den bästa dagen - år 2007

Skulle egentligen kunna kopiera mitt eget inlägg från just den här tiden förra året; inlägget hette ”den bästa dagen”.

På många sätt är känslan helt densamma; jag har städat av skriv-bordet, lagt lapp till kollegan att vattna min blomma, styrt bort telefonen, lagt in frånvaromeddelande på mailen och burit bort stora högen papper till återvinningen. Traskar härifrån till den packade bilen och sen styr vi kosan mot landet.

Jag kommer ha längsta semestern sedan jag gick i skolan. Tack och lov var vi sparsamma med föräldradagarna för LillStumpan, vi har mass-vis kvar som jag kan utnyttja. Inte förrän skolklockorna ringer in till hösttermin kommer vi vara tillbaka i stan, så det är alltså en på gränsen till ändlös rad av dagar av ledighet som ligger framför mig innan jag sitter på jobbet igen!

På annat sätt är allt helt annorlunda; den här sommaren kommer syrran inte guida mig om vilken grillolja som är bäst, hon kommer inte berätta slutet på deckare jag somnat ifrån, hon kommer inte skicka glassogram till mina pojkar. Jag kommer behöva lära mig att leva utan henne. Jag får slå i en bok för att hitta hur jag ska klippa ner mina syréner, jag får ringa någon annan för att kolla om det funkar med fiberhavregryn i choklad-bollar, jag får leta på nätet för att hitta efternamnet på gamla klass-kompisar. Det kommer att funka, men det känns trist. Urtrist. Fast syrran hade sagt ”kom igen nu´rå” och det är just det jag tänker försöka göra. Komma igen. Det ska få ta sin tid, men igen kommer jag.

Men för att återknyta till förra året, då som nu säger jag; lev väl!

mål

Det pratas mycket om mål; att man ska definiera sina karriärsmål och sina privata mål. Man ska ha en plan att jobba efter, visualisera sin egen situation om tio år och sen hitta vägar för att nå dit.

Jag blir matt för jag är NÖJD. De saker jag kan påverka är faktiskt i ett läge som gör att jag känner att jag behöver inte streta. Det verkar som att det är fult att säga så, men faktum är – jag är rätt nöjd.

Sonen G har hamnat rätt; han går i en skola där han stortrivs och vi ser ljust på hans framtid. Han har en garanterad plats i ett hög-stadium som passar honom – längre fram än så vill jag inte tänka.

Sonen B är lycklig; han går i bra skola och han har sin träning. Han har mängder av alternativ att välja på när högstadietiden kommer och han är initiativrik vad det gäller att sysselsätta sig i övrigt. Varför ska jag planera framtiden för honom?

LillStumpan går på dagis och är överlycklig inför att flytta till stor-barnsavdelningen till hösten. Och när dagistiden är över väntar samma skola som brorsan B nu går i.

Jag är superlycklig för vår stuga; vi trivs så bra där allihop och den blev precis det vi drömde om. Det var ett mål att hitta ett fritidshus och det gjorde vi – jag är nöjd nu. Visst har vi planer där; bygga om altanen & isolera entrén, ommålning ute & inne – men det är ju inga livsmål??

På mitt jobb rullar det på. Det har varit turbulent och är i viss mån det fortfarande. Jag känner dock att jag sitter rätt tryggt *peppar peppar* och jag har det bra. Jag har inte ambitionen att klättra eller vidareutbilda mig radikalt, det känns bra att gå till jobbet och känna sig bekväm med att man hyggligt hanterar situationen.

Träningen har naturligtvis mål men de är inte på det synliga planet. Mina mål där handlar inte om att gradera regelbundet utan om att hålla min kropp i trim. Jag vill kunna springa efter bussen utan att bli andfådd, jag vill kunna gå i trappor utan att flåsa, jag vill kunna lyfta tunga grejer själv. Jag vill göra vad jag kan för att ge min kropp bästa förutsättningen att fortsätta fungera bra. Det är väl ett bra mål, om än lite löpande och inte så definitivt?

