framtiden

Jag undrar över hur livet ska bli för sonen g och för oss. Hans problematik innebär ju att vi inte på något sätt kan ta för givet att livet rullar på med de steg som del flesta ungdomar tar; utbildning, resor, egen bostad, jobb, partner och kanske familj… Hör ju hur konservativ jag låter; det finns massor av bra sätt att leva utan just dessa steg, men då är det förhoppningsvis resultat av aktiva val. Jag känner mig orolig över att min g inte kommer ens ha möjligheten att välja.

Statistik visar att människor med hans problematik ofta hamnar i kriminella sammanhang, antingen som utövare eller som offer. Jag är inte ett dugg förvånad över detta; den naiva inställningen som i viss mån karaktäriserar honom och hans gelikar bäddar för att bli lurade och utnyttjade. Hur ska vi kunna skydda honom utan att begränsa eller överbeskydda?

Många har också svårt att komma in på arbetsmarknaden – den höga intelligensen går ju hand i hand med ett socialt beteende som inte är helt lätt att hantera. En potentiell arbetsgivare måste nog vara väldigt påläst, skicklig & modig, hur många sådana finns det?

Eget boende – en rätt dyster sida är att avdelningen för hygien & städning kommer på ungefär plats 597 för personer med hans diagnos… Kommer han bo kvar hemma även som vuxen eller kommer han att kunna flytta hemifrån så småningom? Kan föreställa mig hur ett hem skulle förvandlas från råtthål till sanitär olägenhet. Fast å andra sidan – med ett tydligt schema över vilka dagar det ska duschas, dammsugas, diskas osv så skulle det kunna gå bra…

Och partner - det ska väl inte en mamma lägga sig i? Förvisso inte – men visst unnar man sitt barn det bästa även på den fronten? Kanske framför allt på den fronten?! Jag hoppas att han så småningom kommer att möta någon som ser att han är så mycket mer än sin diagnos; som ser att han är bland annat är smart, rolig, stilig och lojal.

Vissa dagar är jag full av hopp och övertygad om att allt kommer bli bra, andra dagar känns det bara mörkt.