samarbetade finfint!

Jaja; jag fattar ju att om vi provar igen kan det gå käpprätt åt skogen men då har vi i alla fall den här succén i bagaget och är bra rustade!

naken på torget

I Camilla "Deckardrottningen" Läckbergs blogg finns ganska ofta handfasta tips för författar-wannabees. Jag tycker det är otroligt intressant att hon åter-kommer till att författande är ett hantverk; det är inte bara att sitta och vänta på inspirationen - man måste sätta sig och skriva-skriva-skriva. Vidare kon-staterar hon att det faktiskt finns verktyg att använda sig av för att nå vissa effekter, det är inte en slump att vissa saker känns trovärdigt.

I ett inlägg diskuterar hon bland annat vikten av att teckna personerna bra; att man faktiskt bör fundera igenom många sidor av personligheter även om man sen bara använder sig av några.

Och då börjar jag fundera hur en personteckning av mig själv skulle se ut, detta utifrån den lista hon påbörjat. Inser rätt snabbt att det behövs nog inte, den som läst min blogg vet MASSOR om mig redan! Jösses, vad mycket jag avslöjar fast jag försöker hålla mig anonym.

Inte bra. Jag kanske bör försöka mig på några finter och dimridåer – plötsligt känner jag mig som jag står naken mitt på torget.

Villervallas klockrena:

När man lyckas skriva något tydligt utan att kompromissa bort nyanser, då har man lyckats. Tycker att Villervalla får in en klockren träff :

"Jag har förstått att man flera gånger under sitt liv, om man inte aktivt kämpar åt motsatt håll, kommer att kravla sig upp på en ny plattform. Från den nya plattformen ser saker annorlunda ut, man ser mer också, och fler nyanser, och man upptäcker kanske nya saker att vara riktigt glad åt, saker man borde lägga bakom sig, saker man redan är färdig med och inte har några problem med att lägga bakom sig."
Villervalla 2006-04-13

Huvudet på spiken – JUST så här är det. Man KRAVLAR, för det är minsann inget hopp-och-skutt det är frågan om, i alla fall inte för mig. Under resans gång förstår man ofta inte att man är på väg upp, det känns som man sitter fast i ett träsk – är det inte ironiskt? Insikterna som infinner sig när man äntligen kommit upp, de är så glasklara! Där finns mer luft, annat ljus. VARFÖR tänkte jag inte på det här förut, frågar man sig. Saker som förut varit så viktiga är plötsligt petitesser. Annat - som man tidigare marginaliserat - är plötsligt centralt.

Sen vet jag ännu inte helt säkert om jag håller med om att nivå- eller riktningsbytena kommer med viss rytm, jag har nog inte sett den cykeln. Kanske för att jag inte vill se. För att jag inte orkar.

För just nu är jag rätt mycket i träsket.

nähä - inte den här gången heller

Huset var skit.

Superfin tomt, fantastiskt läge, kanongulligt på långt (VÄLDIGT långt) håll. Hoppet steg!

Men bara ett par steg närmare blottades allt; så vanskött, så fuskbyggt, så bedrövligt. Bortom all räddning. Skit, skit, skit.

Visst är det som ett hån; förra stället hade superfint hus på pissig tomt, nu var det tvärt om. Kan man inte bara byta – få det fina huset på den här underbara tomten?

Mitt i all bedrövelse konstaterade vi att ”ser det för bra ut är det något som inte stämmer”. Och vi har blivit bättre på att hantera besvikelser, nu suckar vi bara djupt, hetsäter varsin påse Polly och lyfter blicken igen.

nytt objekt

...förresten ska vi åka och kolla på en stuga under påskhelgen.

Folk i min närhet vet hur viktigt det här är för mig och med tanke det strukturerade liv som familjen nu måste hålla sig till känns det hela ÄNNU viktigare.

Håll tummarna för oss. Hårt.

tatuering

Neonglitter nämnde tatuering och då vaknade jag till!

Länge var ju tatueringar en markering på att man antingen var sjöman eller skurk, ingen annan tatuerade sig. Sakta kom det sen krypande så att en eller annan som inte tillhörde dessa grupper hade någon liten rackare på ett väl dolt ställe. På det följde en explosion – tribemönster, fotbollsklubbar, blommor och Snobben på alla människor. Tatueringar blev Svensson, åtminstone i mina ögon. Lite Gula Blend, liksom.