Vad mer? Boendet vårt är bra. Jag ser inte framför mig att vi flyttar någonstans; kan på kul smygsurfa lite på hemnet och kolla villor (mest för att jag verkligen skulle vilja ha lite mer yta så att även jag fick ett eget rum) men med tanke på sonen G´s skolgång vill vi nog bo kvar i krokarna där vi bor. Att vi måste försöka hitta rätt hantverkare till vårt badrum och att vi borde göra något åt köket – det ser jag mer som projekt, inte som livsmål.

Maken blir galen på mig på grund av det här. Han vill planera hur han ska gå vidare med sitt jobb, vad vi ska göra när vi pensioneras och när barnen flyttar hemifrån…. För mig känns det otroligt avlägset och på gränsen till bisarrt. Han är i och för sig tio år äldre än jag är och pensionen är för honom inom en överskådlig framtid, men ändå? Och barnen – jag blir lite vidskeplig när han vill prata om dem tio år framåt; har vi inte lärt oss att allt kan vändas upp & ner över en natt? Hans jobb pratar jag gärna om, men JAG kan ju bara stötta hans val, inte göra dem. Väl?

Ska jag krysta fram några mål? Jag vill resa till New York. Jag vill ha 8.000 mer i månadslön. Jag vill bli av med tanthullet runt midjan. Skulle detta lösa sig skulle jag vara ännu mer nöjd, men min lycka står och faller inte med detta.

Om det är så fel att vara nöjd, då är jag väl helt fel då.

jul igen

Även om novemberfriden fortfarande råder närmar sig julen med stormsteg. Snart väller en flod av rödglittrande tingeltangel över oss; å ena sidan är det hur myspysigt som helst, å andra sidan har det en tendens att bli asjobbigt.

Förutsättningarna i år är hästlängder mycket bättre än vad de varit på länge; maken kommer vara hemma i år och vi planerar att fira jul på landet.

Ska inte ge mig in i något bittert ordande över alla de jular som maken varit långt borta och jag firat själv med barnen. Firat och firat; jag har jobbat som en slav för att göra julen till något roligt för dem och själv nästan gått under på kuppen. Skolan, TV, reklam i brevlådan, omgivningen – alla bidrar till att bygga upp barnens förväntningar och hur man än anstränger sig att hålla det hela lite lagom så… Det är dömt att gå åt helvete.

Bristen på miljöombyte har också tärt på våra jular; av olika anledningar är vårt sociala liv rätt begränsat och att ”ta en charter” har inte varit något alternativ – vi har alltså varit hemma i vår vardag hela tiden. Inte bra när vardagen tidvis varit mörkgrå.

Hur som helst; i år finns alltså alla chanser att det hela blir bättre!

Maken är hemma och ska ingenstans – jag upprepar INGENSTANS! Och ett par stenkast bort från vardagen ligger vår fina lilla stuga där vi bott in oss ordentligt och trivs så bra allihop!

Behovet av att överkompensera med juligt tingel-tangel känns minimalt. Om vi bara kommer ut till landet och får några extra dagar ledigt kommer vi kunna ha en härlig jul med bara det som är viktigt för oss; tid med varandra kompletterat med en liten gran, något gott att äta och några klappar till ungarna…

Faktum är att för första gången på många år känner jag att julen är välkommen!

helgplaner:

Åker till landet i helgen.

Den lilla meningen är så otroligt maffig att säga! Vårt lilla hus har verkligen gett en ny dimension i vårt liv, vi är SÅ nöjda med det.

Om ett hus kan vara snällt så är det just så man får beskriva vår stuga! Det välkomnar oss och låter oss få distans till saker, hjälper oss att prioritera bort trams och att se det viktiga i livet; kärleken, familjen & hälsan. Det får maken att visa upp charmerande sidor jag inte sett på länge och när jag ser mig själv i spegeln där ute är det verkligen inte den gråsugga som tenderar att dyka upp i stan.

