är man den man är?
Är man den man är, eller blir man den man blir? Eller är man den man gör sig? Blir man den man gör sig? Luddig formulering på luddiga tankar.
Jag vet inte, jag. Själv har jag aktivt valt att förändra sidor hos mig själv, sidor som jag inte vill leva med. Hittar jag spår från min barn- och ungdom så är min spontana reaktion att riva sönder, kasta bort, gömma & glömma.
Jag har absolut inte några hemska trauman med mig; inga övergrepp eller vanskötsel, snarare bara en grå rad av dagar. Jag var väl inte töntigast i klassen, men i nedre delen av hierarkin. Det var säkert inget fel på mina kläder, men de var aldrig riktigt rätt heller. Hemma skulle vi alltid äta upp all soppa innan pannkakorna. Lärde mig att inte köpa något jag inte behövde, inte köpa något av lust. Inte slösa pengar på det finaste, lagom dög gott. Vissa tillfällen krävde vissa humör; ingen idé att vara något annat än glad & tacksam på jul eller födelsedag oavsett vad man kände. Allt var väldigt resultat- och prestationsinriktat, men jag kommer inte ihåg att någon någonsin var nöjd – det fanns alltid en underförstådd känsla av att jag borde ha gjort ännu lite bättre. Inget skedde spontant utan efter givna regler; vi brukar göra si eller brukar göra så och det fortsätter vi med.
Omedvetet men systematiskt formades jag till något jämngrått. Mirakulöst nog drabbades jag aldrig av anorexia.
Jag får kalla kårar av att tänka tillbaka.
Jag vet inte varifrån kraften att vända mig mot alltihop kom ifrån, jag vet inte heller exakt när den kom. Ingen stor revolt, bara ett aktivt ställningstagande. Insikt om att alltihop ligger så långt ifrån vad jag vill ge mina barn och min familj.
Kan inte säga att jag lyckats till 100%, men kanske 80-85… Innerst inne finns ju oroliga, ängsliga, töntiga lilla jag som undrar när någon ska komma på bluffen. För om man nu är den man är så är ju alltihop en bluff.
Jag vet inte, jag. Själv har jag aktivt valt att förändra sidor hos mig själv, sidor som jag inte vill leva med. Hittar jag spår från min barn- och ungdom så är min spontana reaktion att riva sönder, kasta bort, gömma & glömma.
Jag har absolut inte några hemska trauman med mig; inga övergrepp eller vanskötsel, snarare bara en grå rad av dagar. Jag var väl inte töntigast i klassen, men i nedre delen av hierarkin. Det var säkert inget fel på mina kläder, men de var aldrig riktigt rätt heller. Hemma skulle vi alltid äta upp all soppa innan pannkakorna. Lärde mig att inte köpa något jag inte behövde, inte köpa något av lust. Inte slösa pengar på det finaste, lagom dög gott. Vissa tillfällen krävde vissa humör; ingen idé att vara något annat än glad & tacksam på jul eller födelsedag oavsett vad man kände. Allt var väldigt resultat- och prestationsinriktat, men jag kommer inte ihåg att någon någonsin var nöjd – det fanns alltid en underförstådd känsla av att jag borde ha gjort ännu lite bättre. Inget skedde spontant utan efter givna regler; vi brukar göra si eller brukar göra så och det fortsätter vi med.
Omedvetet men systematiskt formades jag till något jämngrått. Mirakulöst nog drabbades jag aldrig av anorexia.
Jag får kalla kårar av att tänka tillbaka.
Jag vet inte varifrån kraften att vända mig mot alltihop kom ifrån, jag vet inte heller exakt när den kom. Ingen stor revolt, bara ett aktivt ställningstagande. Insikt om att alltihop ligger så långt ifrån vad jag vill ge mina barn och min familj.
Kan inte säga att jag lyckats till 100%, men kanske 80-85… Innerst inne finns ju oroliga, ängsliga, töntiga lilla jag som undrar när någon ska komma på bluffen. För om man nu är den man är så är ju alltihop en bluff.
Etiketter: bara jag
posted by Runt 40 at 14:23
1 Comments:
Intressant, jag tänker efter, reflekterar.
Bluff eller inte, jag tror nog du har lyckats. Själv befinner jag mig mer på accepterandets nivå. Men jag får inga kalla kårar av att tänka tillbaka, bara lite dåliga vibbar av högstadie- och gymnasietiden.
Skicka en kommentar
<< Home