Svensson och Gula Blend är inget jag identifierar mig med, men tanken på en tatuering har jag svårt att släppa. Jag har ett stort fult ärr som jag efter många år lyckats komma något så när tillfreds med. Runt det här ärret skulle jag vilja lägga en blomslinga, som för att helt&hållet återta den här delen av min kropp. Blomslingan skulle vara bara för mig (och maken!); det är ytterst sällan någon annan ser den delen av kroppen, inte för att den är intim utan helt enkelt för jag vant mig vid att alltid skyla den.

Eftersom huden runt ett ärr (framför allt ett fult läkt ärr) ofta är märklig, inser jag ju att det skulle vara svårt att få till något beständigt vackert, kanske är det just det som stoppat mig. Men ändå, jag återkommer alltid till blomslingan, jag tror jag skulle älska den.

vill göra om

Tittar på en bild från när pojkarna var små, från när de var i den åldern som LillStumpan är i nu. Bilden gör mig ledsen, jag har nästan inga ljusa minnen från den tiden, har förresten knappt några minnen alls.

Det gick i ett; galonisar på den ene, galonisar på den andre, trösta den ene, banna den andre, byta en blöja, fixa mat snabbt som 17, skaka välling, medla, försöka natta, försöka vara rättvis.

På bilden ser de glada ut, två små lintottar som skrattar mot kameran.

Jag har inga minnen av att vi skrattade - gjorde vi någonsin det? Minns inga stunder av gos med sagobok i soffan eller glada utflykter eller dagar med solsken. Rimligtvis måste vi haft det bra ibland, men mitt minne är blankt. Ett svart hål.

Jag undrar vilka spår detta satt på killarna. Hur ser deras bild av sina första år ut? Är det en tjatig, stressad, ledsen & utsliten mamma och en arg, skällig pappa?

Önskar så att jag kunde göra om alltihop.
Göra om och göra rätt.

resmål

Hur firar man då sin 40årsdag? Själva dagen alltså?

Jag blir mitt urtristaste jag och tänker genast på ett antal EJ AKTUELLA alternativ:

* Jag vill inte ha fest. Är osäker på vilka jag skulle bjuda, är osäker på om de jag bjudit skulle komma, fasar för att det skulle bli stelt & trist eller jobbigt på annat vis. Varför utsätta sig för något sådant?
* Jag vill inte att dagen ska gå spårlöst förbi, hallå – det är ju faktiskt en mil-stolpe. Middag vid köksbordet med en extra stor blombukett känns som ett tröstpris.
* Jag vill inte gå på resturang, känns som hemma-alternativet i uppgraderad form.

Så kanske då att jag faktiskt skulle vilja åka någonstans, men vart?
Vart åker man med två mellanstadiebarn, en LillStumpa, make och sig själv. Massa icke-alternativ igen:

* Inte någonstans där sonen blir överstimulerad och får tokspinn.
* Inte någonstans där LillStumpan måste hållas hårt hela tiden för att inte hamna under en buss eller försvinna i en folkmassa.
* Inte någonstans där man förleds att tro att man ska få slappa vid en pool men istället hamnar som badvakt på 18-timmarspass.
* Ingenstans där det är monsun eller annat ruskväder i oktober.

Vad blir kvar? Det tål att tänka på.

Lustigt; för 20 år sedan hade jag kunnat sätta fingret vart som helst på kartan och tycka att det var ett spännande resmål. Idag är jag rädd för folkmassor, terrorism, jordbävningar, besvikelser.

tidningar och magasin

Det är kul att läsa magasin om man bara lyckas hitta någon som liksom talar till en. Världen kryllar av tidningar som jag knappt skulle bläddra i ens hos frissan, till exempel golftidningar och jaktmagasin. Sen finns det ett gäng som ligger på nivån att "om det är gratis, så..." och sen - ibland - hittar man något som känns rätt & kul!

Beroende på vart man befinner sig i livet så är ju intressena olika. Under flera år prenumererade jag på amerikanska Glamour, idag känns den lika avlägsen som "vi frimärkssamlare" (om det nu finns någon sådan). Jag älskade att läsa om makeup-tips, dating och mode - vilken annan människa jag var!

Mammatidningarna som fanns när pojkarna föddes var mest ångestladdade, hur jag än vände mig kändes det som jag var en looser. Eftersom inte internet fanns var det ändå dem jag fick hålla tillgodo med för att få någon sorts mamma-G, isolerad som jag blev med mina prematura babysar. Idag läser jag MAMA med ett halvt öga, men det känns som att alla föräldratidningar tappar mitt intresse då barnen man själv har är över två år.

Amelia har förekommit till och från, mest från. Kanske Tara passar bättre idag, runt 40 som jag är?!