Vi har verkligen bott in oss ordentligt under sommaren, med semester och lite sparade föräldradagar blev det hela fem veckor där ute. Huset var ju verkligen i toppskick när vi tog över det så det har inte hängt några ”måsten” över oss. Istället har vi kunnat roa oss med små projekt för att göra det mysigt, trevligt & praktiskt på vårt vis; vi har pysslat med gardiner och tavlor, grävt bort en del tantiga buskar till förmån för bärbuskar, installerat en tvättmaskin, ordnat med en våningssäng till killarna och en liten juniorsäng till LillStumpan. Från att ha varit ganska anonymt känns det nu att det är vår familj som bor där!

Barnen har också funnit sig väl tillrätta, även sedan nyhetens behag lagt sig känns de tillfreds. Plocka några blåbär, slöa i hängmattan, bada lite, kolla brevlådan, läsa om en gammal Kalle Anka, baka en paj, kicka boll, gräva bort buskar, rota runt i snickarboden…. Härlig kontrast mot den inrutade vardagen. Alla tre sken upp som små solar när de fick höra planen för helgen!

När vi sticker i eftermiddag behöver vi inte ha gigantisk packning, det finns både bad- och regnkläder och det mesta däremellan. Vi behöver inte ladda med massa mat för i frys och skafferi är det hyggligt påfyllt. Vi får väl dra upp termostaten lite, men sen är det bara att sätta på thévattnet och njuta av solnedgången.

Livskvalitet.

tillbaka

Sommaren blev allt jag kunnat önska – vi har tillbringat många, långa veckor i vår lilla stuga. Alla sönderstressade, knollriga nerver är uträtade och klumpen i magen har försvunnit; vi har legat i hängmattan och tittat på himlen, grillat middagar som avnjutits med rödvin, spelat spel och sparkat boll med barnen, plockat massvis av blåbär, paddlat lite kanot, sovit länge på morgnarna, kollat engelska deckare på kvällarna, umgåtts med våra allra bästa vänner…

Kropp & själ som var så körda i botten har nu kommit upp till ytan; jag kommer på mig själv med att skratta åt småsaker, jag tänker ”asch det löser sig” när något går åt skogen, jag ser alla vackra, roliga sidor av min make igen! Barnen är inte bara jobbiga & besvärliga utan fantastiska, begåvade, skojjiga och världsbäst. Själv är jag inte så tokig jag heller!

Måtte nu den här underbara känslan hålla sig kvar länge, länge.

den bästa dagen!

Knycker rubrik och några rader från en av mina favoriter, Havsfrun:

Är inte detta den bästa dagen?
Sommarlovets första dag.
Hela sommaren ligger framför en.

Kan det sammanfattas vackrare?

Just så känns det idag när jag sitter på jobbet med bara ett par timmar kvar. När eftermiddagen kommer ska jag hem och sen tillsammans med make och LillStumpa fara iväg till landet. Det mesta är packat så det är bara att låta bilen rulla iväg. Om ett par dagar hakar små-pojkarna på och då är familjen samlad igen – min familj som jag älskar i med- och i motgång, i regn och i solsken.

Vi har inga direkta förväntningar, inga höga ambitioner och inga direkta mål; vi vill dämpa tempot, hinna med oss själva & varandra, göra ingenting. Det FINNS att pyssla med för den som blir rastlös; snickra ihop myggfönster, klippa gräsmattan, baka sockerkaka, plöja bokhögen – men det finns inga måsten.

Bloggen stängs ner ett par veckor, framåt skolstart är jag tillbaka.
Lev väl!

P.S. Favvogrannarna vaktar hem, blommor & fiskar, så tjuvar göre sig inget besvär!

rapport från helgen

Ännu en helg har tillbringats på landet – hur skönt som helst!

Det är en konst i sig att kunna slappna av och hemma i stan funkar det sällan, det är så många ”ska bara…” som pockar på; ska bara sätta på en tvättmaskin, ska bara ta ett varv med dammsugaren, ska bara bära ner det här i källaren, ska bara lägga det här på plats. Sen när allt är avklarat är det sen kväll och jag är trött & sur och vill inget annat än kolla obducent-serier (typ CSI, Jordan, Bones) på TV och somna.

