mål

Det pratas mycket om mål; att man ska definiera sina karriärsmål och sina privata mål. Man ska ha en plan att jobba efter, visualisera sin egen situation om tio år och sen hitta vägar för att nå dit.

Jag blir matt för jag är NÖJD. De saker jag kan påverka är faktiskt i ett läge som gör att jag känner att jag behöver inte streta. Det verkar som att det är fult att säga så, men faktum är – jag är rätt nöjd.

Sonen G har hamnat rätt; han går i en skola där han stortrivs och vi ser ljust på hans framtid. Han har en garanterad plats i ett hög-stadium som passar honom – längre fram än så vill jag inte tänka.

Sonen B är lycklig; han går i bra skola och han har sin träning. Han har mängder av alternativ att välja på när högstadietiden kommer och han är initiativrik vad det gäller att sysselsätta sig i övrigt. Varför ska jag planera framtiden för honom?

LillStumpan går på dagis och är överlycklig inför att flytta till stor-barnsavdelningen till hösten. Och när dagistiden är över väntar samma skola som brorsan B nu går i.

Jag är superlycklig för vår stuga; vi trivs så bra där allihop och den blev precis det vi drömde om. Det var ett mål att hitta ett fritidshus och det gjorde vi – jag är nöjd nu. Visst har vi planer där; bygga om altanen & isolera entrén, ommålning ute & inne – men det är ju inga livsmål??

På mitt jobb rullar det på. Det har varit turbulent och är i viss mån det fortfarande. Jag känner dock att jag sitter rätt tryggt *peppar peppar* och jag har det bra. Jag har inte ambitionen att klättra eller vidareutbilda mig radikalt, det känns bra att gå till jobbet och känna sig bekväm med att man hyggligt hanterar situationen.

Träningen har naturligtvis mål men de är inte på det synliga planet. Mina mål där handlar inte om att gradera regelbundet utan om att hålla min kropp i trim. Jag vill kunna springa efter bussen utan att bli andfådd, jag vill kunna gå i trappor utan att flåsa, jag vill kunna lyfta tunga grejer själv. Jag vill göra vad jag kan för att ge min kropp bästa förutsättningen att fortsätta fungera bra. Det är väl ett bra mål, om än lite löpande och inte så definitivt?

Vad mer? Boendet vårt är bra. Jag ser inte framför mig att vi flyttar någonstans; kan på kul smygsurfa lite på hemnet och kolla villor (mest för att jag verkligen skulle vilja ha lite mer yta så att även jag fick ett eget rum) men med tanke på sonen G´s skolgång vill vi nog bo kvar i krokarna där vi bor. Att vi måste försöka hitta rätt hantverkare till vårt badrum och att vi borde göra något åt köket – det ser jag mer som projekt, inte som livsmål.

Maken blir galen på mig på grund av det här. Han vill planera hur han ska gå vidare med sitt jobb, vad vi ska göra när vi pensioneras och när barnen flyttar hemifrån…. För mig känns det otroligt avlägset och på gränsen till bisarrt. Han är i och för sig tio år äldre än jag är och pensionen är för honom inom en överskådlig framtid, men ändå? Och barnen – jag blir lite vidskeplig när han vill prata om dem tio år framåt; har vi inte lärt oss att allt kan vändas upp & ner över en natt? Hans jobb pratar jag gärna om, men JAG kan ju bara stötta hans val, inte göra dem. Väl?

Ska jag krysta fram några mål? Jag vill resa till New York. Jag vill ha 8.000 mer i månadslön. Jag vill bli av med tanthullet runt midjan. Skulle detta lösa sig skulle jag vara ännu mer nöjd, men min lycka står och faller inte med detta.

Om det är så fel att vara nöjd, då är jag väl helt fel då.