Allt om Fritidshus är så nära bostadsporr jag kommer! Jag älskar att gotta mig i hur folk piffar upp små kyffen till underbara sommaridyller! En dag kommer jag också ha ett sån´t ställe (förhoppningsvis inte alltför ruffigt) att pyssla med! Vanliga hus- och inredningstidningar är inget för mig, de är alltför vardags-frånvända för att intressera mig.

Mattidningar, de hamnar lite i samma kategori som inredningstidningar. Jag är inte intresserad av trerättersmenyer eller hur man binder upp en renstek utan vill veta hur man lagar mat till en vanlig familj en sketen tisdag. Recept som pillar med ett kryddmått hit och en sparrisknopp dit är inget för mig, fram med handfasta idéer om hur man jackar upp köttfärsen ett par snäpp utan att barnen blir gnälliga. Amelia hade en mattidning som var på den nivån, tyvärr gick den i graven efter bara något år. Typiskt, tur att jag har mina gamla nummer kvar!

På sportsidan gillar jag Runners World, främst amerikanska men även brittiska och svenska upplagan. Lustigt nog fascineras jag av bragder som Marathon-lopp och sån´t, det peppar mig till egna springrundor på 6-8 km och får mig att klara Midnattsloppet och Tjejmilen.

Hälsotidningar är ett kapitel för sig själv. Jag är ju väldigt intresserad av hälsa, kropp & själ och allt runt omkring men det är en hatkärlek. På ett sätt blir jag inspirerad & fascinerad, på ett annat blir jag provocerad & irriterad. Vidare tycker jag att hälsotidningar har en tendens att ha annonser med redaktionellt utseende, det blir alltså svårt att se vad som är vad vilket stör mig.

Summa summarum, i dagsläget finns det ett antal tidningar jag läser lite då och då, ett fåtal jag prenumererar på och resten bryr jag mig inte om.

Tror att den som vet det här om mig, den har en ganska bra bild av mig!

kyrkogård

Ibland genar jag över en kyrkogård för att hinna hämta sonen på hans träning (jaja, han är stor nog att gå hem själv men jag GILLAR att hämta honom, vi får lite välkommen tid på tu man hand då).

Hur som helst; i all hast kastar jag ofta ett öga på gravarna och visst är det så att vissa fångar uppmärksamheten på ett speciellt sätt.

En grav har ett träkors med en liten svartvit bild fasthäftad, ett ljus brinner nästan jämt och det ligger en massa små nallar och leksaker runt ikring. Läser man på den lilla, lilla lappen ser man att det är en ung familj – mamma, pappa och ett litet barn – som togs av vågen i Khao Lak. Vilken tragedi. Extra sorgligt blir det då det inte finns en sten eller något mer permanent minne över dem.

Bredvid träkorset står en stor sten, också en familjegrav med mamma, pappa och inte mindre än tre barn och samma datum; 2004-12-26. Var det hela familjen som försvann, eller finns det ett eller flera syskon till som lever vidare?

Sen finns det en riktigt gammal grav, från 1700- eller 1800-talet tror jag, som gör mig nyfiken. Den är alltid väldigt ompysslad och tillfixad; vem gör det och av vilken anledning? Är det någon som känner starka band med tidigare generationer av släkten, eller är det ett löfte till någon, eller vad?

Så där funderar jag – verkar det knasigt?

Eller är det så att jag håller på att komma förbi den tid då man läser förlovnings- och babyannonser i tidningen och det istället är troligare att jag hittar någon bekant i dödsannonserna?

detalj-problem

Ibland undrar jag hur folk gör;

Hur kan vissa dagisfröknar vara helfräscha efter en heldag med femton kladdiga tvååringar? Tänker speciellt på en som jobbar på LillStumpans avdelning; trots att hon målar, leker i sandlådan, äter & gosar - gör allt med ungarna - utan att hålla avstånd, är hon liksom skinande krispig även klockan fyra på eftermiddagen. Hur går det till? Jag är skrynklig och ibland även kladdig från ruta ett på morgonen.

Vidare; vissa har nylonstrumpor (ett djävulens påfund, men ibland åker de på) som ser splittnya ut även efter en hel dag. Vad är det för trix jag missat? Mina fastnar i stövelblixtlås, stolskanter, bordsben och även om det inte blir någon reva jämt så drar sig trådarna till en ojämn, ful fläck. Hur undviker man sån´t?