På landet blir det en annan sak. Vi har ingen tvättmaskin (än), inte så förfärligt mycket grejer att hålla rätt på och inte speciellt många TV-kanaler. Dessutom utvecklar barnen – alla tre – en förmåga att roa sig själva på ett helt nytt sätt; ena killen har varit parkerad i häng-mattan med två Fantomentidningar, andra killen har lekt tjuv & polis med LillStumpan. Jag har avlägset hört deras skratt varvas med att han tränat henne att väsa ”freeze, I´m the sheriff” och andra tokig-heter. Maken har donat i snickarboden och själv har jag har tillbringat ett par timmar i hängmattan (lyckades finta iväg grabben!), en bra stund framför grillen och dessutom viss tid i solstolen. Idylliskt som 17!

Helt utslagen har jag dock inte varit; vi har möblerat om och hängt tavlor och plötsligt har kåken blivit mer vår, vi har tagit en sväng till affären och ordentligt kollat av sortimentet, vi har fixat lillstugan så den är städat & möblerad om någon skulle vilja hälsa på… Men allt det här har gått under rubriken ”roligt” och inte under rubriken ”krav”. Dessutom är det värt att notera att maken och jag gjort mycket till-sammans; vanligtvis (=hemma i stan) gör vi saker och ting på varsitt håll i någon sorts iver att vara mer effektiva. Hur gosigt som helst!

Det känns som jag varit på långsemester och inte bara avverkat en vanlig sketen helg.

första helgen på landet

Det var magiskt att kliva över tröskeln i torsdags kväll.

Huset tog emot oss med öppen famn; nyskurat med doften av Ajax fortfarande kvar. Allt iordninggjort på det sätt bara en riktig husmor kan ordna; varenda millimeter renskrubbad, de kvarlämnade möblerna på parad, gardinerna nystrukna.

Tillsammans inspekterade vi ägorna – gick längs tomtgränsen – och försökte fatta; det här är VÅRT!

Trots den sena timmen var det lätt att lite provisoriskt komma på plats för natten, några madrasser här, en snabbt hopmonterad säng där. Efter lite letande fick vi igång varmvattenberedaren och hittade också de flesta nycklarna. Pojkarna somnade tätt intill varandra så som de inte gjort på många år, LillStumpan lade sig bekvämt på tvären mellan maken och mig. Vi sov som grisar fram till att solen väckte oss…

Sedan dess har det gått i ett; vi har packat upp och installerat oss, utforskat förråd & skjul, deltagit i midsommarfirande med dans & tipspromenad, testat stora grillen som vi fick med på köpet, hittat bästa hängmatteträden, lyckats få igång digitalboxen så pojkarna kunde se fotbollen, hälsat på grannarna, jagat myggor, haft vattenkrig med slangen, börjat fylla skåpen med konserver…

Men mest av allt har vi bara suttit stilla och FÖRUNDRATS över alltihop. Det här är verkligen det vi drömt om när vi åkt kors och tvärs och letat. Det är ett sådant här ställe vi haft i sinnet när tidningen ”Allt om Fritidshus” trillat ner i brevlådan och det är hit vi längtat när stormarna nästan vält omkull oss.

Inför nästa helg har vi en lång lista med saker som vi inbillar oss att vi behöver komplettera hushållet med, men egentligen känns inget bråttom nu. Vi klarar oss bra.

listor

Skriver långa listor på allt som ska göras, allt jag måste komma ihåg, allt som ska packas, alla som ska ringas…

Det är elbolag, boka lastbil, kuddar & filtar & påslakan till alla, digitalbox för att få igång TVn, fotogenlampor, lagfarten, glödlampor & toapapper, instruktioner till varmvattenberedaren, thé & kaffe så vi klarar flyttdagen, pottan, försäkring…

Egentligen spelar det mesta ingen roll, missar vi glödlamporna får vi väl njuta av sommarnattens ljus, fattar vi inte hur vattnet funkar får vi väl ringa förre ägaren. Banken och mäklaren sköter alla papper – det är mitt eget kontrollbehov som tvingar mig ha med det på listan. Världen rasar inte om inte listorna blir avbockade, vi klarar oss. Det fantastiska i det hela är ju att det här stället faktiskt är VÅRT nu!

