skolstart

Kanske någon undrar hur det gått med sonens skolstart? Med ny skola, ny klass och specialpedagogik…

Med fjärilar i magen gick vi på upprop och sen dess har det bara rullat på. Det funkar SÅ BRA!! Känner nästan att jag borde hejda min lov-sång med några ”ja, det kommer komma bakslag” eller ”visst är det nyhetens behag – vi vet att vardagen är grå” eller nå´t men det vill jag inte. Jag glädjer mig åt att vår lille pojke lyser som solen, sover gott och äter bra, något vi inte sett på länge!

Vad är det då som är så speciellt jämfört med vanliga klasser? Några få, men viktiga saker:
* Klassen har bara sex elever men hela 2,5 lärare – lyxigt värre!
* Klassrummet är avskalat från allt som vanligtvis uppfattas som glatt och hemtrevligt; inga affischer, teckningar eller pynt finns upp-satt. För den här gruppen blir sånt distraktion och överstimulans – helfel alltså. Men vi andra får bortse från vår känsla av att det är kalt och cell-likt – för de här ungarna är det toppen!
* Alla har egen bänk mot en vägg, när man jobbar vid bänken behöver man alltså inte störas av att någon fladdrar runt mitt emot. Till grupp-arbete och samling finns det ett stort bord.
* Tydligt schema som gör att det aldrig blir några överraskningar; alla VET att nu är det matte 45 minuter och sen tyst läsning i 30 minuter och sen går vi till slöjden. Låter totalt oflexibelt och trist men passar ungarna perfekt.

Det är nog det.

I övrigt är det precis som vanligt; man följer läroplanen precis som alla andra, jobbar på dag efter dag lika många timmar som alla andra, har läxor och prov och hela alltet… Men nu så - lustigt nog - är inte matte-läxan oöverstigligt jättejobbig eftersom han vet om den från början. Att käka fiskbullar till lunch funkar eftersom han inte förväntat sig något annat. Att läsa högt på engelskan är inget problem eftersom han vet att han alltid får läsa direkt efter sin kompis.

Kompisar förresten – redan första dagen fann han och en annan kille varandra. Min pojke (som inte haft så många polare eftersom han upp-fattats som konstig) fick en vän! Jag har ju varit lite orolig över att sonen ska bli ännu mer annorlunda (vilket ju tyvärr kan leda till ännu fler problem) när han stötte på likasinnade, men lärarna har försäkrat oss om att det inte funkar så. Istället blir barnen lugnare och tryggare och de positiva sidorna får en chans att blomstra. Och just så verkar det bli – och någonstans bakom min oro begriper jag ju logiken. Vilken glädje det måste vara att träffa någon som har samma sätt & stil som man själv har!


Så kom inte med några torra varningar & förmaningar utan gläds med oss!

mitt jobb

Jag är en riktig pappersskyfflare, ni vet en sådan som gör att folk raljant säger ”sparka alla administratörer, ni sitter ju bara där och skickar papper fram & tillbaka mellan er hela dagarna”.

Rent krasst är det i och för sig faktiskt just det jag gör; jag får papper och mail i massor, vänder & vrider på dem och skickar vidare. Relativt ofta går jag på möten och då och då pratar jag med någon i telefon, nästan alltid internt inom företaget. Kan tyckas meningslöst, har full förståelse för det.

Men….

Faktum är att jag tycker att jag gör ett viktigt jobb! Jag ser till att de som verkligen producerar kan ägna sig åt det och inget annat. Jag sätter uppdragen i händerna på dem, påminner om deadlines, ser till att rätt internkund debiteras, ser till att alla högerhänder vet vad vänsterhänderna gör. Jag ser till att uppgift A löses före uppgift B, att uppgift C bortprioriteras för att uppgift D är mycket viktigare, att person X inte tar semester samtidigt som Y för då stannar skiten… När någon behöver ett dokument från 2001 hittar jag det, när någon måste ha akut hjälp kan jag rådda fram ett par hjälpande händer.

Presenterar man det så här ger det en aningen mer nyanserad bild av vad jag gör, men faktum kvarstår– jag LEVERERAR aldrig något själv.

Lustigt nog tycker jag om mitt jobb. Faktiskt. Många skulle hellre jobba i gruvan än att sitta på min stol. Men när jag ser att saker & ting rullar på helt utan hack & skak, då vet jag att jag lyckats!

Fast det är svårt att förklara för barnen vad jag ägnar dagarna åt…

flås-status

Vad har då semestern gjort med min kropp? Har grillolja, rödvin och blåbärspajer fastnat runt midjan? Har vårens med möda vunna flås försvunnit ut i badsjön?

Nja – både och.

Grundinställningen för sommaren var ju feelgood; må bra, äta gott, ha det bra, hålla igång när det känns kul. Inget tvång, inga måsten och framför allt inga ”borde”. Just på den nivån har jag hållit det.

Inte oväntat har ju kampsportandet legat nere, inte så kul att köra det i ensamhet på gräsmattan. Istället är det löpningen som varit huvud-numret; de morgnar när jag vaknat innan värmen slagit till har jag dragit på kortbrallan och joggat vägen längs sjön. Visst låter det vackert; "på vägen längs sjön"?! Det har det varit också; sjön har glittrat blå, hästarna i hagen på andra sidan vägen har blängt, de få bilar som rullat förbi har artigt dämpat farten och de promenerande jag då & då stött på har kommit med uppmuntrande tillrop. Idyll så det förslår! Ett par tre-fyra kilometer fram och sen vända hemåt igen , passera brevlådan och plocka åt mig morgontidningen, hem till nykokt kaffe…

Summan av detta är nu att kläderna hemma i garderoben funkade lika bra som i våras, i alla fall storleksmässigt. Vidare lyckades jag springa både Midnattsloppet och Tjejmilen med hedern i behåll. Inte i någon racerfart, verkligen inte, men jag grejar alltså att springa en mil utan att tvärdö. Körde dessutom höstens första kampsportspass igår och det kände jag riktigt nöjd med! Hängde med bra och kropps-minnet funkade som det ska; även om jag inte gjort en blockering på närmare tre månader så satt de där de skulle!

Så jag känner att kroppen är på min sida; den är med mig och inte mot mig. Tackar för det.

tillbaka

Sommaren blev allt jag kunnat önska – vi har tillbringat många, långa veckor i vår lilla stuga. Alla sönderstressade, knollriga nerver är uträtade och klumpen i magen har försvunnit; vi har legat i hängmattan och tittat på himlen, grillat middagar som avnjutits med rödvin, spelat spel och sparkat boll med barnen, plockat massvis av blåbär, paddlat lite kanot, sovit länge på morgnarna, kollat engelska deckare på kvällarna, umgåtts med våra allra bästa vänner…

Kropp & själ som var så körda i botten har nu kommit upp till ytan; jag kommer på mig själv med att skratta åt småsaker, jag tänker ”asch det löser sig” när något går åt skogen, jag ser alla vackra, roliga sidor av min make igen! Barnen är inte bara jobbiga & besvärliga utan fantastiska, begåvade, skojjiga och världsbäst. Själv är jag inte så tokig jag heller!

Måtte nu den här underbara känslan hålla sig kvar länge, länge.