Och läppstift? Inte för att jag använder det så ofta men ibland så… Väljer jag torrare kvalitét så sitter det, men lixom flagar och spricker lite. Inte snyggt. Väljer jag fetare kvalitét så blir det jämnt och blankt men jag äter upp det på en kvart och så finns bara kantranden kvar. Inte snyggt det heller. Alla andra seglar runt med mjuka, vackra, jämt färgade läppar – hur gör ni?

Jag skulle kunna fortsätta och fortsätta, men väljer att inte göra det.

Undrar istället vart man hittar svaren på sådana här nesliga I-landsproblem.

andre sonen

Skriver jag någonsin något om min andre son? Jag har ju tre barn; två söner och en dotter. Ene sonen har det av naturliga skäl blivit en del om på sistone och dotterns små infall rapporterar jag regelbundet om, men den andre?

Hur som helst; han är en underbar unge!

Utseendemässigt har han fått det bästa från både fars och mors håll – han är en riktig snygging! Eftersom han tränar ett par gånger i veckan har han också lyckats bygga upp lite muskler och en bra hållning – gissa vem som får massa rosa inbjudningskort till tjejkalas?!

Nyfiken och intresserad av det mesta slukar han Kalle Anka, Illustrerad Vetenskap, Kamratposten, Harry Potter, Fem-böckerna och allt däremellan. Han gillar film och kan det mesta om Bond, Snuten i Beverly Hills, Stig Helmer och Karate Kid. Älskar datorn och kommer snart vara familjens nätverkstekniker. Dyrkar sin lillasyster och backar inte ens för att byta blöja (om det inte är bajsblöja, där går gränsen!). Kan steka pannkakor och baka sockerkaka. Det finns inte heller någon som kan berätta fler dåliga vitsar än han – jag lovar!

Rena drömsonen? Jajjemän!

Som mamma vet jag ju också att han börjar grina så fort det handlar om läxor eller sängbäddning. Han har ett fasansfullt morgonhumör, han slarvar med att duscha och kastar smutsiga kläder på de mest konstiga ställen. Han gnäller över sin brorsa och tycker att mamma & pappa är snåla & orättvisa; att ALLA andra får mer och bättre av allt än vad han får. Han är en mästare på att slingra sig ifrån hushållsarbete och att kliva över prylar han själv spritt över lägenheten. Vidare är han lite för intresserad av mammas & pappas egna papper och grejer; kikar gärna på vilka webbsidor vi besöker, läser våra kontoutdrag & lönespecar och tittar i fickor…

Jag är ju personligen inte helt road av att stoppa folk i fack eller av att definiera normalitet, men är man det stoppar man definitivt honom mitt i facket ”normal mellanstadieunge”.

Min förhoppning för honom är att han ska få fortsätta att blomstra! Jag hoppas att varken brorsans bekymmer eller lillsyrrans krav på tid och uppmärksamhet ska stjäla allt fokus från honom. Att han inte ständigt ska känna att han är definierad som någons bror utan att han får eget utrymme att glittra på.

Jag lovar att återkomma till honom lite oftare!

att berätta

Det har ju kommit till den punkt då det blivit dags att börja tala klartext med sonen också. Att han har rätt att få veta att det faktiskt ÄR något som är speciellt med honom, att hans klockor inte ringer på samma sätt som våra alla gånger.

Men hur gör man det? Vad säger man?

Ville inte använda ord som onormal eller sjuk, utan hellre speciell.

Som på beställning kom en intervju med Madonna på TV på lördags. Hon talade bland annat om hur hon känt sig annorlunda som liten, hur hon ofta gjort tvärt emot alla andra, hur jobbigt det varit och att andra ofta tittat snett på henne. Vidare berättade hon att hon ändå var glad att hon fått den här erfarenheten och att det nog bland annat varit den som tagit henne så långt.

Tog upp tråden med sonen på söndagen, frågade honom vad han tyckt om det Madonna sagt. Utan att tveka svarade han att:
- Det är PRECIS så jag känner mig!

Med den utgångspunkten hade vi ett jättebra samtal om att hans situation; att han har något speciellt som vi kan hjälpas åt att ta fram så han kommer att börja glittra, inte som Madonna utan på ett helt eget sätt! Berättade att det kommer att bli slitigt och svårt på många sätt men inte värre än att vi klarar det om vi hjälps åt.

Berättade också att vi kommer ta hjälp av andra vuxna som är duktiga på att hjälpa barn att hitta rätt och att mamma och pappa ska få hjälp för att bli bästa sortens föräldrar till just honom. Han tyckte det lät bra!

På kvällen hittade jag en liten kille som med CD-spelaren på låg volym lyssnade på ”La Isla Bonita” och ”Like a prayer”. Killen såg gladare ut än på länge!