Vi har tiden framför oss.

Det kommer att bli en annorlunda midsommar; helgen kommer tillbringas bland kartonger och med tillfälliga sovarrangemang. Vi har beslutat oss för att skynda långsamt, hinna njuta av det utlovade vackra vädret, ta oss tid att gå på sköna promenader och utforska närområdet, våga doppa tån i sjön. Inte jäkta för att allt ska komma på plats direkt. Låta killarna möta stället i sin takt, låta LillStumpan erövra territoriet på sitt sätt.

Tids nog kommer allt komma på plats.

Men ännu är det ett par dagar tills det smäller, så det är väl bara att inse att som terapi fram till dess skriver jag vidare på mina listor!

lycklig

Smaka på de här orden: husägare och fastighetsägare. Låter hur torrt som helst men omätbart underbart!

Igår skrev vi på pappren, handpenningen är betald och tillträdes-datum bestämt; vi kommer in före midsommar!

Det bara bubblar av lycka i mig; vi får syrénbuskar, lillstuga till grabbarna, stig till badstrand, fräscht kök, blåbärsris, superfräscht hus, vatten & el, braskamin (eller vad det heter), hängmatteträd, snickarbod, altaner (observera pluralis!), brand- och tjuvlarm – allt som jag önskat mig finns!

Jag skulle kunna gå vidare och berätta om trägolv, kantarellställen, båtplats, telefonjack, utebelysning, vedförråd och det ena med det andra men orden räcker ändå inte för att beskriva hur klockrent bra allt känns!

Och bortom allt det praktiska är de så många andra saker som löser sig; vi kommer att kunna åka från stan till något välbekant – guld värt för ene sonen. Dotter kommer att få möjlighet att springa naken-fis på gräsmattan. Andre sonen kommer att kunna dåsa i häng-mattan. Maken får någonstans att pyssla med sina lite större fixarprojekt. Jag får ett andningshål från vardagsorkanen. Vi alla kommer att få möjlighet att cykla, fiska, ro, bada, åka skidor och skridskor (stället ligger i ett snöhål – de senaste 15 åren har det varit snö varje vinter).

Idag vill jag inte veta något om sönderfrusna rör, elräkningar som skenar, giftiga bär eller musskit i skafferiet – idag vill jag fortsätta att bara vara lycklig!

håll tummarna

Plötsligt blir jag extremt skrockfull och säger ABSOLUT INGENTING om hur det går och vågar knappt tro på något själv förrän klockan 17.00 i eftermiddag då vi ska skriva på alla papper.

hus-dramat, avsnitt femtioelva

Budgivning pågår.

Nu är jag inte bara galen av otålig väntan utan också genomsvettig av trissande med priset.

väntan

Tålamod var inte en gåva Gud gav mig. Varför går vissa saker så in i helvete långsamt? Det är så bottenlöst tråkigt och frustrerande att vänta på saker & ting och det känns som att aktiviteten på andra fronter liksom fryser till is under väntetiden.

Just nu väntar jag på mäklaren.
Vi var ju och kollade på en stuga och den var verkligen finfin.
Vill ha.
Om vi har råd.

Nu har det varit visning igen och ett antal människor har kollat och några andra har tydligen visat intresse. Tror ni inte att mäklaren passar på att åka på två veckor semester då? Och inte är det så att någon av kollegorna kan ta över, näedå. All aktivitet ligger nere fram tills att han kommer tillbaka.

Så nu får vi vänta.

Suck och stön.

haken?

