anhörig

Det var varit en serie på DNs Insidan-sidor om att vara anhörig till en psykiskt sjuk person. Jag har följt den lite med ena ögat; ämnet är intressant men eftersom jag inte ser sonen g som direkt PSYKISKT SJUK känns det (tack och lov) inte som det angår mig till 100 %. För tillfället orkar jag inte heller riktigt engagera mig i andra människors sjukdomar och elände, har nog med allt runt syrran…

Nåväl – varje artikelserie brukar ju avslutas med ”läsarnas insända reaktioner” och när jag läste vad ”Erik” skrev stannade allt. JUST SÅ var det ju för oss i kontakten med BUP. Hans beskrivning av sina känslor PRECIS det vi kände oss utsatta för. Anklagelserna, tvivlet, skammen, pressen.

Hans berättelse visar ju på att det inte var vi som hade en extrem otur utan att detta faktiskt förekommer på fler ställen. Hur kan detta få fortgå?

Jag tackar min lyckliga stjärna över att vi kom ur deras grepp (kan inte välja annat ord för deras hållhakar på oss var så starka, så sektartade), att vi orkade resa oss och hittade en annan väg. Vågar inte tänka på vart vi landat annars.

Följ länken och läs hela artikeln eller läs bara ”Eriks” inlägg här:

"Erik" har erfarenhet som anhörig till två psykiskt sjuka personer, sin hustru och sin dotter (från ett tidigare förhållande), berättar han i ett långt brev till Insidan. Hustrun har schizofreni och sjukdomen har periodvis påverkat hela familjen. Erik blev lovad att dottern skulle få vara med i samtal på sjukhuset där hustrun vårdades, men löftet sveks.

När dottern blev deprimerad i puberteten sökte de hjälp hos bup, barn- och ungdomspsykiatrin. "Då inleddes en helvetesvandring som förändrade allas våra liv i grunden och som inte är avslutad än", skriver Erik. I stället för att ge stöd spelade bup ut familjemedlemmarna mot varandra, hustrun "framställdes som ett känslokallt monster" och dottern borde fosterhemsplaceras, tyckte de. Så småningom började anklagelser riktas också mot Erik, de var diffusa men handlade om att dottern inte känt tillräcklig tillit till sin far.

Ingen inom barnpsykiatrin som senare har haft hand om dottern har gjort bedömningar som liknade det första bup-teamets, skriver Erik. Men anklagelserna bröt ner hela familjen, beskriver han, och till sist ville hustrun skiljas. I dag mår både hon och dottern bra, men såren finns kvar. Det är tungt att vara anhörig, men rollen som anklagad är ännu tyngre, skriver Erik.

"Den skam man känner är ofattbart stor och bidrar ytterligare till isoleringen från omgivningen; inte ens inför vänner är det lätt att bekänna att man skylls för något så fruktansvärt som att inte duga som förälder, att rent av ha vållat sitt barn lidande. I början framstod för mig anklagelserna bara som absurda, men till slut började jag tvivla på mig själv. Till och med mina minnen började jag tvivla på, minnena av lyckliga upplevelser tillsammans med min dotter. Jag förlorade nästan all tro på mig själv ( )

"Som anhörig kan man också skämmas för att tala om sitt eget lidande, skriver Erik. Men pressen man lever med, och kraven på tystnad för att inte lämna ut sin sjuka närstående, kan skapa mycket svår smärta.

"Och för den som både upplevt en närståendes depression och fått del av skulden för denna är smärtan ytterligare sammansatt. Det mörker som drabbade mig var naturligtvis kopplat till min dotters lidande. Men man kan som förälder vara stark och klara av en sådan smärta och vara förmögen att ge sitt barn tröst. Det är en del av rollen som förälder, den styrkan är en kapacitet man får. Med anklagelserna var det något annat. Dem kunde jag inte härda ut på samma sätt. ( ) Och det mörker anklagelserna skapade lade sig mellan oss och berövade mig den naturliga styrkan och förmågan att trösta min dotter och ge henne styrkan att leva. Just anklagelserna förhindrade mig att ge henne det stöd hon behövde."