skol-inspektion
Mitt i alltihopa, medan syrran låg och var som allra sämst, hörde sonen g´s fröken av sig. Halvt hysterisk berättade hon att det kommit påbud om åtstramningar vilket bl.a. innebar att alla barn med ”extra stöd” skulle granskas. Grundtanken var att skolan är till för alla och ska också passa alla, dvs. så många barn som möjligt ska gå i vanlig klass utan några krusiduller.
En inspektör hade skickats ut för att granska vart och ett av barnen och alltså också vår g.
Det bara brann i huvudet på oss när vi fick veta det här; för g skulle det innebära en katastrof att hamna i vanlig klass – han som utvecklats så bra under året skulle slungas tillbaka till det miserabla skick han befann sig i förra våren. Maken och jag konstaterade bara enda alternativet i sådana fall skulle vara att ta g ur skolan. Faktiskt.
Hur som helst; inspektören visade sig vara en utbildad speciallärare med stor kunskap om (och stor empati för) barn med särskilda behov. Han tillbringade en dag med g och konstaterade därefter att de pengar som stadsdelsnämnden lägger ut för en anpassad skolplats idag är en bråkdel av vad det skulle kosta att ta hand om g efter ett par år i vanlig klass. Hans rekommendation - som sedan betalande rektor godkände direkt - var att låta g gå kvar i klassen.
Tack.
Tack-tack-tack.
Men klumpen i magen var tung ett par dagar och den låg där och trängdes med klumpen över syrran. I huvudet snurrade det; g´s problem kändes plötsligt världsliga jämfört med syrrans. Samtidigt var ju beslutet helt avgörande för hans framtid och hans livskvalitet. Jag fick ångest över att jag ägnade energi på att oroa mig för honom när syrran behövde mig som mest. Och jag fick ångest över att jag inte hade energi att engagera mig konkret i hans problem genom att skriva brev till rektorn eller nå´t. Hur jag än gjorde, eller inte gjorde, kändes allt fel. Och nu efteråt – när sonen dragit en vinstlott och syrran en nitlott – undrar jag om jag hade kunnat göra något annorlunda. Och hade det förändrat något? Innerst inne VET jag ju att jag inte kunde göra något konkret för syrran, men ändå…
En inspektör hade skickats ut för att granska vart och ett av barnen och alltså också vår g.
Det bara brann i huvudet på oss när vi fick veta det här; för g skulle det innebära en katastrof att hamna i vanlig klass – han som utvecklats så bra under året skulle slungas tillbaka till det miserabla skick han befann sig i förra våren. Maken och jag konstaterade bara enda alternativet i sådana fall skulle vara att ta g ur skolan. Faktiskt.
Hur som helst; inspektören visade sig vara en utbildad speciallärare med stor kunskap om (och stor empati för) barn med särskilda behov. Han tillbringade en dag med g och konstaterade därefter att de pengar som stadsdelsnämnden lägger ut för en anpassad skolplats idag är en bråkdel av vad det skulle kosta att ta hand om g efter ett par år i vanlig klass. Hans rekommendation - som sedan betalande rektor godkände direkt - var att låta g gå kvar i klassen.
Tack.
Tack-tack-tack.
Men klumpen i magen var tung ett par dagar och den låg där och trängdes med klumpen över syrran. I huvudet snurrade det; g´s problem kändes plötsligt världsliga jämfört med syrrans. Samtidigt var ju beslutet helt avgörande för hans framtid och hans livskvalitet. Jag fick ångest över att jag ägnade energi på att oroa mig för honom när syrran behövde mig som mest. Och jag fick ångest över att jag inte hade energi att engagera mig konkret i hans problem genom att skriva brev till rektorn eller nå´t. Hur jag än gjorde, eller inte gjorde, kändes allt fel. Och nu efteråt – när sonen dragit en vinstlott och syrran en nitlott – undrar jag om jag hade kunnat göra något annorlunda. Och hade det förändrat något? Innerst inne VET jag ju att jag inte kunde göra något konkret för syrran, men ändå…
posted by Runt 40 at 12:07
1 Comments:
Tur att det ordnade sig för sonen G. Ni kan behöva lite "tur-lotter" nu.
Man kommer alltid att fråga sig om man kunde gjort annorlunda i vissa situationer. (Tiden med Evelina har ett antal sådana situationer.)Men jag försöker alltid tänka att man gjorde så gott man kunde i den situation man befann sig. Mer kan man inte göra.
Skicka en kommentar
<< Home