Nu blir jag lite misstänksam:

Allt var najs, very najs.
Huset var hur fint som helst. Solitt, välbyggt och vinterbonat med plats för oss alla.
Trädgården och hela tomten var jättetrevlig – lite gräsmatta men mest naturtomt.
Området verkade sympatiskt; några grannar men inte för nära, fin badplats, inte för trafikerad väg, OK avstånd till affär.
Priset (om det inte blir alltför fasansfull budgivning) är överkomligt.

Vad är haken?

nähä - inte den här gången heller

Huset var skit.

Superfin tomt, fantastiskt läge, kanongulligt på långt (VÄLDIGT långt) håll. Hoppet steg!

Men bara ett par steg närmare blottades allt; så vanskött, så fuskbyggt, så bedrövligt. Bortom all räddning. Skit, skit, skit.

Visst är det som ett hån; förra stället hade superfint hus på pissig tomt, nu var det tvärt om. Kan man inte bara byta – få det fina huset på den här underbara tomten?

Mitt i all bedrövelse konstaterade vi att ”ser det för bra ut är det något som inte stämmer”. Och vi har blivit bättre på att hantera besvikelser, nu suckar vi bara djupt, hetsäter varsin påse Polly och lyfter blicken igen.

nytt objekt

...förresten ska vi åka och kolla på en stuga under påskhelgen.

Folk i min närhet vet hur viktigt det här är för mig och med tanke det strukturerade liv som familjen nu måste hålla sig till känns det hela ÄNNU viktigare.

Håll tummarna för oss. Hårt.

besviken

Åh – huset var jättefint!!

Visst fanns det detaljer som behövde fixas; ett läckande takfönster, en sluskig dusch som behövde kaklas, en dörr som slagit sig... Men det är detaljer; huset var fantastiskt! Såg ut som en gammal, risig lada på utsidan men modernt och ljust på insidan; två våningar, högt i tak, perfekta ytor för vår stora familj. Tomten var jättestor och fin och vätte mot sjön - underbart!

Men….

Det som mäklaren inte sagt var att på tomten bredvid låg ett industri-företag, bygdens största på uthyrning av grävskopor och sånt, om vi fattade det hela rätt. Inte ens genom att titta på lantmäteriets super-bra kartsida eller genom att kolla på kommunens fastighets-planer kunde man listat ut detta. Hur kul är det med stora, mullrande maskiner måndag-lördag?

Så nu kommer jag aldrig vila i relaxrummet i källaren, aldrig värma mig vid varken den ena eller den andra öppna spisen, inte titta ut över sjön eller sitta på den inglasade balkongen under ruggiga höstkvällar…

Skit, skit, skit.

husjakt

På materiella sidan är det ju bara en sak jag drömmer om; ett fritidshus.

Jag drömmer om ett hus att tillbringa helger och lov på, dit vi skulle kunna åka och andas ut. Ett bekvämt ställe med mycket luft och natur runt, ett ställe där barnen kan få cykla lite friare och hamra&spika utan att störa grannarna. Jag vill ha en trappa att sitta på och dricka kaffe. Maken vill ha två träd till sin hängmatta.

Hur svårt kan det vara? Jättesvårt tydligen.

Vi har hängt på Internet och letat och letat, men det verkar hopplöst. Det finns en massa fallfärdiga ruckel, många hemmaspikade korthus och ett antal överdådiga kåkar för miljoner – inget för oss.

De få objekt som faktiskt verkat perfekta har, när man kommit dit, visat sig ha något som man inte räknat med och verkligen inte är intresserad av; en granne har utan bygglov byggt en lada två cm från tomtgränsen, myggor i antal som gör att stället borde hamna i Guiness Rekordbok, fuktskador som måste dräneras ur – konstigheter mäklarna inte berättar förrän man står där.

Mäklare förresten, vilken samling! Av alla dessa som vi haft kontakt med är det en eller två som verkat seriösa och professionella, de övriga har varit hästhandlare som klippta ur Emil i Lönneberga.

Nu har i alla fall ett nytt hopp tänts; i helgen ska vi iväg och kolla något som inte ser perfekt ut men som skulle kunna vara något. Håll tummarna för att this is it!